Startsida / Inlägg

Once Brothers

av Erik Niva

De flesta som är intresserade av skärningspunkterna där idrotten möter de jugoslaviska krigen har sett dokumentärfilmen ”Once Brothers”. Den berättar historien om serben Vlade Divac och kroaten Drazen Petrovic, två ungdomsvänner som förenades av basketen men separerades av kriget. Det är en fantastisk film, oändligt sorglig men samtidigt hoppfullt försonande.

Fotbollens version är råare.

Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac lärde också känna varandra i tonåren. Först i de jugoslaviska ungdomslandslagen, sedan som två självklara storstjärnor i två grannstäder. Igor Stimac kommer egentligen nerifrån sydvästra Kroatien, men då han var 19 lånades han ut till Dinamo Vinkovci för att få spela seniorfotboll. Vinkovci är en järnvägsknut högst uppe i de nordöstra delarna av Kroatien, alldeles intill det som blivit den serbiska gränsen. Sinisa Mihajlovic växte i sin tur upp i Vukovar, en liten stad mindre än två mil därifrån. De två fotbollstalangerna umgicks visserligen i olika kretsar, men stötte ofta på varandra på samma barer och caféer. Visserligen hände det att deras respektive kompisar stirrade misstänksamt på varandra, men själva hälsade de alltid glatt och bytte de några ord för att stämma av läget.
– Jag har känt Stimac sedan unga år, och han har alltid varit ett lejon. Vi hade spelat i samma juniorlandslag och umgicks en del på den här tiden, minns Mihajlovic.

•••

Kriget mellan Kroatien och Serbien tog fart i precis det gränsland där Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac levt sina liv några få år tidigare. Att precisera en startpunkt är komplicerat, men en av de händelser som eldade på konflikten var morden i Borovo den 2 maj 1991. Tolv kroatiska poliser och tre serbiska milismän dödades efter en eldstrid i en förstad till Vukovar, några hundra meter ifrån huset där Sinisa Mihajlovic växte upp. Kriget var igång. Mindre än en vecka senare skulle det spelas jugoslavisk cupfinal på JNA-stadion i Belgrad. Röda Stjärnan mötte ett Hajduk Split som spelade i sorgband för att hedra de stupade poliserna. När den jugoslaviska nationalsången spelades valde tio av elva spelare att stirra ner i marken snarare än att vända sig mot flaggan. Igor Stimac var kapten för det kroatiska laget och Sinisa Mihajlovic spelade för det serbiska, och ingenting var längre sig likt mellan de två gamla vännerna. När lagen hälsade på varandra lutade sig Stimac fram och väste i Mihajlovics ansikte.
– Hoppas att våra killar dödar hela din familj i Borovo.

Telefonförbindelserna till Borovo hade varit brutna i flera dagar, och Mihajlovic hade ingen aning om hans släktingar levde eller inte. Nu struntade han fullständigt i cupfinalen, utan ägnade all sin energi åt att försöka skada Stimac. Matchen förvandlades till en sorts kickboxningsuppgörelse de två emellan, och båda blev också utvisade en bit in i andra halvlek. Halvt i skymundan vann Hajduk med 1-0. Igor Stimac lyfte bucklan.
– Nu är den vår för evigt. Den jugoslaviska cupen kommer aldrig någonsin att spelas igen.

stimac_mihajlovic_1991_zvezdahajduk_screenshotyoutube

•••

Bara några månader senare möttes Hajduk Split och Röda Stjärnan igen i en ligamatch i Belgrad. En obalanserad Mihajlovic framstod återigen som en tickande bomb och blev återigen utvisad. Kriget hade redan hunnit radikalisera de båda fotbollsspelarna ytterligare. Hajduk Splits träningsanläggning låg vägg-i-vägg med en kroatisk armébas, och Igor Stimac spenderade ofta mer tid med militärer och milismän än med sina lagkamrater. I oktober 1991 var Hajduk på väg tillbaka till Kroatien efter att ha spelat mot Tottenham i Cupvinnarcupen. För att komma över gränsen var de tvungna att åka buss från Österrike.
– När vi kom in i norra Kroatien så kom vi till fronten. Allt brann. Var 200:e meter detonerade det en bomb, och när vi närmade oss Zadar upptäckte vi att en av dem hade sprängt upp ett tvåmetershål i en bro. En efter en var vi tvungna att gå ur bussen och hoppa över det.

