Som vi brukar säga i Nice:

Att komma hem ska vara ett derby.

Om nu jobbverksamheten ska rulla igång igen efter några månaders franskitaliensk själavård (hur har ni haft det?) så är det minsta man kan kräva ett frejdigt fotbollsfyrverkeri på vägen.

Så vi satte kurs mot Norra London igår, för att må lite dåligt.

I helgtexten om Ryan Giggs en bit ner fastnade den där Erik Niva för fotbollens sanslösa förmåga att snudda vid sin egen svans, att Giggs tusenjubileum inföll exakt samma datum som hans debut.

Och jo. Ja. Alltid är det nåt.

Idag är det exakt ett år sedan André Villas-Boas fick sparken från Chelsea. Igår var vi framme vid exakt den punkt av säsongen (omgång 28) då Arsenal förra våren kapade ett fyrapoängsavstånd till Spurs (som förlorade mot Everton) och gick ut i omkörningsfil på den där europavägen.

Men ni såg ju vad vi såg. En rätt halvdan fotbollsmatch där Arsenal vann alla områden som inte räknas, där Arsène Wenger var ungefär lika misslyckad i sin matchplan – den där höga backlinjen med de där mittbackarna mot de där motståndarna – som han var utmärkt i sin modiga coachning när matchen väl skulle räddas.

Men det där vet ni ju redan. Igår eftermiddag sjöng White Hart Lane ”Arsène Wenger, we want you to stay”, i går kväll stod jag och Erik Niva och svängde i segersynkad otakt på en N17-pub, och idag fortsätter spekulationerna om Wengers framtid, om Arsenals framtid, om ett eventuellt (och osannolikt) ägarbyte.

Hur som helst, Tottenham slog Arsenal inte tack vare ett bättre spel, utan tack vare bättre spelare med större kvalitéer. Det är väldigt, väldigt långt kvar innan det ska basuneras ut tronskiften, men just den aspekten är intressant när vi funderar över Arsenals senhistoria.

Ska vi skylla på Kroenke?

Ska vi skylla på Wenger? På Eboue? Ska vi skylla på solskenet, månljuset, de goda tiderna eller på boogien?

Nja, jag tycker att det är hög tid att vi letar upp en syndabock som fått alldeles för lite skit.

Det är, som det allra mesta inom den moderna fotbollen om man frågar fransmännen, Frankrikes fel.

Wengers transferpolicy är fotbollsvärldens kanske allra mest genomlysta. Han värvar ungt, han värvar sällan dyrt, han skriver inte långa kontrakt med spelare som fyllt 30, han säljer och köper till priser som är sunda för Arsenal, snarare än i takt med omgivningens förväntningar. Men så har det ju alltid funnits ytterligare en grundläggande del i Wengers värvarvanor: Han har köpt franskt.

Genom Comolli och Grimandi har han konsekvent plockat det bästa ur en aldrig sinande fransk talangbank.

Han tog med sig Patrick Vieira när han kom (”förmodligen den viktigaste värvning jag någonsin gjort”), och har använt 23 franska spelare sedan dess.

En kort summering av ett par franska epoker:

1996-2006 Arsenal FC:

Tre ligatitlar, fyra cuptitlar, fyra Charity Shield-titlar. Totalt elva titlar.

1996-2006 Fransk landslagsfotboll:

1 VM-guld, 1 VM-silver, 1 EM-guld, 1-EM-brons, 2 Confederations-titlar. EM-guld för U19, U18 och U17. VM-guld för U17. Totalt åtta titlar.

2006-2013 Arsenal FC:

Noll titlar.

2006-2013 Fransk landslagsfotboll:

Som bäst kvartsfinal i EM. Ett EM-guld för U19. Totalt en titel.

När Wenger hängde med i det franska tåget på 90-talet så hakade han i ett ånglok som gav honom Vieira, Titi Henry, Anelka, Petit, Wiltord, Clichy. När han lät bli att byta vagn en generation senare fick han Diarra, Diaby, Traoré, Chamakh (om vi kallar honom fransk), Flamini, Koscielny, Nasri, Sagna, Squillaci och Giroud.

Det är förstås ingen heltäckande analys, och inga heltäta tankenät. Men det är omöjligt att inte tänka att den franska fotbollens relativa fall dragit med sig Arsenal en bit på vägen. Och det är rasande intressant att konstatera att den nya franska generation som just slår igenom (U19- och U20-lagen som spelar EM-finaler och går till semifinal i VM) fortfarande inte har någon tydlig länk till Arsenal. Det är Rémi Gardes pojkar i Lyon, eller urkraften Paul Pogba som sögs upp av United och Juventus.

De som vant sig vid att vinna vinner, de som vant sig vid att förlora blir förlorare. Unga franska fotbollsspelare älskar fortfarande Arsenal, men de är inte nödvändigtvis av samma sort längre.

När Frankrike dansade på gatorna sommaren 1998 satte Gooner-redaktören Piers Morgan den legendariska Mirror-rubriken ”Arsenal win the World Cup”. Om han hade jobbat kvar i tidningsbranschen de senaste åren hade han fått jobba lite annorlunda.

Arsenal go on strike, sleeps with underaged prostitutes, lose to Germans?

Det var väl det, så här lite kort. Nu rullar vi igång den här gamla bloggbåten och ser vart den för oss. Jag har saknat er, nästan allihop.

/Simon Bank