Alla behöver vi lite trailer trash i våra lag, i våra liv.

Jag är alltjämt väldigt tveksam till att Clint Dempsey är rätt man för Tottenham, rent spelmässigt. Han passar inte riktigt in i den formation och det spelsätt som André Villas-Boas formar laget i, hamnar ofta i situationer där vare sig tiden eller tekniken räcker till för honom.

Men nu avgörs ju inte fotbollsmatcher enbart av hur många bollmottagningar du lyckas med och hur många passningar du slår till rätt mottagare. Minst lika viktig är förmågan att skaka av sig ett par missade jättelägen, att fortsätta framåt genom snösörjan och att befinna sig på rätt plats i straffområdet för att halvträffa in en boll i 93:e.

Tottenham har aldrig varit klubben som lyckats med sånt, men så har vi heller aldrig haft en en skäggig Texas-terrier i laget förut.

Jag ska inte uppehålla mig vid Clint Dempseys bakgrundshistoria, då den är så välberättad att jag utgår ifrån att de flesta av er känner till den. Kortversionen: Han växte upp på en husvagnsparkering, och han tvingades först sluta spela eftersom hans föräldrar inte hade råd med både fotbollen och talangfulla storasystern Jennifers satsning på tennis. Tragiskt nog gick sedan Jennifer bort då hon var 16 och drabbades av en blodpropp i hjärnan.
– En gång sa hon: ”Om jag dör kommer jag att hjälpa dig att få in bollen i nätet”.

I förra veckan skrev jag ju om Stuart Holden och hans förmåga att alltid komma igen, att instinktivt se positivt på livet. Det är en egenskap som jag mestadels tror är medfödd – medan jag däremot är inne på att en stor del av Clint Dempseys beslutsamhet kommer från hans bakgrund och hans historia.

Det här är en del av livet som fascinerar mig, och jag hade tänkt skriva om det alldeles oberoende av Clint Dempsey. Häromdagen läste jag nämligen en intervju med QPR:s väderbitne mittfältskrigare Shaun Derry, en sådan som fick mig att stanna upp och fundera.

Shaun Derry är den klassiska sortens engelska fotbollsspelare. En arbetarklasskille, som började kicka boll på den lilla gräsfläcken som växte mellan höghusen på the council estate i Nottingham. Han var egentligen inte bättre än de andra killarna i kvarteret – inte på att trixa med bollen – men han ville längre, brann mer intensivt. Notts County gav honom en chans, Shaun Derry tog den.

Han spelade i fjärdedivisionen. Gick upp halv sex på morgnarna, åt rostmackor och bönor på spelarbussen till bortamatcherna. Gjorde stan med de andra killarna i laget på kvällarna. Bensin i blodet och 20 pund på fickan.
– Jag trodde att det var det som fotboll handlade om. Jag älskade den sammanhållningen som fanns mellan grabbarna, den som inte finns i Premier League.

Idag lever Shaun Derry ett annat fotbollsliv. Han har förtjänat rätten att kalla sig Premier League-spelare, och i och med det har även tillvaron för hela hans familj förändrats för alltid. Långtradarchaufförens grabb har blivit multimiljonär. Hans egna barn kommer att leva i en helt annan verklighet än den som präglade honom själv.
– Det enda jag hade när jag var liten var en fotboll. Nu bor vi i ett fint hus. Grabben har en Ipad, ett Nintendo DS, en trampolin utanför dörren och semestrar i utlandet.

Det är fullt möjligt att det här blir ointressant för de som inte har egna barn, men på en mindre skala är det här en av de saker jag har funderat allra mest över i relation till min egen föräldraroll. Jag växte sannerligen inte upp i någon sorts fattigdom – vare sig absolut eller relativ – men jag är ändå övertygad om att min kreativa drivkraft kommer ur den infrusna isolationen uppe i Malmberget.

Världen var ett ställe som låg väldigt långt därifrån, och därför fick man också lov att anstränga sig ifall man nu ville dit.

Min egen son växer upp med Stockholms innerstad framför fötterna, Shaun Derrys grabb är född in i en tillvaro där det är självklart med Premier League-miljoner. Nyligen skrev Derry in honom i ett av Crystal Palaces yngsta pojklag.
– Han gjorde sin första träning strax efter jul – och han försökte inte ens. Det gjorde så ont i mig.

Jag vill också att min son ska bli Clint Dempsey. Jag vill att han ska kämpa in kvitteringsmål i 93:e minuten, alldeles oavsett om han gör det på fotbollsplanen eller på något annat av livets fält. Men jag vill inte låta honom växa upp bland döda syskon på en husvagnsparkering.

Och hur gör man då?

Det verkar inte som att Shaun Derry heller har tänkt färdigt på saken, men han har definitivt funderat på den.
– Det är sanslöst att jag pratar om en femåring och ifrågasätter hans hunger, men jag vill se den. Det är en utmaning för oss som föräldrar. Hur ska jag få min egen arbetsmoral inpräntad i en pojke som redan har allt? Här i södra London finns det gott om underprivilegiererade pojkar, och de har den där hungern redan som femåringar. Jag har försökt förklara det för honom. Han måste förtjäna sin Ipad, sitt DS. He’s got to prove it to me.

/Erik Niva