Som L’Equipe formulerade det häromdagen: ”Kanske är det lika bra att vi kallar dem för den 21:a klubben i Ligue 1”.

Den 2 januari checkade en delegation från Newcastle United in på glamourösa Hotel W, nära operan i Paris. De hade kommit till den franska huvudstaden för att göra affärer, och de har fortfarande inte checkat ut.

QPR kapade visserligen åt sig Loïc Rémy, men i detta nu håller Newcastle på att göra klart med Montpelliers eftertraktad mittback Mapou Yanga-Mbiwa och senare ikväll väntas även värvningen av Nancys vänsterback Massaido Haïdara. Mathieu Debuchy blev klar i början av månaden, och innan den här veckan är slut är det mycket möjligt att de även skriver kontrakt med Bordeauxs pålitlige målskytt Yoan Gouffran och Toulouses bollvinnare Mossa Sissoko.

Redan nu har de åtta franskfostrade spelare i a-lagstruppen. När transferfönstret väl stänger kommer de att vara minst tio. Det är naturligtvis ingen slump, utan istället konsekvensen av en allt tydligare transfermarknadsmodell.

Grundprincipen är enkel. Newcastle United kan inte värva de mest etablerade spelarna från de starkaste ligorna. Däremot har de tillräckligt mycket pengar och tillräckligt stark dragningskraft för att kunna plocka i stort sett vad de vill från Ligue 1. Haussade chefsscouten Graham Carr förtydligar:
– Man ska inte underskatta värdet i Newcastle United. Att spela Premier League-fotboll inför 52 000 åskådare är väldigt lockande. Jag har besökt vissa franska klubbar – klubbar som ligger i serietopp där nere och som kommer att spela Champions League-fotboll nästa år –  och tre eller fyra av deras främsta spelare skulle gå till Newcastle i morgon. Tyskland är svårare. De betalar bättre där, och lockar mer publik.

Det som är intressant med Newcastle United är deras medvetna ambition att göra hela klubben mer frankofon. De har bjudit in de viktigaste franska agenterna för att sälja in klubben för dem. De ger gärna intervjuer till fransk press för att öka exponeringen, och de har till och med satt vissa medierepresentanter i språkkurser. De har haft uttalade planer på att starta en ungdomsakademi utanför Paris, och påstås tills vidare vilja värva ytterligare ett tiotal franska ungdomsspelare för att höja kvaliteten på den befintliga ungdomsakademi.

Det finns en logik i hela den här visionen – en tanke på att homogenisera klubben både på och utanför planen – men den pekar mot en framtid som ligger väldigt långt ifrån Newcastle Uniteds traditionella identitet.

För något år sedan gjordes en stor akademisk sammanställning som visade att de nordöstra delarna av landet i årtionden varit den klart mest fruktsamma plantskolan för engelsk talang. Av alla de engelsmän som spelat Premier League-fotboll har flest kommit från County Durham, Northumberland eller Tyne and Wear – regioner runt Newcastle.

Inför EM skrev jag ett reportage om klassiska Wallsend Boys Club, pojklaget i utkanten av Newcastle som på egen hand genererat 64 proffsspelare. Dagens mest framstående Wallsend Boys spelar dock inte för Newcastle United, utan Michael Carrick representerar Manchester United medan Fraser Forster spikar igen Celtics mål.

Det händer ju fortfarande att Steven Taylor eller Shola Ameobi startar för Newcastle, men i en majoritet av matcherna ställer de svartvita upp utan en enda Geordie på planen. Det som är lite överraskande är att det är Alan Pardew som tar ut de elvorna. Redan våren 2006 ifrågasättande kritik mot Arsène Wenger och hans tendens att prioritera utländska spelare.
– Det är viktigt att de stora klubbar inte glömmer bort att det här är engelska Premier League, och att engelska spelare borde vara inblandade. Jag tycker att det är viktigt, jag gör verkligen det.

I slutet av förra säsongen konstaterade sedan en missnöjd Pardew att hans lag inte presterat som han förväntat sig i derbyt mot Sunderland, att spelarna inte riktigt tycktes ha begripit vad som väntade dem och vad som väntades av dem.
– Avsaknaden av Geordies var en stor faktor. Den här klubben måste koncentrera sig på lagets ryggrad, på att utveckla ungdomarna här. Jag vill inte fortsätta köpa spelare från Frankrike. Jag vill köpa någon från närområdet – säg Hartlepool – eller slussa fram någon från vår egen akademi.

Mindre än ett år har gått sedan dess, men under den tiden har Arsène Wenger deklarerat att han har för avsikt att bygga morgondagens Arsenal runt en kärna av engelsmän. Han är trött på de importerade spelarnas tendens att flytta vidare, deras brist på lojalitet gentemot klubben.

Samtidigt har Newcastle United gått från att jaga en Champions League-plats till att kämpa för att hänga kvar i Premier League. Deras transfergrupp har slagit läger sig på Hotel W i Paris och Alan Pardew har slutat prata om egenfostrade spelare.

/Erik Niva