Jag tänkte att jag skulle berätta historien om världens mest otursförföljde fotbollsspelare, men Stuart Holden skulle inte acceptera den beskrivningen. ”Jag har alltid sett mig själv som väldigt lyckligt lottad”.

Jovars. Det går att se på en fotbollskarriär på flera olika sätt.

Del I
Under uppväxten spelade Stuart Holden fotboll för sin high school i Houston, Texas. När han var 16 år gammal slet han sönder menisken, och tvingades vara mer eller mindre stillasittande i över ett halvår. För första gången fick han öva sig i att hitta ett annat utlopp för sin energi, att fortsätta framåt trots att världen tycktes vilja bromsa upp honom. Stuart Holden började spela Counterstrike på lite större allvar. Efter några månader var han med i laget som kom på andra plats i en sorts inofficiellt amerikanskt mästerskap. Han var en hårsmån ifrån att kvalificera sig för det spektakel som kallas Cyberolympics.

Del II
Efter att ha tagit examen från college blev Holden handplockad av Sunderland. Han hann knappt ens komma till nordöstra England innan han blev misshandlad av Newcastle-fans då han väntade på en taxi, enbart för att han numera var en Sunderland-spelare. Hans öga blev så illa skadat att det dröjde flera månader innan han kunde återuppta träningen fullt ut. Efter ett halvår valde Sunderland att säga upp kontraktet. Holden fick ändå en möjlighet att klamra sig kvar i England, då han erbjöds att provspela med Leicester. Under ett av de allra första träningspassen bröt han vristen.
– Jag hade alltid drömt om att spela i England, så det var ett väldigt hårt slag att behöva vända hem igen. Men det gick snabbt för mig vända allt till något positivt. Nu fick jag en möjlighet att spela i MLS, att utvecklas och att sedan komma tillbaka som en mycket mer färdig spelare.

Del III
Stuart Holden hade överhuvudtaget inte spelat fotboll ifall det inte varit för hans far, Brian. Pappan var egentligen en av alla de engelsmän som levt sitt liv med fotbollen, och familjen hade bara hamnat i Texas eftersom han även var en oljearbetare som posterats där. Han var sin sons förste tränare, han var hans störste supporter – men i februari 2009 gick han bort i cancer, 55 år gammal.
– Han var min bästa vän. Jag vet att det är en kliché, men om jag kan bli halva den man som han var så har jag levt ett bra liv. Fotbollen hjälpte mig att gå vidare efter hans död, vetskapen om att minsta lilla sak jag uträttar inom sporten skulle göra honom väldigt stolt.
Familjen Holden har alltid varit positivt och konstruktivt lagd, något som Stuart menar kommer från mamman, Moira.
– Det är bara så vi är. Ur ont kan komma något gott, det var så vi sa under Brians sjukdom. Vi sa till folk: ”Vi vill ha era positiva vibbar och ert stöd. Vi förstår att ni tycker att det här är hemskt, men kom inte hit och berätta det för oss. Kom leende, kom och var positiva tillsamma med oss på den här resan”.

Del IV
I januari 2010 återvände Stuart Holden till England. Han provspelade sig till ett kontrakt med Bolton Wanderers – med ett LiveStrong-armband rund handleden – och den 27 februari gjorde han till sist sin Premier League-debut. Bolton slog Wolverhampton, och Holden utsågs till ”Man of the Match”. Fyra dagar senare representerade han USA i en träningslandskamp mot Holland. Nigel de Jong hoppade in i en tackling – Stuart Holden bröt benet. Amerikanen lyckades inte ta sig tillbaka till matchform före VM i Sydafrika. Nigel de Jong fick både spela VM-final och sparka Xabi Alonso i bröstet.
– Kvällen då jag fick röntgenbilderna tänkte jag för första gången: ’Inte nu igen’. Det tycktes förutbestämt att jag skulle drabbas av en stor motgång varje gång jag spelat tillräckligt bra för att få lite uppmärksamhet. I några dagar funderade jag på ifall det faktiskt låg något i att jag skulle vara otursförföljd. Sedan slog jag den tanken ur huvudet. Som fotbollsspelare är det allra viktigaste att alltid fortsätta se framåt.

Del V
Den hösten var Stuart Holden tillbaka på planen med full kraft, och den här gången gjorde han ett så starkt intryck att The Guardians läsare faktiskt utsåg honom till hela Premier Leagues bästa spelare under säsongens första halva. Hans energi och kampvilja var hans styrka – han låg i topp av statistiklistorna vad gällde både löpmeter och tacklingar – men samtidigt även hans förbannelse. Med sina 72 kilo dyker Stuart Holden entusiastiskt in i situationer som mycket kraftigare spelare skulle undvika. I bortamatchen mot Man United på Old Trafford brakade han ihop med en vilt satsande Jonny Evans. Evans reste sig. Holden blev utburen på bår, fick sy 26 stygn och sitt knä söndertrasat.
– Även om jag är liten så är jag en tacklare – det är den jag är, och det är så jag spelar. Om jag försöker ändra på det skulle jag inte längre vara samma spelare. Men det jag vill göra är att vara lite smartare, lite mer försiktig, att inte ge mig in i helt dåraktiga tacklingssituationer.

Del VI
Efter ett drygt halvår av rehabilitering spelade Stuart Holden alla 90 minuter i en ligacupmatch mot Aston Villa. Men det var något som inte var som det skulle. Uppföljningstesterna visade att korsbandet inte läkt ihop som det borde ha gjort. Holden tvingades till ytterligare rehabilitering. Först sades det sex veckor. Sedan blev det sex månader. Och plötsligt hade det gått sexton månader.
– Rehab är tufft. Det är ensamt, det innebär prövningar – men jag försöker ha roligt när jag går igenom det. Jag antar att det är mitt sätt att bekämpa den inre känslan av att det suger.
Hela vägen har vi haft ovanligt god insyn i Stuart Holdens svett- och smärtsamma väg tillbaka. Han är flitig och öppen på twitter, och har regelbundet publicerat små videodagböcker under samlingsnamnet ”No Holden Back”.
– Vad är alternativet? Att lägga av? Jag är inte ens nära den punkten där jag funderar på att ge upp. Jag skulle gå igenom en miljon andra operationer för att kunna spela igen. Jag är bara 26. Du kan hävda att jag borde stå på toppen av karriären nu, men jag måste se på det som ledig tid, år som inte har satt sig i mina ben. Jag ville bara få allt ur vägen tidigt, så att jag kan ha en skadefri karriär från och med nu och spela fram till det att jag är 36.

Det går att argumentera för att Stuart Holden både är sällsynt lämpad och ovanligt illa rustad för att spela Premier League-fotboll. Att hålla sig skadefri är också en talang – att kunna anpassa sitt spel efter sina fysiska förutsättningar – och krasst uttryckt är det tveksamt ifall han besitter den. Samtidigt är de flesta överens om att den mentala styrkan, förmågan att komma igen efter bakslag och att alltid tänka konstruktivt är en av fotbollsspelarens allra viktigaste egenskaper. Och på det fältet är jag övertygad om att Stuart Holden tillhör den absoluta världstoppen.

Jag vet inte var han är om fem år, men jag vet att Bolton Wanderers slog Sunderland med 2-0 i FA Cup-omspelet igår kväll. Och jag vet att Stuart Holden hoppade in efter 74 minuter. Det var hans första match på 16 månader, hans andra på 22 månader. Hans farfar satt på läktaren.

Jag blev väldigt glad när jag såg det.

/Erik Niva