Morgon i Westfalen, solsken över Dortmund.

Att sitta på ett tåg genom den här delen av Tyskland är som att resa genom vissa delar av England eller Italien, det finns inte en station, inte ett stopp, som inte omedelbart är kopplat till fotboll. Det här är världens toppfotbollstätaste område, är du inte blind märker du det.

Det finns förstås förklaringsmodeller. En historisk arbetarklassbakgrund, parat med ett modernt ekonomiskt uppsving, men framförallt den där avgörande egenskapen som tagit både Borussia Dortmund och Sjachtar Donetsk ända hit:

Kärlek.

Jag har redan hamrat fast att matchen på Westfalenstadion ikväll kommer att vara den mest fartfrustande fotbollsföreställningen som den här rundan kommer att ge oss. Både BVB och Sjachtar älskar att fylla på, att gå till anfall, att dubbla på kanterna och kasta sig in i straffområdet med fyra-fem spelare.

De är ganska lika. Och de är så väldigt olika.

Det moderna gruvstadslaget BVB, byggt ur askan efter ett misslyckat miljardprojekt och vårdat av den fenomenale Jürgen Klopp, är en ultramodern fotbollsdröm konstruerad kring Klopp-principer om arbete, fart och split vision.

Det moderna gruvstadslaget Sjachtar? Sprunget ur dansen, kärleken, sena frukostar och den där smaken hos ett speciellt, brasilianskt öl.

Ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig utan en mastig miljarduppbackning. Ni vet att Sjachtars magnat heter Rinat Achmetov, en av världens 40 rikaste människor.

Gott så, men ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig heller utan en tanke som sträcker sig längre än att köpa bra spelare och att vinna nästa match.

Av de Dortmund-spelare som var med i 2-2-matchen i Donetsk kommer åtta stycken från platser som ligger ett par timmars bilresa från Dortmund. Snittspelaren var född 124 mil från Westfalenstadion (då är Sao Paulo-pojken Felipe Santana inräknad). Av de Sjachtar-spelare som spelade samma match var tio födda mer än hundra mil från Donetsk, hälften av dem på andra sidan jordklotet. Snittspelaren föddes 605 mil från Donbass Arena.

Pengar utan identitet är ingenting. Pengar med identitet är allting.

Sjachtar har inte en ukrainsk identitet, annat än på läktarna – men de har en av Europas tydligaste idéer kring sin verksamhet.

Och den där idén föddes under en rumänsk vinterturné i Brasilien 1967. En tvåfotad teknisk ytter som hette Mircea Lucescu blev kvar i landet i en månad, reste från syd till nord och upptäckte ett helt annat liv.

– För en ung spelare som mig, från ett socialistiskt land som ingen kunde peka ut på en karta, du kan föreställa dig hur förtrollande allt var, har han berättat för France Football.

Lucescu förälskade sig i den brasilianska essensen (”fotboll, samba, stranden, sexet” och ”Brahma Chopp, deras bästa öl”). Han återvände flera gånger, både med landslaget och Dinamo Bukarest, bytte tröja med Pelé och utvecklade den fotbollsfilosofi som han sedan skulle ta med sig in i sin tränarkarriär och bort till den allra mest osannolika av platser: ukrainska grovjobbar- och gruvnästet Donetsk.

I tio års tid har Lucescu plockat brasilianska spelare till Ukraina (den förste var den… eh… obrasilianske klumpedunsen Brandão, 2002), i tio års tid har Sjachtar format en identitet och en kontinuitet som gjort dem till en europeisk kraft att räkna med.

Träningarna anpassas efter de brasilianska spelarna (kortpassningsspel, små ytor, mycket teknik), frukosttiderna också (de äter inte så tidigt). Samtidigt är Sjachtar noga med att, av både ekonomiska och pedagogiska skäl, inte köpa spelare som är såpass gamla att de hunnit skaffa sig vanor och ovanor. Kommer du till Donetsk ska du vilja lära dig, du ska vara formbar, och innan du visat att du klarar av det tillåts du inte ens ge några intervjuer.

– Jag brukar säga till dom: ”det är inte era fötter jag behöver, det är era huvuden”. Resultatet ute på planen är bara en konsekvens av allt arbete du gör utanför, förklarar Lucescu.

Sjachtar trummar vidare på sin brasilianska väg, de billigaste biljetterna på Donbass Arena kostar inte ens en tjugolapp och i snitt kommer 37 000 till deras matcher.

De har lärt sig hur Sjachtar spelar fotboll, de vet vilken identitet klubben har. Den råkar bara vara född väldigt långt bort.

/Simon Bank

Som vi brukar säga i Nice:

Att komma hem ska vara ett derby.

Om nu jobbverksamheten ska rulla igång igen efter några månaders franskitaliensk själavård (hur har ni haft det?) så är det minsta man kan kräva ett frejdigt fotbollsfyrverkeri på vägen.

