Morgon i Westfalen, solsken över Dortmund.

Att sitta på ett tåg genom den här delen av Tyskland är som att resa genom vissa delar av England eller Italien, det finns inte en station, inte ett stopp, som inte omedelbart är kopplat till fotboll. Det här är världens toppfotbollstätaste område, är du inte blind märker du det.

Det finns förstås förklaringsmodeller. En historisk arbetarklassbakgrund, parat med ett modernt ekonomiskt uppsving, men framförallt den där avgörande egenskapen som tagit både Borussia Dortmund och Sjachtar Donetsk ända hit:

Kärlek.

Jag har redan hamrat fast att matchen på Westfalenstadion ikväll kommer att vara den mest fartfrustande fotbollsföreställningen som den här rundan kommer att ge oss. Både BVB och Sjachtar älskar att fylla på, att gå till anfall, att dubbla på kanterna och kasta sig in i straffområdet med fyra-fem spelare.

De är ganska lika. Och de är så väldigt olika.

Det moderna gruvstadslaget BVB, byggt ur askan efter ett misslyckat miljardprojekt och vårdat av den fenomenale Jürgen Klopp, är en ultramodern fotbollsdröm konstruerad kring Klopp-principer om arbete, fart och split vision.

Det moderna gruvstadslaget Sjachtar? Sprunget ur dansen, kärleken, sena frukostar och den där smaken hos ett speciellt, brasilianskt öl.

Ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig utan en mastig miljarduppbackning. Ni vet att Sjachtars magnat heter Rinat Achmetov, en av världens 40 rikaste människor.

Gott så, men ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig heller utan en tanke som sträcker sig längre än att köpa bra spelare och att vinna nästa match.

Av de Dortmund-spelare som var med i 2-2-matchen i Donetsk kommer åtta stycken från platser som ligger ett par timmars bilresa från Dortmund. Snittspelaren var född 124 mil från Westfalenstadion (då är Sao Paulo-pojken Felipe Santana inräknad). Av de Sjachtar-spelare som spelade samma match var tio födda mer än hundra mil från Donetsk, hälften av dem på andra sidan jordklotet. Snittspelaren föddes 605 mil från Donbass Arena.

Pengar utan identitet är ingenting. Pengar med identitet är allting.

Sjachtar har inte en ukrainsk identitet, annat än på läktarna – men de har en av Europas tydligaste idéer kring sin verksamhet.

Och den där idén föddes under en rumänsk vinterturné i Brasilien 1967. En tvåfotad teknisk ytter som hette Mircea Lucescu blev kvar i landet i en månad, reste från syd till nord och upptäckte ett helt annat liv.

– För en ung spelare som mig, från ett socialistiskt land som ingen kunde peka ut på en karta, du kan föreställa dig hur förtrollande allt var, har han berättat för France Football.

Lucescu förälskade sig i den brasilianska essensen (”fotboll, samba, stranden, sexet” och ”Brahma Chopp, deras bästa öl”). Han återvände flera gånger, både med landslaget och Dinamo Bukarest, bytte tröja med Pelé och utvecklade den fotbollsfilosofi som han sedan skulle ta med sig in i sin tränarkarriär och bort till den allra mest osannolika av platser: ukrainska grovjobbar- och gruvnästet Donetsk.

I tio års tid har Lucescu plockat brasilianska spelare till Ukraina (den förste var den… eh… obrasilianske klumpedunsen Brandão, 2002), i tio års tid har Sjachtar format en identitet och en kontinuitet som gjort dem till en europeisk kraft att räkna med.

Träningarna anpassas efter de brasilianska spelarna (kortpassningsspel, små ytor, mycket teknik), frukosttiderna också (de äter inte så tidigt). Samtidigt är Sjachtar noga med att, av både ekonomiska och pedagogiska skäl, inte köpa spelare som är såpass gamla att de hunnit skaffa sig vanor och ovanor. Kommer du till Donetsk ska du vilja lära dig, du ska vara formbar, och innan du visat att du klarar av det tillåts du inte ens ge några intervjuer.

– Jag brukar säga till dom: ”det är inte era fötter jag behöver, det är era huvuden”. Resultatet ute på planen är bara en konsekvens av allt arbete du gör utanför, förklarar Lucescu.

Sjachtar trummar vidare på sin brasilianska väg, de billigaste biljetterna på Donbass Arena kostar inte ens en tjugolapp och i snitt kommer 37 000 till deras matcher.

De har lärt sig hur Sjachtar spelar fotboll, de vet vilken identitet klubben har. Den råkar bara vara född väldigt långt bort.

/Simon Bank