Livets lotter.

Vissa hamnar vid de glittrande glamourmatcherna i solen nere vid Medelhavet. Vi kan kalla dem Simon Bank-typerna. Andra hamnar vid bangården i Gelsenkirchen, i ett isvindskyligt Ruhr där vintern fortfarande håller greppet och där till och med den nyfallna snön är genomgrå.

Erik Niva-typerna.

Eller för all del – Hamit Altintop-typerna.

När jag gnetade mig genom minusgraderna och snöfallet utanför järnvägsstationen gick jag förbi hyreshuset där han växte upp. En ensamstående mamma och fem syskon i en 80-kvadrats trerummare på fjärde våningen. En familj som levde sina liv här i Tyskland, men som aldrig någonsin blev tysk.

Trots att mamman Merydem bott och arbetat i Ruhr-området i mer än 40 år har hon fortfarande inte lärt sig tyska. Precis som i många andra gruv- och industristäder finns det ett parallellt samhälle här i Gelsenkirchen. Det är en stad-i-staden med nästan 20 000 invånare. Där pratar både grönsaksahandlaren, försäkringsförsäljaren och tv-installatören turkiska – och där håller man på Trabzonspor, Fenerbahce eller Galatasaray.

Det var i det samhället som Hamit Altintop växte upp. Han ser Gelsenkirchen som sin hemstad, men sig själv som turk.

– Det går att vrida på det hur som helst, men vi kommer alltid att vara utlänningar i Tyskland. Jag är väldigt, väldigt tacksam mot det här landet som har lärt mig så mycket, men min pappa var från Turkiet och min mamma är från Turkiet. Det är i den kulturen jag vuxit upp och det är där jag har lärt mig att äta och dricka, att andas och att leva. När allt kommer omkring så är vi turkar.

Nästan tio år har nu gått sedan en 20-årig Hamit Altintop debuterade för sin hemstadsklubb. Det var en solig augustidag, och i Schalke 04:s kungsblå tröja gjorde han två drömmål i derbyt mot Borussia Dortmund. Över en enda natt blev han Bundesligas hetaste spelare, och det rapporterades om hur en dragkamp om hans landslagslojalitet omedelbart rullade igång. Det var bara det att det inte fanns någon dragkamp. Hamit Altintop hade redan bestämt sig för att representera Turkiet.

Men det som var självklart för honom var inte självklart för andra. När Hamit Altintop var i tonåren lärde han känna en liten, bollskicklig kille från kvarteret bredvid. De hade samma bakgrund, umgicks i samma kretsar och brukade kicka boll i samma inhägnade ”apbur”. Altintop förstod tidigt att Mesut Özil skulle gå hela vägen till toppen. Han kunde bara inte föreställa sig att han skulle göra det i en tysk landslagströja.

– Jag känner honom väl och har pratat med honom tillräckligt mycket för att veta det i slutändan enbart har handlat om hur han har sett på sin egen utveckling och sina egna möjligheter. Min fotboll utgår ibland fortfarande från hjärtat, men för så många andra är det bara business. Mesut bedömde det som att han skulle få högre marknadsvärde och tjäna mer pengar som tysk landslagsspelare. Hade han valt Turkiet så hade han inte spelat VM 2010 och därmed inte skrivit på för Real Madrid. Så enkelt är det. Jag är en tolerant person, men även om jag respekterar hans beslut kommer jag aldrig att gilla det. Jag tycker att man tidigt måste bestämma sig för vilket landslag man tillhör, oavsett om man blir uttagen eller inte, oavsett om chanserna att lyckas är bättre eller sämre. Det är inte samma sak som att byta klubb – det gäller flaggan på ditt bröst.

För ett par år sedan gjorde självaste Angela Merkel ett utspel där hon raljerade över hur hon ansåg att det multikulturella Tyskland visat sig vara ”ett fullständigt misslyckande”. Själv har jag svårt att bestämma mig för om Hamit Altintops historia är ett bevis eller ett motbevis för den ståndpunkten. Oavsett vilket blir jag i alla fall ändå glad nu när jag hör hur Erkan Zengin våndats över sitt landslagsval och till sist valt blågult utifrån en enkel grundmotivering: ”Jag är svensk”.

Hamit Altintop bodde här i Gelsenkirchen i mer än 20 år utan att någonsin känna sig tysk. När han spelar Champions League-match här ikväll så gör han det i Galatasarays gulröda tröja. Det finns något sorgligt i att han har behövt åka så väldigt långt för att komma hem.

/Erik Niva