Så vi satte kurs mot Norra London igår, för att må lite dåligt.

I helgtexten om Ryan Giggs en bit ner fastnade den där Erik Niva för fotbollens sanslösa förmåga att snudda vid sin egen svans, att Giggs tusenjubileum inföll exakt samma datum som hans debut.

Och jo. Ja. Alltid är det nåt.

Idag är det exakt ett år sedan André Villas-Boas fick sparken från Chelsea. Igår var vi framme vid exakt den punkt av säsongen (omgång 28) då Arsenal förra våren kapade ett fyrapoängsavstånd till Spurs (som förlorade mot Everton) och gick ut i omkörningsfil på den där europavägen.

Men ni såg ju vad vi såg. En rätt halvdan fotbollsmatch där Arsenal vann alla områden som inte räknas, där Arsène Wenger var ungefär lika misslyckad i sin matchplan – den där höga backlinjen med de där mittbackarna mot de där motståndarna – som han var utmärkt i sin modiga coachning när matchen väl skulle räddas.

Men det där vet ni ju redan. Igår eftermiddag sjöng White Hart Lane ”Arsène Wenger, we want you to stay”, i går kväll stod jag och Erik Niva och svängde i segersynkad otakt på en N17-pub, och idag fortsätter spekulationerna om Wengers framtid, om Arsenals framtid, om ett eventuellt (och osannolikt) ägarbyte.

Hur som helst, Tottenham slog Arsenal inte tack vare ett bättre spel, utan tack vare bättre spelare med större kvalitéer. Det är väldigt, väldigt långt kvar innan det ska basuneras ut tronskiften, men just den aspekten är intressant när vi funderar över Arsenals senhistoria.

Ska vi skylla på Kroenke?

Ska vi skylla på Wenger? På Eboue? Ska vi skylla på solskenet, månljuset, de goda tiderna eller på boogien?

Nja, jag tycker att det är hög tid att vi letar upp en syndabock som fått alldeles för lite skit.

Det är, som det allra mesta inom den moderna fotbollen om man frågar fransmännen, Frankrikes fel.

Wengers transferpolicy är fotbollsvärldens kanske allra mest genomlysta. Han värvar ungt, han värvar sällan dyrt, han skriver inte långa kontrakt med spelare som fyllt 30, han säljer och köper till priser som är sunda för Arsenal, snarare än i takt med omgivningens förväntningar. Men så har det ju alltid funnits ytterligare en grundläggande del i Wengers värvarvanor: Han har köpt franskt.

Genom Comolli och Grimandi har han konsekvent plockat det bästa ur en aldrig sinande fransk talangbank.

Han tog med sig Patrick Vieira när han kom (”förmodligen den viktigaste värvning jag någonsin gjort”), och har använt 23 franska spelare sedan dess.

En kort summering av ett par franska epoker:

1996-2006 Arsenal FC:

Tre ligatitlar, fyra cuptitlar, fyra Charity Shield-titlar. Totalt elva titlar.

1996-2006 Fransk landslagsfotboll:

1 VM-guld, 1 VM-silver, 1 EM-guld, 1-EM-brons, 2 Confederations-titlar. EM-guld för U19, U18 och U17. VM-guld för U17. Totalt åtta titlar.

2006-2013 Arsenal FC:

Noll titlar.

2006-2013 Fransk landslagsfotboll:

Som bäst kvartsfinal i EM. Ett EM-guld för U19. Totalt en titel.

När Wenger hängde med i det franska tåget på 90-talet så hakade han i ett ånglok som gav honom Vieira, Titi Henry, Anelka, Petit, Wiltord, Clichy. När han lät bli att byta vagn en generation senare fick han Diarra, Diaby, Traoré, Chamakh (om vi kallar honom fransk), Flamini, Koscielny, Nasri, Sagna, Squillaci och Giroud.

Det är förstås ingen heltäckande analys, och inga heltäta tankenät. Men det är omöjligt att inte tänka att den franska fotbollens relativa fall dragit med sig Arsenal en bit på vägen. Och det är rasande intressant att konstatera att den nya franska generation som just slår igenom (U19- och U20-lagen som spelar EM-finaler och går till semifinal i VM) fortfarande inte har någon tydlig länk till Arsenal. Det är Rémi Gardes pojkar i Lyon, eller urkraften Paul Pogba som sögs upp av United och Juventus.

De som vant sig vid att vinna vinner, de som vant sig vid att förlora blir förlorare. Unga franska fotbollsspelare älskar fortfarande Arsenal, men de är inte nödvändigtvis av samma sort längre.

