Eftersom Erik Niva inlett någon form av lysistratisk bloggstrejk så får vi väl kompensera frånvaron av långanalyser från östeuropeiska oligarkparker med lite lättviktiga lustigheter.

Jag har precis åkt till Katalonien för att titta på en fotbollsmatch ni kanske hört ett och annat om. Just i detta nu är presskåren uppdelad mellan Barças träningsanläggning, där Barça… eh… tränar, och Camp Nous pressrum, där Max Allegri håller presskonferens.

Det är roligt att vara här, det är roligare att träffa italienska bekanta, men det roligaste av allt hände alldeles för ett par sekunder sen. Mister hade pratat om att truppen mår bra, att resultatet här förstås är viktigt men att det inte påverkar vart projektet Milan, med alla dess ungdomar, är på väg. Han hade dessutom varit tålmodig som en livornesisk ängel inför märkliga frågor om han föredrar att göra mål eller inte släppa in dem (min gissning just imorgon: hålla nollan).

Så närmade sig presskonferensen slutet, Milan-spelarna hade börjat spela kvadraten ute på Camp Nou-gräset, och presschefen Giuseppe Sapienza kände att det började bli dags att runda av och pekade ut över journalistkåren.

– Tre frågor från il centrosinistra (vänstern/mitten), tre från il centrodestra (högern/mitten).

Önskemålet for ut över salen, landade på golvet, och plockades snabbt upp av någon lustigkurre allra längst bak.

– …e Beppe Grillo?

Imorgon börjar allvaret. Vi kan väl skratta lite så länge.

/Simon Bank