Många har sagt det före honom, men det är väl ändå José Mourinho som allmänt krediterats för de bevingade orden: ”Den som bara kan saker om fotboll vet ingenting om fotboll”.

I en tid då rena fotbollsteknokrater väller in över de europeiska tränarbänkarna är det värt att påminna om giltigheten i det.

Vladimir Petković var alltid en fotbollsman, men kom även att bli en man av världen. Han växte upp i det gamla Jugoslavien, där tränaren i hans FK Sarajevo uppmanade honom att studera ryska vid sidan om fotbollen. Karriären tog honom sedan till Slovenien och Schweiz, där han stannade kvar medan de jugoslaviska krigen skingrade hans landsmän över planeten.

Efter att hans spelarkarriär puttrat ut i slutet av 1990-talet visste inte Petković riktigt vad han skulle göra eller vart han skulle ta vägen. Han jobbade lite som lärare och drev ett renhållningsföretag med några kompisar innan han kom i kontakt med välgörenhetsorganisationen Caritas.

Han kände att han hade hittat sin plats på jorden.

I fem och ett halvt år jobbade Petković heltid – och mer därtill – för Caritas. Han hade ansvar för en grupp arbetslösa unga män som hade ramlat ner genom samhällets skyddsnät. Den praktiska uppgiften gick ut på att samla ihop kläder och möbler från olika insamlingsstationer runt om i schweizeritalienska Locarno, men framförallt gick vardagen ut på att försöka ge ungdomarna självkänslan och livsgnistan tillbaka.

Efter några år blev Petković övertalad att coacha ett amatörlag på kvällarna – trots allt var han ju gammal proffsspelare – och långsamt åt sig sedan fotbollen tillbaka in i hans liv. Klocken fem åkte han direkt från jobbet till träningsplanen, och kom på sig själv med att bli överraskad över att han inte behövde byta tankesätt eller tilltal på vägen. Samma värderingar och samma metoder gällde, oavsett om han jobbade med 20 arbetslösa ungdomar eller 20 ambitiösa fotbollstalangar.

Någon heltidstränare hade han ju egentligen inte tänkt att bli, men hans resultat var lite för bra för att han skulle ha så värst mycket till val. Fotbollen valde honom. Han tvingade visserligen sina arbetsgivare att anpassa träningsschemat efter hans tider på Caritas även när han coachade i schweiziska högstaligan, men när Young Boys skulle satsa mot Champions League insåg han till slut att han inte längre orkade med dubbelarbetet.

Han sa ”på återseende” till människorna runt Caritas, lovade att han skulle komma tillbaka. Och några få år senare coachar han nu Lazio till seger i Rom-derbyt.

Egensinninge Lazio-presidenten Claudio Lotito menar att Petkovićs speciella bakgrund var en merit som vägde betydligt tyngre än någon cuptitel, att den  var det som gav honom jobbet.
– Jag tror att fotbollsspelare inte ska bli bedömda enbart som fotbollsspelare, utan även som människor som behöver spirituell näring. Och det var anledningen till att jag valde Petković, säger Lotito till Gazzettan.

Så långt, allt väl. Vladimir Petković har gått från återvinningsstationerna över den schweiziska gärdsgårdsfotbollen till Olympiastadion i Rom utan att egentligen behöva anpassa sig särskilt mycket. Han fortsätter att tro på det han tror på, och att behandla folk så som han tycker att de borde behandlas.
– Det enda som skiljer dem åt är deras ekonomiska villkor. Livet kretsar alltid kring samma saker, oavsett om man jobbar med att sälja försäkringar, spela fotboll eller inte arbetar alls. I alla situationer – även inom familjen – söker jag dialogen. Sedan lägger jag till samarbetet, tilliten, toleransen och motivationen – allt inom givna ramar. Utifrån det spektrumet utvecklas sedan människor. Allt handlar om att arbeta med människor – med grupper – och att jobba på deras motivation, att få dem att tro på dina idéer. Får man en människa att ge sitt bästa så kommer han att få ut resultat av det. Kanske inte idag, men definitivt i morgon.

Den italienska fotbollen har länge varit ganska sluten, rätt misstänksam mot impulser utifrån. Vladimir Petković är en sorts vandrande motpol till den attityden. Han menar att den i stort sett alltid är kontraproduktiv.
– Italienare har en tendens att tro att de är de enda som vet något om fotboll. Jag tror att den attityden måste ändras till en punkt där inställningen istället är att det kan ge något positivt att lyssna på en främling, någon med en helt annan bakgrund än den du själv har.

Nej, han är varken Zdenek Zeman eller André Villas-Boas. Han har inte levt hela sitt liv på en tränarbänk eller i en teorisal. Men det gör sannerligen inte Vladimir Petković till en mindre meriterad fotbollstränare.

/Erik Niva