När Frankrike dansade på gatorna sommaren 1998 satte Gooner-redaktören Piers Morgan den legendariska Mirror-rubriken ”Arsenal win the World Cup”. Om han hade jobbat kvar i tidningsbranschen de senaste åren hade han fått jobba lite annorlunda.

Arsenal go on strike, sleeps with underaged prostitutes, lose to Germans?

Det var väl det, så här lite kort. Nu rullar vi igång den här gamla bloggbåten och ser vart den för oss. Jag har saknat er, nästan allihop.

/Simon Bank

För ett par dagar sedan snubblade jag över ett Youtube-klipp som jag knappt kunnat sluta titta på sedan dess.

Det är från finalen i Granada Cup 1988, en sorts distriktsmästerskap för skolorna i nordvästra England. Salford möter Blackburn i finalen på Anfield, och utan att ens göra mål vinner en 14-årig kille matchen på egen hand. Han heter visserligen Wilson och bär en grön tröja med nummer 6 på ryggen, men allt annat är så oerhört välbekant.

Några månader tidigare hade han skrivit på ett ungdomskontrakt för Manchester United, värt 29 pund i veckan. Några månader senare skulle han byta efternamn till Giggs, som en följd av föräldrarnas separation.

Först springer han fram 1-1-målet alldeles själv.
Sedan räddar han förlängning med en magisk assist.
Och till sist en avgörande 60-metersrush mot The Kop.
Åsså en smått bedårande segerintervju på det.

Det vi ser på de här bilderna är naturlig talang i sin renaste form, och jag har full förståelse för hur Alex Ferguson kände sig när han såg det här för första gången. Han har beskrivit det i sin självbiografi, och jag har knappt någonsin hört honom formulera sig så poetiskt:
– När Ryan gjorde sin första testmatch på vår träningsanläggning så gav han mig ett av de där sällsynta ögonblicken som gör livet som manager värt att leva, trots all misär och all frustration. En guldgrävare som sökt igenom alla delar av en flod eller ett berg kan inte känna större upprymdhet än jag gjorde den där dagen. Jag kommer alltid att minnas första gången jag såg honom, hur han flöt över planen så obesvärat att du hade kunnat svära på att hans fötter inte ens rörde vid marken. Han höll huvudet högt, och såg lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagade en bit silverpapper i vinden.

Ungefär samtidigt som han avgjorde den där skolcupsfinalen tränade Ryan Giggs med Manchester Uniteds a-lag för första gången. Ferguson hade uppmanat sina erfarna proffs att ta det lite lugnt med grabben. Steve Bruce minns:
– Vi tänkte: ”Jaja, han ser väl till att smälta in”, men så började han skoja med Viv Anderson. Han dribblade förbi honom tre gånger, och vi tänkte alla: ”Vem är det här?”. Han mördade Viv. Och han var bara en pojke – 14 eller 15 år – medan Viv var högerback för det engelska landslaget. Det är mitt första minne av Ryan. Jag bara: ”Wow…”. Jag har aldrig sett någon med samma naturliga talang. Jag kunde garantera att han skulle bli en superstjärna när han var 14-15, och det är enda gången jag någonsin känt så. Det var en fullständig självklarhet från första gången vi såg honom.

Alex Ferguson har sagt att det inte spelar någon roll hur mycket Manchester United betalar honom – han kommer ändå att ha förtjänat pengarna eftersom han tog Ryan Giggs till klubben.

Även för mig personligen har Ryan Giggs en speciell plats i fotbollshjärtat, eftersom han är den sista länken som återstår till en förlorad tid. Han var en del av den engelska fotbollen innan den blev Premier League, en fotboll utan oligarker, tusenkronorsbiljetter och läskhållare på sittplats.

Det var en fotboll med både skavanker och defekter, men det var ändå den fotbollen som jag själv förälskade mig i som barn och som jag sedan växte upp med. Jumpers for goalposts, entrébiljett i vändkorsen.

Vi har tvingats konstatera att Ryan Giggs inte är den genuint oskuldsfulla människa han tidigare porträtterats som. Jag är själv lite överraskad över att det inte har påverkat min syn på honom mer. För mig förblir han ändå den genuint oskuldsfulla fotbollsspelaren, killen som ser lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagar en bit silverpapper i vinden. Killen som spelar fotboll för fotbollens skull.

Den 2 mars 1991 debuterade Ryan Giggs för Manchester Uniteds a-lag, i en hemmamatch mot Everton. Old Traffords gräsmatta var ett gyttjekärr. Ståplatserna på Stretford End fanns kvar. Sir Matt Busby levde, men Phil Jones var inte ens född. Danny Welbeck och David de Gea var tre månader gamla, Rafael nio månader.

Den 2 mars 2013 spelar Manchester United hemma mot Norwich City. Ryan Giggs kan då göra sin 1000:e tävlingsmatch.

Det har hänt en del längs vägen.

/Erik Niva