Rémi Garde, Wenger-junioren som gör fantastiska saker med Lyons juniorer den här säsongen, kan sin franska fotboll. Han vet när det är läge att slappna av, han känner till när det är dags att vara extra vaken.

– När det är oroligt i OM är det inte särskilt betryggande, säger han i dagens l’Équipe. Det är en klubb som lever på det där.

Ikväll möter OL OM i en match som väger upp mot en kvarts miljard kronor. Vinner Lyon står de ensamma kvar som utmanare till PSG, vinner OM kan de fortsätta ha gott hopp om ett liv i Champions League efter sommaren.

Och om Rémi Garde undrar över läget i Marseille så behövde han bara bläddra vidare ett par sidor till i sin tidning i morse.

Fram tills alldeles nyligen var Frankrikes största klubb en tornado av maffia-anklagelser, inspelade telefonsamtal, skumma övergångar, polisutredningar, publikprotester, undergrävda ledningar och dementier kring försäljningar.

Så hur tror ni att ledningen, med presidenten och ägarinnan Margarita Louis-Dreyfus högra hand Vincent Labrune i spetsen, valt att ladda upp inför årets viktigaste fotbollsmatch, den som kan avgöra klubbens hela framtid de kommande säsongerna?

Oro? Äh. De tog sats och knuffade hela föreningen över sinnessjukdomens rand.

Sidan arton i Frankrikes största sporttidning är idag inte en redaktionell text, utan en annons. För nära en miljon kronor har Labrune fått en helsida som han använder till en öppen krigsförklaring mot sin företrädare Pape Diouf.

Under rubriken ”L’Olympique de Marseille presenterar: Pape Diuof – kärleken till Jaget” plockar han isär Diouf bit för bit.

Pape Diouf lämnade/tvingades bort från OM för snart fyra år sedan. I veckan kom hans självbiografi Cést bien plus que un jeu (Det är verkligen mer än ett spel), och när han gav intervjuer i samband med boksläppet passade han på att peka ut vem som egentligen dragit i trådarna när han skildes från klubben han älskar.

Det var Vincent Labrune han ville åt. Hårsvallet som satt i Paris och styrde Marseille, Margaritas lille grabb som flyttade ner och tog tag i spakarna när Anigo slogs med Deschamps, när OM rasade ner på tiondeplats, när bromsen trycktes i botten och ekonomin sanerades.

– Det är inte rimligt att det pratas om en femteplats som målsättning, dundrade Diouf.

Jag har sett allt jag kunnat på Stade Vélodrôme i vinter, jag har frusit och jublat och mest av allt sett ett lag vars lägstanivå absolut inte motiverar mer än att sikta på en femteplats och drömma om en tredje. Men så är jag inte Pape Diouf heller, utan bara en kille på läktaren.

Så vad är en slump? Är det en slump att Dioufs attack kom just där och då? Eller att en samling av supportrarna samtidigt blockerade OM:s spelarbuss och krävde den nya ledningens avgång?

Marseille är en stad och en klubb där slumpen slåss mot sagan och verkligheten aldrig är mer verklig än när den är som allra mest overklig.

En sportchef som är barndomspolare med tungt kriminellt belastade som han fortsatt snackar i telefon med? Inga problem. Märkliga spelarövergångar där pengar försvunnit eller spelare hotats till att skriva på? Sånt som händer. Men inte ens på Planète Mars har man sett något som liknar det man såg när man vaknade i morse.

En översättning: Tänk er att Malmö FF:s ordförande köper en helsidesannons i Sportbladet för att ta heder och ära av Bengt Madsen, samma dag som MFF spelar en oerhört viktig match mot IFK Göteborg.

En översättning till:

Så här skriver Labrune (eller, hela klubben OM står som avsändare) i den där annonsen:

Är livet möjligt utan Pape Diouf i toppen av Olympique Marseille?

Svaret är förstås nej om man ska tro den roligaste roman som någonsin skrivits i ämnet. Den fiktiva självbiografin som författaren erbjuder oss är på väg att bli ett referensverk för alla som gillar psykoanalys. Allt finns där: Den förvrängda uppfattningen av vissa händelser, minnesförlusten, lite paranoia och en hel del megalomani.

Den heter C’est bien plus que un jeu. Det hade lika gärna kunnat heta Om mig, om mig, och inget annat än mig”

Ja, och sådär fortsätter det i en tio gånger så lång text, som innefattar detaljerade beskrivningar av Pape Dioufs lön, hans sätt att leda klubben, hans personlighet och så vidare.

Det är rasande skrivet, ibland rasande roligt, definitivt rasande underhållande. Det är det mest osannolika brev som skrivits i den europeiska toppfotbollen sedan Galliani skrev och klagade på att La Gazzetta dello Sport påstod att Juventus var obesegrat, trots att Milan (typ) besegrat dem i cupen.

I vilken klubb som helst hade allt det här varit ett tecken på att apokalypsen var nära förestående.

I Olympique de Marseille är det ett tecken på att en ny dag är här. Apokalypsen är vardagen, det är när lugnet lägger sig som vi ska vara oroliga på allvar.

/Simon Bank