När laget till sist kommit hem till Split fastnade de i en poliskontroll. Igor Stimac blev gripen eftersom han olovligen hade burit maskingevär, och tvingades tillbringa fyra dagar i häktet.
– Det var lagledningen som hade köpt upp sig på en del vapen att ha på bussen. De gjorde bedömningen att vi behövde det.

Några månader senare var Stimac tillbaka på stationen. Polisen hade plockat in honom för förhör, på grund av sitt samröre med en grupp kroatiska nationalister som hade bränt och sprängt kaféer, butiker och bilar som tillhörde etniska serber. Stimac förnekade att inte att han umgicks med dem – en av dem var hans kusin, en annan gudfar till hans son – men även om han själv inte sade sig ha något med attentaten att göra såg han inga moraliska problem med dem.
–Mina vänner tillhör en antiterroriststyrka inom den kroatiska armén. Deras uppgift är att spränga vissa byggnader. I våra samtal pratar de alltid om hur de ska driva ut serberna ur Split, eftersom det har blivit omöjligt att leva bredvid dem.

•••

Om det verkligen finns grader i helvetet var nog kriget ännu värre för Sinisa Mihajlovic än för de flesta andra. Hans pappa var serb, men hans mamma var kroat. Hans egen familj var inbörderskriget i koncentrat.
– Alla krig suger, men ett inbördeskrig som vårt är värre än något annat. Killar som växte upp tillsammans skjuter på varandra, familjer bryts isär…

Så länge Vukovar kontrollerades av den kroatiska milisen så svävade den serbiska delen av släkten i akut livsfara. Några få dagar efter att Mihajlovic sett till att få dem evakuerade så kastades en brandbomb mot föräldrahemmet. I de utbrända ruinerna hittade några vänner sedan ett par lagbilder på Röda Stjärnan. I var och en av dem hade någon satt en kula genom Sinisa Mihajlovics ansikte.
– Vem kunde göra något sådant? Det var en fråga som jagade mig tills jag fick reda på sanningen. Det var Stipe – en av mina barndomsvänner, en kille som jag sett som min bror. Han gjorde det enbart för att han var kroat och att jag var serb. Hur är det möjligt att kriget kan svärta ner sinnet så mycket på någon som tidigare varit en vän?

Efter att de flytt till Belgrad fick Mihajlovics mamma ett telefonsamtal från sin bror, general i den kroatiska armén.
– Varför har ni flytt? Vi som tänkte döda din make, det serbiska svinet.

När Vukovar till sist föll så blev samma morbror tillfångatagen av de serbiska styrkorna, ledda av den ökände krigsherren Arkan Raznatovic. Arkebuseringen var bara några timmar bort, då någon berättade för Arkan att det här rörde sig om en släkting till Sinisa Mihajlovic.
– Då ringde han mig, och jag lyckades övertala honom att skona min morbrors liv.

arkanmiha

•••

Sinisa Mihajlovic hade lärt känna Arkan då han flyttade till Röda Stjärnan ett knappt år tidigare. Den före detta klackledaren hade redan då fått en helt ny position och status, i och med att han låtit beväpna supportrarna i Delije-gruppen och därmed förvandlats till en sorts militär befälhavare.
– Jag träffade honom genom fotbollen. Under en kort tid umgicks vi mycket, och jag kommer alltid att tacka honom för att han sedan räddade min morbrors liv. Utifrån är det enkelt att peka fingret mot honom, men han försvarade de serber som annars blivit massakrerade i Kroatien. Jag fördömer de krigsbrott han begått, men i ett inbördeskrig finns det inget gott och ont. Det finns inget svart och vitt, utan krigets färg är alltid röd som de oskyldigas blod.

