Etymologisk eftermiddagskurs: Tillbaks till ruta ett igen är, till skillnad mot vad många tror, inte bara en bob hund-refräng. Det är dessutom ett stycke fotbollshistoria.

Uttrycket, sägs det i vad som kan vara en vandringssägen, kommer från när the Beeb radiosände engelska matcher under tidigt 1900-tal och delade upp planen i numrerade ”rutor”. När bollen hamnade hos målvakten kunde referenten alltså säga att den var ”back to square one”.

Igår var jag tillbaka i tjänst, C-Ron tillbaka på Old Trafford, fotbollsvärlden tillbaka i det möte som en gång katapultkastade Premier League in i oligarkåldern (Abramovitj och det, 2003), och all världens fotbollsintresserade tillbaka i den där eviga frågan:

Gjorde domaren rätt?

Det finns ju ingen anledning för mig att reprisera hela gårdagskvällens och nattens resonemang, men vi kan väl dra diskussionen genom lite mer tillbakalutat filosofiska tröskverk och se var vi landar? En domardebatt för 2013, i fyra kapitel.

Kapitel Ett: Komplexitetens död.

Har ni tänkt på hur ett modernt debattklimat består av två grafer som skär varandra? Den ena beskriver hur komplex en fråga är, den andra beskriver hur enkel en lösning är.

Alltså: Ju svårare och mer invecklad en fråga är, ju större är sannolikheten att så många som möjligt tycker att svaret är SÅ JÄVLA SJÄLVKLART.

Exempel A: tillväxten skenar, företagsvinster finns, men arbetare får sparken, chefer får bonus, skolsystemet kraschar, ungdomsarbetslösheten drar iväg, en privatiserad och vinstdrivande vård går på knäna, vi har behov av arbetskraft men också en stor arbetslöshet, en internationell finanskrasch orsakas av de finansiella systemen men drabbar de som redan har det sämst, vilket gör hela världen till en osäkrare plats med mindre framtidstro och ett underskott på humanism.

Svaret: Släng ut invandrarna.

Exempel B: En fotbollsdomare ställs inför en ögonblickssituation i årets viktigaste match, en spelare går in med dobbarna högt upp och träffar en motståndare i magtrakten. Enligt regelverket ska domaren avgöra om det var vårdslöst eller till och med farligt spel. Det avgör om han ska visa ut eller varna spelaren.

Svaret: DEN JÄVLA DOMAREN GJORDE HELT JÄVLA RÄTT/DEN JÄVLA DOMAREN GJORDE HELT JÄVLA FEL.

Kapitel Två: Vad gjorde den jävla domaren?

Det enda möjliga svaret, som bara förstärks av alla efteranalyser och reaktioner, är att Cüneyt Cakir a) har fullt stöd i regelboken för att visa det röda kortet, det är en fullt möjlig utvisning, b) väldigt många känner ändå att det är ett beslut som, rent moraliskt och dramaturgiskt, får för stora följder. Att Nani mest av allt hade otur, och att det kanske trots allt hade känts bättre om matchen slutförts elva mot elva.

Det hade, är min bestämda uppfattning, blivit mindre protester om han bara fått ett gult kort.

Betyder det att Cakir gjorde fel? Nej, det betyder att han sattes i den där situationen som ibland är domarens lott: Att det inte finns någon tvärsäker sanning eller rättvisa. Hade han valt att inte visa ut Nani hade han också – kanske – avgjort matchen. Nu, när han gjorde det, avgjorde han – sannolikt – matchen. Enligt mitt sätt att se på saken är Cakir ingen skurk eller förövare, han är ett offer för sin roll. Det är ibland hans jobb att avgöra en match.

Hade jag visat ut Nani, enligt mitt sätt att se på fotboll? Nej, det hade jag inte. Men det har med min fotbollssyn att göra, inte min syn på reglerna.

Det vi kan konstatera är att Cakir valde rätt väg till sitt beslut; att han inte hastade iväg, att han diskuterade saken med sina assistenter, och sedan fattade sitt val. Som en domare ska.

Att rasa mot turken för att det kändes orättvist, även om han kanske följde reglerna, är som att kritisera domstolsdomare som följer lagen, och hänvisa till ”sunt förnuft”.

(Och med den sloganen är vi visst tillbaka på ruta ett igen: Släng ut invandrarna?).

Kapitel Tre: Ska Turkiet släppas in i EU? Ska EU ens finnas?

Det som diskussionen och reaktionerna efteråt också visar är att det inte finns en enda regelbok.

Ett av de absolut största skälen till att Sir Alex Ferguson blev så vansinnig var förstås att det där aldrig-i-helvete var någon utvisning enligt den tolkningsmodell som gäller 350 dagar om året i hans yrke.

Det finns fortfarande en enorm skillnad i hur regelboken tillämpas i Premier League och i, låt säga, Serie A. Ibland ställs den skillnad på sin spets. Igår gjorde den det. Kulturer krockar, sätt att se på fotboll brakar in i varandra.

En engelsk publik såg en spelare som gick in tufft, men utan minsta intention att skada sin motståndare. Regelboken skriver inget om intention när det gäller fult spel – men moralen gör det.

Kapitel Fyra: Domarna, datorerna, humanismen.

Nani-Arbeloa-situationen sätter fingret rakt i mellangärdet på en av de senaste årens hetaste fotbollspotäter.

När det nu finns tv-kameror, varför använder vi då inte reprisbilderna som stöd för domsluten?

Fifas försök med mållinje-teknologi rullar vidare, och det är bra. När det gäller mål finns det ett absolut rätt och ett absolut fel. Bollen är över linjen, bollen är inte över linjen.

Men om vi då följer samtalen igår kväll och idag, efter Nanis ruff, var landar vi då? Graham Poll, engelsk ex-toppdomare, försökte reda ut bitarna i en krönika: Det såg ut som ett gult kort, max, men enligt Uefas riktlinjer om att prioritera att skydda spelarna i alla situationer så är det lätt att förstå varför Cakir valde det röda kortet. Uefa-domare skulle backa upp det röda kortet, PL-domare skulle kritisera det.

Å ena sidan, å andra sidan.

Och inget av det här är ju löst med en videorepris. Hela världen har sett hundra repriser, och är ändå inte överens. Att videobevis skulle hjälpa domaren är alltså en myt, i själva verket är det ibland precis tvärtom. Om Cakir igår skulle fattat sitt beslut utifrån exakt samma bevisunderlag som alla andra – tror ni att kritiken mot honom hade varit mildare då? Tror ni att han hade blivit mindre ifrågasatt?

Nej, självklart inte. Det enda som till sist skyddar honom, det sista trumfkort en domare har kvar, är det här: Han dömde utifrån vad han och hans assistenter såg. Om det nu inte finns en absolut sanning så finns det i alla fall en subjektiv sanning.

Det där bygger förstås på att fotbollen försöker respektera att en domare gör sitt bästa, att det blir fel ibland, att det ibland inte ens finns något hundraprocentigt rätt eller fel.

Men vem ska vi vara förbannade på då?

/Simon Bank