Där han står ikväll kommer han att se stället där det hände.

San Siro, Milano. Där allt började och där allt slutade för Jordi Roura. Och där allt nu ska börja om igen.

Drygt 23 år har gått sedan den där vinterdagen 1989. Mer än halva hans liv. På den tiden var han fortfarande bara en ung kille, en lovande talang som vuxit upp med sina kompisar i Barcelonas ungdomsakademi. De kallades ”Els Golafres”, hans kompisgäng på La Masia. Matvraken. Det var Jordi Roura och en handfull killar till. Det var han, Tito Vilanova och Pep Guardiola.

Johan Cruijff gillade Jordi Roura, lockades av hans explosiva snabbhet där ute på yttern. Holländaren hade redan givit honom en handfull ligamatcher, och den 7 december 1989 kom den stora chansen. Barcelona mötte Arrigo Sacchis halvt oslagbara Milan i den europeiska supercupens returmatch. Jordi Roura startade.

Inte ens tio minuter hann gå. En ambitiös Jordi Roura var nere och hjälpte den egna backlinjen, och hamnade i duell med Marco van Basten. Han fastnade. Det vred till i knät. Och allt var över.

Både menisken och korsbandet var sönderslitna. Det dröjde mer än ett halvår innan Roura kunde springa igen, och när han väl försökte märkte han att en stor del av snabbheten hade försvunnit. Han blev aldrig samma spelare igen. Punktinsatserna i Barcelona blev både förre och sämre. Jordi Roura fick lämna klubben, men för varje flytt han sedan gjorde sjönk han längre ner i seriesystemet. 1994 spelade han med UE Sant Andreu i tredjedivisionen.

Han var 26 år gammal, och valde att avsluta sin aktiva fotbollskarriär.

Ikväll står han knappt 30 meter ifrån platsen där han dog som spelare för att födas som tränare.
– Att komma tillbaka till San Siro väcker inga goda minnen i mig. Skadan där var det värsta som någonsin hände mig, den förstörde det liv jag hade då. Men nu har jag ett nytt liv. Givetvis är det speciellt att komma hit som ansvarig tränare för FC Barcelona, men det är väldigt tråkigt att göra det eftersom en av mina bästa vänner är svårt sjuk. Är det något den här arenan påminner mig om så är det att hälsan är det viktigaste vi har.

***

När vi ändå är inne på spanska tränare måste jag även passa på att redogöra för Salva Ballesta-episoden som snurrat i några dagar.

Det var ju i måndags som Celta Vigo bestämde sig för att utnämna Abel Resino till ny huvudtränare, och Resino i sin tur valt ut Salva Ballesta till sin assistent. Ballesta satte sig omedelbart i bilen, och började den långa körningen från Málaga i syd mot Vigo i nordväst. Han hade nästan hunnit till Madrid då telefonen ringde.

Det var Celta Vigos president, Carlos Mouriño. Han meddelade att det inte skulle bli något jobb för Salva Ballesta. Alldeles för många fans hade protesterat med alldeles för stor kraft.

Har ni hängt med ett tag minns ni ju Salva Ballesta. Under 15 års tid var han en pålitlig målskytt i La Liga, och med tiden fick han även chansen att göra några landskamper för Spanien. Han var även killen som hade den spanska flaggan på sina fotbollsskor, och spelaren som firade varje mål med en militärhonnör.

Salva Ballesta föddes i en militärfamilj. Han växte upp med den nazityska stridspiloten Hans-Ulrich Rudel som idol, och är själv utbildad stridspilot. De som inte gillar honom beskriver honom som en militaristisk fascist. Själv kallar han sig övertygad patriot.
– Nuförtiden rynkar folk pannan när man säger att man är beredd att försvara Spanien in i döden. Om min premiärminister skulle säga åt mig att åka till Irak skulle jag inte tveka en sekund.

Är det något Salva Ballesta avskyr så är det separatister. För några år sedan hamnade han i meningsutbyte med Oleguer Presas, den vänsterideologiskt katalanromantiske försvararen som då fortfarande representerade Barcelona.
– Han är inte värd mer än hundskit för mig, fräste Ballesta.
Varje gång han spelade i Katalonien eller Baskien blev det problem. På Anoeta i San Sebastian hängde en banderoll med texten ”Salva, muérete”. När han blev utbuad i Pamplona vände han sig mot läktaren och vrålade:
– Qué viva España, hijos de puta!

Det Galicien där Celta Vigo hör hemma är visserligen inte lika separatistiskt som Baskien eller Katalonien, men även där finns en långtgående autonomi och en oerhört stark lokal identitet. Och även där finns extremister. De senaste sju åren har en terrorstämplad grupp med akronymen REGA – Resistência Galega – genomfört uppemot 30 attacker mot institutioner som sägs motverka den galiciska saken. Och den gruppen sägs även ha kopplingar till några av Celta Vigos ultrasfalanger.

Ny assisterande tränare för Celta Vigo blir istället Pepe Serer. Han är född i Valencia, fostrad i Barcelona – och har han några åsikter om den spanska regionalpolitiken har han hållit dem för sig själv.

/Erik Niva