Både Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac har kommit att bedömas utifrån sina umgängen i minst lika hög utsträckning som sina egna handlingar. De flesta kroater hatar Mihajlovic eftersom han försvarat Arkan och ställt sig bakom Slobodan Milosevic. Och många serber avskyr Igor Stimac eftersom han alltid hyllat de kroatiska krigsgeneralerna Ante Gotovina och Mladen Markac.

De två fotbollsspelarna har kommit att bli symbolfigurer för fiendesidan, och har själva eldat på situationen genom att fortsätta kasta förolämpningar efter varandra.

Igor Stimac:
– Han påstår att jag sagt jag önskade att hans familj skulle dö, men jag uttrycker mig inte på det sättet. Mihajlovic existerar inte längre för mig. Eftersom hans mamma är kroat är det som att han alltid har försökt bevisa något, att han är en större serb än någon annan.

Sinisa Mihajlovic:
– Att han inte ens står för vad han sagt gör honom ännu mindre i mina ögon. Han borde bara försvinna. Jag tror inte på våld, men Igor Stimac är den enda människan jag faktiskt skulle vilja döda.

•••

Sinisa Mihajlovic har inte varit i Vukovar sedan 1991, men han har i alla fall varit tillbaka till Kroatien en gång. Det var i oktober 1999, och landslaget som alltjämt hette Jugoslavien spelade EM-kvalmatch mot det fortfarande färska Kroatien.
– Arenan i Zagreb var som en vulkan. Polis överallt. Alla hade fortfarande kriget i kroppen. På planen var det många lagkamrater från det gamla jugoslaviska landslaget, men den här gången stod vi mot varandra.

Sista gången Mihajlovic var i Vukovar kände han inte ens igen sig. Hela gator och hela kvarter var borta. Återstod gjorde bara skelett av hus och människor. Han upplevde det som att det överhuvudtaget inte fanns några fåglar i luften längre.
– När jag gick ut på planen för att möta Kroatien i den där kvalmatchen såg jag återigen namnet på min hemstad. En gigantisk flagga hängde i den kroatiska kurvan: ”Vukovar ’91”. Jag knäbad och gjorde korstecknet för att minnas alla de serber som fallit där. Arenan höll på att störta in av vreden som fanns kring mig då.

zastava_vukovar91

Matchen 1999 slutade 2-2. Kroatien missade EM, Jugoslavien gick dit. Igor Stimac var avstängd, Sinisa Mihajlovic spelade fram till båda sitt lags mål. Bortaspelaren Zoran Mirkovic blev utvisad efter att ha tagit en sorts punggrepp på Robert Jarni. På vägen av planen gjorde han det oerhört laddade serbiska trefingerstecknet mot publiken.
– Jag kommer aldrig att glömma den matchen. Det var den största matchen jag någonsin spelade, säger Mihajlovic.

•••

Igor Stimac var i Vukovar så sent som i november ifjol. Några dagar tidigare hade krigsförbrytartribunalen i Haag behandlat de överklaganden som de kroatiska generalerna Gotovina och Markac gjort gentemot de 24- respektive 18-åriga fängelsestraff de tidigare dömts till.

Inför utslaget var Stimac nervös. Han vakade in beskedet tillsammans med militärernas anhöriga, och på sin Facebook-sida hade han uppmanat hela det kroatiska fotbollsfolket att visa sitt oreserverade stöd för dem.
– Jag ber er att förena er i en bön för dem och att gå ut på gatorna för att visa att vi inte har glömt dem. De är inspärrade för att de försvarade oss andra, och vi får aldrig glömma det.

Efter att en oenig jury valt att fria Gotovina och Markac åkte fler än 60 000 kroater till Vukovar för att fira. Igor Stimac var en av dem.
– De är de största hjältarna i vår historia. Jag hoppas verkligen att de kan komma till vår nästa landskamp och göra en symbolisk avspark.

stimac_535714S0-1

Vilken som var den nästa landskampen? Den som spelas på fredag. Den första landskampen någonsin mellan Kroatien och Serbien. Den där Igor Stimac är förbundskapten på den ena bänken och Sinisa Mihajlovic på den andra.

