För ett par dagar sedan snubblade jag över ett Youtube-klipp som jag knappt kunnat sluta titta på sedan dess.

Det är från finalen i Granada Cup 1988, en sorts distriktsmästerskap för skolorna i nordvästra England. Salford möter Blackburn i finalen på Anfield, och utan att ens göra mål vinner en 14-årig kille matchen på egen hand. Han heter visserligen Wilson och bär en grön tröja med nummer 6 på ryggen, men allt annat är så oerhört välbekant.

Några månader tidigare hade han skrivit på ett ungdomskontrakt för Manchester United, värt 29 pund i veckan. Några månader senare skulle han byta efternamn till Giggs, som en följd av föräldrarnas separation.

Först springer han fram 1-1-målet alldeles själv.
Sedan räddar han förlängning med en magisk assist.
Och till sist en avgörande 60-metersrush mot The Kop.
Åsså en smått bedårande segerintervju på det.

Det vi ser på de här bilderna är naturlig talang i sin renaste form, och jag har full förståelse för hur Alex Ferguson kände sig när han såg det här för första gången. Han har beskrivit det i sin självbiografi, och jag har knappt någonsin hört honom formulera sig så poetiskt:
– När Ryan gjorde sin första testmatch på vår träningsanläggning så gav han mig ett av de där sällsynta ögonblicken som gör livet som manager värt att leva, trots all misär och all frustration. En guldgrävare som sökt igenom alla delar av en flod eller ett berg kan inte känna större upprymdhet än jag gjorde den där dagen. Jag kommer alltid att minnas första gången jag såg honom, hur han flöt över planen så obesvärat att du hade kunnat svära på att hans fötter inte ens rörde vid marken. Han höll huvudet högt, och såg lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagade en bit silverpapper i vinden.

Ungefär samtidigt som han avgjorde den där skolcupsfinalen tränade Ryan Giggs med Manchester Uniteds a-lag för första gången. Ferguson hade uppmanat sina erfarna proffs att ta det lite lugnt med grabben. Steve Bruce minns:
– Vi tänkte: ”Jaja, han ser väl till att smälta in”, men så började han skoja med Viv Anderson. Han dribblade förbi honom tre gånger, och vi tänkte alla: ”Vem är det här?”. Han mördade Viv. Och han var bara en pojke – 14 eller 15 år – medan Viv var högerback för det engelska landslaget. Det är mitt första minne av Ryan. Jag bara: ”Wow…”. Jag har aldrig sett någon med samma naturliga talang. Jag kunde garantera att han skulle bli en superstjärna när han var 14-15, och det är enda gången jag någonsin känt så. Det var en fullständig självklarhet från första gången vi såg honom.

Alex Ferguson har sagt att det inte spelar någon roll hur mycket Manchester United betalar honom – han kommer ändå att ha förtjänat pengarna eftersom han tog Ryan Giggs till klubben.

Även för mig personligen har Ryan Giggs en speciell plats i fotbollshjärtat, eftersom han är den sista länken som återstår till en förlorad tid. Han var en del av den engelska fotbollen innan den blev Premier League, en fotboll utan oligarker, tusenkronorsbiljetter och läskhållare på sittplats.

Det var en fotboll med både skavanker och defekter, men det var ändå den fotbollen som jag själv förälskade mig i som barn och som jag sedan växte upp med. Jumpers for goalposts, entrébiljett i vändkorsen.

Vi har tvingats konstatera att Ryan Giggs inte är den genuint oskuldsfulla människa han tidigare porträtterats som. Jag är själv lite överraskad över att det inte har påverkat min syn på honom mer. För mig förblir han ändå den genuint oskuldsfulla fotbollsspelaren, killen som ser lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagar en bit silverpapper i vinden. Killen som spelar fotboll för fotbollens skull.

Den 2 mars 1991 debuterade Ryan Giggs för Manchester Uniteds a-lag, i en hemmamatch mot Everton. Old Traffords gräsmatta var ett gyttjekärr. Ståplatserna på Stretford End fanns kvar. Sir Matt Busby levde, men Phil Jones var inte ens född. Danny Welbeck och David de Gea var tre månader gamla, Rafael nio månader.

Den 2 mars 2013 spelar Manchester United hemma mot Norwich City. Ryan Giggs kan då göra sin 1000:e tävlingsmatch.

Det har hänt en del längs vägen.

/Erik Niva