Den här måndagsmorgonen vill jag mest bara göra er uppmärksamma på en match som skulle ha spelats i helgen, ett absolut toppmöte i en av de europeiska ligorna.

Tvåan skulle möta ettan i den nordirländska ligan, den som formellt sett heter The Danske Bank Premiership nuförtiden. Crusaders skulle ta emot Cliftonville, i det som dessutom är ett lokalderby uppe i norra Belfast.

Men tror ni att det blev någon match? Nä, det blev ingen match – och när det inträffar något jävulskap runt fotbollen i Belfast kan man fortfarande ge sig tusan på att det ligger religiöst maskerad politik i botten.

Såhär är det nämligen. Cliftonville leder ligan med tolv poäng. Och de kommer från ett av de katolska områdena i Belfast. Allt tyder därmed på att en så kallat ”nationalistisk” klubb kommer att vinna den nordirländska ligan för första gången på 15 år.

Crusaders arena Seaview ligger bara en knapp kilometer ifrån Cliftonvilles hemmaarena, men på andra sidan en av alla dessa religionspolitiska skiljelinjer som delar Belfast. Crusaders kommer från ett protestantiskt område, och det var naturligtvis ingen tillfällighet att några hundra demonstranter blockerade bortaläktaren på deras arena just den här dagen, vid just den här matchen.

De tänkte helt enkelt inte släppa in några katoliker på den här arenan.

Jag använder ordet demonstranter, eftersom det var vad det handlade om. Det var inga fotbollsfans som barrikaderade bortaläktaren och attackerade polisen – det var politiska huliganer – men i Belfast är det samtidigt svårare än någon annanstans i Europa att frikoppla det ena från det andra.

Marschsäsongen i höstas blev våldsammare än på länge, delvis på grund av att en protestantisk orkester tyckte att det var en bra idé att stanna utanför en katolsk kyrka och spela den sekteristiska Rangers-sången ”The Famine Song” (”Why don’t you go home, the famine is over, why don’t you go home?”).

Och nu har alltså fotbollen återigen utnyttjats för politiska syften, för att förlänga och förstärka de ”flaggprotester” som gjort Belfast-vintern orolig. I början av december röstade det lokala styret igenom ett förslag som begränsar antalet dagar som den brittiska flaggan vajar ovanför stadshuset. Många protestanter såg det som ett angrepp på både deras identitet och deras status, och sedan dess har det återigen brunnit på gatorna i Belfast.

Mot den bakgrunden var det inte direkt oväntat att det skulle uppstå problem runt matchen i lördags, och till sin heder hade de båda klubbarna samarbetat intensivt för att komma runt dem. Någon timme före den tänkta avsparkstiden mötte också ett gäng Crusaders upp med en grupp Cliftonville-fans. Hemmasupportrarna hade erbjudit sig att eskortera in sina gäster till arenan, och så blev det. Protestanter och katoliker gick – bokstavligt talat – hand-i-hand till matchen.

Det var en fantastisk bild av hur vanligt, hyggligt folk i Belfast verkligen kämpar för att läka de djupa historiska såren – men det var inte den bilden världen sedan fick se.

Istället blev det protestanter som vägrade släppa fram katoliker. Brittiska flaggor i skyn, som protest mot de brittiska flaggor som inte längre hissas. Flaskor och bråte som kastades mot polisen. Tre gripna. En fotbollsmatch som aldrig kunde spelas.

Ännu en dag i Belfast, februari 2013.

/Erik Niva