•••

För ett par år sedan var Igor Stimac gäst hos den kroatiske talkshowvärden Aleksandar Stankovic. Tv-profilen frågade sig igenom hela fejden med Mihajlovic innan han kryddade med en överraskning – ett förinspelat telefonsamtal med serben.
– Jag har redan blivit gammal och är far till sex barn. Kanske har det blivit dags att gå vidare från vissa saker. Alla kan göra misstag i livet. Stimac gjorde ett stort misstag och han vet förmodligen om det. Jag kan förlåta honom – men på villkor att jag får två, tre flaskor vin. Och då ska det vara riktigt dalmatiskt vin. Det som är sött som sirap, det med en smak jag aldrig glömmer. Jag är redo att träffa Stimac, att kyssa honom och krama honom och dricka vin tillsammans. Enbart för det dalmatiska vinets skull är jag beredd att förlåta honom.

Sinisa Mihajlovic försökte avdramatisera situationen med sin skämtsamma ton, men Igor Stimac var inte det minsta road. Han reagerade ilsket, fräste ifrån sig.
– Vad kan jag säga om en man som gått ut och sagt att jag är den enda han skulle vilja döda i kallt blod? Han frågade aldrig efter sina gamla vänner under kriget. Han undertecknade kampanjbrev för Arkan och han argumenterade för ett Stor-Serbien, trots att hans mamma är kroatiska. Nej, Mihajlovic, jag accepterar inte ditt erbjudande. Jag kan förlåta honom, men jag tänker aldrig krama honom eller dricka tillsammans med honom.

•••

I höstas var det så en Uefa-konferens i Warszawa. Förbundskaptener från hela kontinenten var inbjudna för att diskutera aktuella fotbollsfrågor och lösa en del administrativa frågor.

Plötsligt stod Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac öga-mot-öga med varandra ute på verandan. De tvekade några ögonblick, men sedan slog de sig ner tillsammans vid ett bord med varsin kopp kaffe. En halvtimme senare reste de sig.

Screenshot-3StimacMihajlovic

De två kommer knappast någonsin bli vänner igen, de kommer förmodligen aldrig ens respektera varandra – men de tycks i alla fall ha kommit överens om att låta fredagens möte förbli en fotbollsmatch.
– När jag var en ung man tog jag inte alltid de smartaste besluten, men jag är mognare idag. Nu förstår jag att vi måste förhindra att matchen mot Serbien blir en fortsättning på kriget. Om publiken på Maksimir-stadion börjar skandera ”Döda serberna” eller sjunga Ustasja-sånger så kommer jag att ta mitt lag av planen. Framförallt måste vi skydda barnen och ungdomarna på arenan från att tryckas ner av samma krig som förstört så många liv i våra generationer.

Sinisa Mihajlovic instämmer i det Igor Stimac sagt.
– När jag accepterade att bli förbundskapten var en stor anledning den här matchen. Jag skulle ge tre år av mitt eget liv för att kunna spela den, och jag hoppas kunna förmedla något av den hungern till mina spelare. Men – både jag och mina spelare kommer att applådera den kroatiska nationalsången, eftersom vi alltid gör det utav respekt för våra motståndare. Och om någon av mina spelare blir utvisade för osportsligt uppträdande eller för att ha uppviglat publiken så kommer han aldrig att spela för landslaget igen. Världen tittar på oss. Det är dags att glömma det förflutna, att sträcka ut en hand och gå framåt istället. Den här matchen är inte en fortsättning på kriget. Vi har redan levt igenom det riktiga kriget. Det var förbannat blodigt och smutsigt och vi bär fortfarande på sår och ärr därifrån. Men om jag som tvingades leva igenom det kan släppa det och gå framåt – då borde väl pojkar som inte ens var födda då också klara av det?

/Erik Niva

Källor: Bozija Levica (Sinisa Mihajlovic), Jutarnji List, Vecernje Novosti, Gazzetta dello Sport, Danas, Slobodna Dalmacija, Vecernji List, Sportski Zurnal, Globus, Kurir, Nacional.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB