Livet på knivseggen.

Champions League-studion på Södermalm? Nej.
Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Ja.
Tid till sändningsstart? Alldeles för kort.

Det är inte direkt så att jag jobbat med tajta marginaler heller. Avsikten är att ta mig från Paris till Stockholm, och jag har råd med en tiotimmarsförsening längs vägen. Tyvärr finns det nu bara några få timmar kvar av den marginalen, och på Arlanda tycks snön fortsätta falla över landningsbanorna.

Men jaja, det är som det är och det blir som det blir. Vissa andra fick sitt Champions League-äventyr avbrutet innan det ens hade börjat.

Celtic började sin långa vandring mot kvällens ödesmatch för drygt fyra månader sedan, med ett första kval hemma mot HJK Helsingfors. Då fanns fortfarande Anthony Stokes med på planen. Såklart. Den framfusige anfallaren gjorde ju 23 poäng (12 mål och 11 ass) på 34 matcher under fjolårssäsongen i skotska ligan.

Men så – plötsligt – försvann Anthony Stokes från Celtics laguppställning.

Till en början hänvisades det till en lättare vristskada. Han borde vara tillbaka någon av matcherna mot Helsingborg. Men tiden gick och veckorna blev till månader utan att Anthony Stokes syntes till. När han väl dök upp var det inte riktigt i det sammanhang man hade tänkt sig.

För ett par veckor sedan hölls en sorts insamlingsgala för mördade Alan ”The Model” Ryan, en ökänd gangster som uppges ha varit ledare för Real IRA i Dublin. Anthony Stokes var där.

Man kan säga att det handlade om två män vars liv hunnit ikapp dem. Alan Ryan och Anthony Stokes levde såklart inte likadana liv, men de kom ifrån en likartad bakgrund.

När han föddes hette Anthony Stokes inte Anthony Stokes, utan Anthony Byrne. Hans biologiska mamma valde att lämna bort honom när han var tre år gammal, och pojken kom istället att växa upp med sin moster och hennes man.

Enligt alla berättelser var John Stokes en innerlig och omtänksam far, men samtidigt också en tuffing med starka kopplingar till de paramilitära kretsarna i Dublin. När Anthony Stokes slagit igenom som proffsspelare använde han sina pengar för att köpa en pub till honom. Den blev snabbt ett tillhåll för yrkeskriminella och ett inofficiellt högkvarter för Real IRA, den militanta falang som fortsatt iscensätta terrorattentat även efter att IRA officiellt lade ner sina vapen.

När den brittiska drottningen besökte Dublin ifjol hängde John Stokes upp en sex meter lång protestbanderoll på fasaden: ”Så länge som britterna ockuperar en tum av vår ö kommer hon aldrig att vara välkommen till Irland”. Polisen nöjde sig med en reprimand den gången, beordrade honom att ta ner den. Några månader senare var de barskare. De arresterade både John Stokes och hans fru – de föräldrar som Anthony Stokes vuxit upp med – efter att de hittat vapen och ammunition i anslutning till puben.

Det var inte första gången som puben The Player’s Lounge figurerat i brottsutredningar. Den har varit skådeplats för flera regelrätta mordförsök. Ett av dem riktades mot Alan ”The Model” Ryan, mannen som varit dömd till fyra års fängelse för terrorbrott och mannen som sades såga av fingrar med bågfil på de som vågat sätta sig upp mot honom.

Det var familjen Stokes som ägde puben, men det var Alan Ryan som styrde den. Arrangemanget passade alla inblandade. De såg sig som nära vänner.

När Anthony Stokes spelade för Sunderland sammanfattade hans manager Roy Keane hans framtidsutsikter:
– Antingen kan Anthony bli en spelare av högsta toppklass, eller så kan han spela amatörfotboll om fem år. Det är upp till honom själv.

Det är som om Anthony Stokes aldrig riktigt kunnat bestämma sig för vart han helst vill; till de allra största fotbollsarenorna eller till de barer och nattklubbar där hans brokiga galleri av barndomsvänner håller till.

En av dem finns inte längre. Alan Ryan blev mördad i början av september, avrättad på öppen gata med sex revolverskott. Samma dag som han begravdes twittrade Anthony Stokes: ”Tänker på dig Alan”.

Sedan dess har han inte spelat fotboll. Hans skada har tagit alldeles osedvanligt lång tid att läka, utan att någon egentligen har kunnat förklara varför.

/Erik Niva