2012

18/8, Newcastle-Tottenham, 2-1 (80)
25/8, Tottenham-West Brom, 1-1 (90)
1/9, Tottenham-Norwich, 1-1 (85)
31/10, Norwich-Tottenham, 1-1 (84)
31/10, Norwich-Tottenham, 2-1 (87)
11/11, Man City-Tottenham, 2-1 (88)
9/12, Everton-Tottenham, 1-1 (90)
9/12, Everton-Tottenham, 2-1 (90+2)

Så länge jag kan minnas har Tottenham Hotspur varit ett lag som släpper in kostsamma mål under slutminuterna. Det har varit klubbens grundproblem i koncentrat – skillnaden mellan vinnare och förlorare – och alldeles oavsett vad någon har försökt sig på har det fortgått över flera årtionden, över flera tränare, från spelargeneration till spelargeneration.

Hösten 2012 var problemet värre än någonsin. Tottenham släppte in fler sena mål än någon annan klubb i Premier League, och tendensen var på väg att spoliera säsongen fullständigt. André Villas-Boas var tvungen att förändra något snabbt – annars skulle han riskera både sitt jobb och sin karriär – och det han gjorde var att korrigera träningsmetodiken.

Från och med den här decemberveckan vände han på det traditionella upplägget. Normalt sett brukar träningspassens intensitet avta ju längre de pågår – framförallt för att skaderisken annars blir för stor – men nu skulle istället de allra mest intensiva, mest krävande övningarna genomföras då spelarna var som tröttast.
– Framförallt såg vi till att stimulera koncentrationen under träningarnas sista del. Det är svårt – för du kan inte återskapa matchmiljöns stressituation – men vi gjorde vad vi kunde. Vi har ökat komplexiteten i de övningar som spelarna ska göra i slutet av träningarna. Och ju mer komplexa övningarna är, desto mer koncentrerade måste spelarna vara.

2013

20/1, Tottenham-Man United, 1-1 (90+3)
30/1, Norwich-Tottenham, 1-1 (81)
14/2, Tottenham-Lyon, 2-1 (90+3)
21/2, Lyon-Tottenham, 1-1 (90)
25/2, West Ham-Tottenham, 2-3 (90)

Man kan tycka att den förändring som André Villas-Boas redogör för framstår som ganska banal, men det är ovanligt att tränare överhuvudtaget har en konkret idé kring hur en mental blockering ska hävas. Och det är ännu mycket ovanligare att idén faktiskt gör skillnad och ger resultat.

Här går det liksom inte att argumentera mot effekten. Scenförändringen är fullständig. Det som alltid har varit Tottenhams värsta svaghet har plötsligt blivit lagets största styrka, och förvandlingen inleddes precis då träningsupplägget justerades.

Säsongen kan såklart fortfarande sluta i tårar – hey, we’re Spurs, och vi kommer att släppa in sena baklängesmål igen – men det känns inte längre lika förutbestämt att Tottenham ska rämna när läget blir utsatt.

En av fotbollstränarens allra viktigaste uppgifter är att rätta till sånt som inte fungerar. André Villas-Boas har lyckats med det.

/Erik Niva