Tisdagsmorgon i februari. Låt ryska rubel rulla.

Arsenal ska som bekant spela en rätt betydelsefull match mot Bayern München ikväll, och det är väl ett ganska tidstypiskt sammanträffande att listan över ryska miljardärer uppdateras i anslutning till den.

Nyhetssajten RCB redogör för siffrorna, och två positioner är extra värda att uppmärksamma. Fattiglappen Roman Abramovitj har faktiskt halkat ända ner till elfte plats, med sin förmögenhet på knappt 75 miljarder kronor. Uppe i toppen har däremot Alisjer Usmanov befäst sin position som Rysslands allra rikaste man, numera värd ungefär 120 miljarder.

Och det är klart att de siffrorna gör så att fotbollstankarna spinner iväg.

Om nu Alisjer Usmanov vunnit den där maktkampen mot Stan Kroenke – då hade Arsenal varit en annan klubb idag. De hade definitivt haft ett helt annat lag. De hade förmodligen haft en annan manager. De hade säkerligen nått helt andra resultat.

Även om vissa säkert tror annorlunda ger det mig ingen vidare tillfredsställelse att se den nuvarande Arsenal-modellen haverera. Idag tror jag verkligen att en majoritet av de rödvita fansen önskar att de hade fått in den där uzbekiska fäktarballerinan i styrelserummet häromåret, med allt vad han innebär. Eftersom resultaten är som de är förstår jag dem, även om jag tror att fotbollen i stort mår dåligt av läxan från Emirates.

Vad är egentligen en Arsène Wenger värd i jämförelse med en Alisjer Usmanov? Vafan ska man med en fotbollsideologisk övertygelse, en ekonomisk balans och en tålmodig ungdomsutveckling till när man har haft hundratals rubelmiljarder inom räckhåll?

***

Ryska rubel var det, ja, och nu ska vi snudda vid en annan diskussion som vi kommer att ha med oss ett bra tag framöver.

Igår var det nämligen möte på Gazproms högkvarter nere i sydvästra Moskva. Dagordningen handlade om den gemensamma rysk-ukrainska liga som energijätten bestämt sig för att sjösätta.

Fifa-presidenten Sepp Blatter har visserligen aviserat att ligan inte kommer att erkännas och det ukrainska fotbollsförbundet har förklarat sig vara motståndare till den – men tror ni att Gazprom bryr sig? De är ett av världens allra största företag med en omsättning på ungefär en biljon, och de har nu bestämt sig för att det här är vägen att gå för att skapa ytterligare synergieffekter mellan deras verksamhet och idrott.

När mötet avslutats förkunnade Gazproms vd Alexej Miller vad som gäller framöver:
– Vi tror att det är realistiskt att spela den nya ligan från och med hösten 2014 till och med våren 2015. Men ifall det drar ut på tiden får vi vänta till hösten 2015.

Faktumet att en enda ukrainsk klubb – obetydliga Tavrija Simferopol – bemödat sig med att närvara vid mötet? Obetydligt, enligt Alexej Miller. Prispotten som Gazprom avser att avsätta för det nya mästerskapet kommer inte att understiga tio miljarder kronor. De räknar med att det räcker för att få motsträviga klubbar att tänka om.

Mycket av övertygelsen kommer från framgångarna med ishockeyns KHL, som ju också är en Gazprom-skapelse. Idag innehåller den ligan lag från sju olika länder, och sedan den nylanserades och nyfinansierades har den snabbt seglat upp som en någorlunda trovärdig utmanare till NHL.

En hybridliga inom fotbollen vore visserligen mycket mer politiskt komplicerad – den avgörande striden kommer att kretsa kring Ukrainas vilja eller motvilja att russifieras – men på sitt sätt ännu mer nödvändig.

Pamparna i öst har räknat på saken, och kommit fram till en helt korrekt slutsats. När och om Financial Fair Play-reglerna implementeras kommer både de ryska och ukrainska klubbarna vara fullständigt chanslösa.

Än så länge kan de hävda sig hyfsat genom sina låga skattesatser och sina välvilliga oligarker – men klubbarnas möjligheter att själva dra in pengar genom biljetter, souvenirer och tv-rättigheter är jämförelsevis obefintliga i nuläget.

Morgondagens europeiska fotbollsrealiteter kommer att lämna ett ännu mindre utrymme för stora klubbar från mindre fotbollsnationer. Ska man kunna konkurrera med engelska och tyska klubbar måste man helt enkelt spela i en liga som ekonomiskt kan mäta sig med deras.

Oavsett vad som händer med just det här projektet med en rysk-ukrainsk liga – tänkt att med tiden expandera till ett ex-sovjetiskt mästerskap – kommer inte diskussionen att försvinna.

Holländska och belgiska klubbar har redan pratat om sina gemensamma möjligheter, och kommer att göra det igen. Bjässarna på Balkan kommer att samarbeta tätare och tätare, i takt med att det blir mer politiskt möjligt. Och jodå, förr snarare än senare kommer tanken på en gemensam skandinavisk liga att återvända med större kraft än någonsin tidigare.

Vi får se vart den tar oss.

/Erik Niva