Man ska visserligen akta sig för att förväxla kommentarsfält och twitterflöden med någon sorts folkopinion, men det finns något jag stört mig på i de svenska reaktionerna på att Pep Guardiola tar över Bayern München. Där finns en ganska utbredd vilja att misskreditera Guardiola, att förringa hans framgångar i FC Barcelona.

Det heter att han kom till dukat bord, att han bara lutade sig tillbaka och lyssnade på ett självspelande piano.

Och ja… Det kan väl stämma att FC Barcelona stundtals var smått självspelande under våren 2011, men Pep Guardiola var både med om att bygga upp pianohelvetet och att stämma det i en tid då det skorrade riktigt illa om tangenterna. Våren 2008 vann Real Madrid ligan för andra året i rad. Barça slutade däremot bara trea i ligan, hela tio poäng efter lilla Villarreal. De var ett slött och såsigt lag som blev utbuat av den egna Camp Nou-publiken flera gånger under våren. Omklädningsrummet var splittrat och saknade arbetsmoral – och det var alltså i det läget som en oenig ledning för världens mest populära klubb till sist beslutade sig för att befordra den oerfarna b-lagstränaren Pep Guardiola. En revolution krävdes och en revolution blev det.

Men nu menas det tydligen att Guardiola är en feg tränare, som bara tar bekväma beslut.

Vid sin allra första presskonferens som huvudtränare för Barça förkunnade han sin avsikt att göra sig av med tre av truppens allra mest namnkunniga spelare: Ronaldinho, Eto’o och Deco (och nej, det var inte ett svaghetstecken att han därefter omprövade deporteringen av Eto’o). Under sin första säsong som huvudansvarig gav han istället speltid till elva av de spelare han coachat i b-laget året före. Han introducerade Sergio Busquets (20 år) och Pedro (21), han startade om Gerard Piqués (21) karriär och han ställde helt nya fysiska, taktiska och disciplinära krav på de redan etablerade världsspelare han hade tillgång till.

Inget av det här garanterar att Pep Guardiola kommer att lyckas fullt ut i Bayern München. Han kommer att leva resten av sitt liv utan att någonsin bli lika rätt man på lika rätt plats som han var som katalansksnickrad fotbollsideolog i FC Barcelona – men för den sakens skull ska inte hans historia framgångsperiod förvanskas i efterhand.

Man kan vara hur besviken som helst på hans sätt att handskas med Zlatan Ibrahimovic och man kan vara alldeles makalöst trött på att en och samma klubb dominerar den europeiska klubbfotbollen – i den här frågan ska det inte behöva spela någon roll.

Arbetet Pep Guardiola utförde i FC Barcelona saknar på många sätt motstycke i den moderna fotbollshistorien. Det tycker jag faktiskt att alla borde kunna acceptera och applådera.

/Erik Niva