Ibland blir man glad av de små sakerna i livet.

Och nej, jag syftar då inte nödvändigtvis på Erik Niva, även om det helt visst händer lite då och då, utan på att det finns tillfällen då det är både möjligt och lämpligt att klumpa ihop Sveriges landslagskapten, bosnisk grafik och det moderna franska kulturlivet.

Zoran Lucić (med c) är en grafiker/konstnär/skulptör som bor och verkar i Bijeljina, där uppe i nordöstra Bosnien. Sverige och svensk fotboll har, som bekant, den där landsändan att tacka för väldigt mycket. Det är därifrån Sefik Ibrahimović kommer, det är där som hans bror Ibrahim Ibrahimović fortsatte bo kvar.

– Fotbollsspelare är superpopulära här. Flera stora har sina rötter här, som Safet Susić, Blaž Slišković, Edin Džeko, Zlatan Ibrahimović…, säger Zoran Lucić till la Lucarne.

Lucić har plockat upp bollen och för den vidare. Hans senaste, och mest uppmärksammade, projekt heter Sucker for Soccer, och har ställts ut både i London och Paris. I 32 grafiska porträtt skildrar han några av de spelare som format fotbollsvärlden de senaste 50 åren.

– Jag vet att Totti, Del Piero och Sir Bobby Charlton har sett mina verk. Och nyligen bad Karl-Heinz Rummenigge mig skicka hans porträtt.

Zlatan Ibrahimović släntrade inte in och kikade när Paris-galleriet Sergeant Paper (den här franskfonetiska fäblessen för engelska ordvitsar ska vi undvika att fördjupa oss i) ställde ut Lucićs tavlor, men vore jag er skulle jag lägga en minut eller två på lite grafikgluttande. Jag tycker inte Zlatan-bilden är fantastisk, men det finns en del andra som är fina.

Och apropå fint:

Har ni läst Zlatans självbiografi – och det har ni ju – så vet ni att det tydligaste politiska ställningstagande han lanserar i boken, är det för rätten att vara den man är. Eller, ännu mer specifikt: För barns rätt att vara ”lite udda och annorlunda”.

Zlatan Ibrahimovićs unicitet som fotbollsspelare bygger på fysik och teknik, men ibland undrar jag om inte det viktigaste han har är sin fantasi. Att han alltid, även för sig själv, hävdat rätten att vara totalt annorlunda. I intervjuer, framför allt från tiden före alla filter, har han pratat om fotbollen som lek och om hur han tolkar spelsituationer på ett sätt som uppstår där och då, utifrån ingivelse snarare än invanda mönster.

Det är väl det, antar jag, som gjort att det gått att se honom som en konstnär. Det är väl det som gjort att det känts naturligt att placera in honom i samma fack som andra mönsterbrytare och fantiserare.

Det är kanske barnsligt att fundera så, men i så fall är det barnsligt på det där sättet som den geniale dokumentärfilmaren Eric M Nilsson sagt:

– Att leka som ett barn är att leka på allvar.

Och varför i hela världen ska vi tänka på det nu?

Tja, för att vi kan behöva lite fantasi här i helvetesvintern. Och, framför allt, för att det som gör mig så vintervarm i hjärtat är att jag precis blivit påmind om den finaste, vuxnaste barnbok som någonsin skrivits. Antoine de Saint-Exupéry flög flygplan, filosoferade och försvarade fantasins oerhörda kraft i den fantastiska lilla boken Lille Prinsen.

Jo, och den boken kom jag att tänka på just precis nu. Varför? Äh, inget särskilt. Jag råkade bara se ett foto som alldeles nyligen tagits utanför Paris Saint-Germains träningsanläggning i Paris.

/Simon Bank

PS. If you want your children to be intelligent, read them fairy tales. If you want them to be more intelligent, read them more fairy tales. (Albert Einstein)