Han samlade kraft i tre månader för en bloggcomeback som alltså varade en knapp vecka. Nu har Simon Bank försvunnit tillbaka in i det skrivslöa skuggland där produktionstakten på det löpande bloggbandet överhuvudtaget inte når mätbara nivåer.

Jaja. Det är inget vi inte sett förr.

För oss med lite större uthållighetskrav gäller det däremot precis som vanligt att inte tappa fokus, att fortsätta hålla blicken på horisonten och strävsamt streta sig ditåt.

Med den nya veckan inleds landslagsåret 2013 på allvar, och därmed börjar det också vara på sin plats för en lite mer övergripande inventering av den fotbollsvärld som ska göra upp i Brasilien nästa sommar.

Mycket kommer ju att bli som det alltid blir. Sisådär två tredjedelar av kvartsfinalisterna kommer vi att hitta i den traditionella G8-gruppen som alltjämt förblir de största pjäserna på spelplanen: Spanien, Tyskland, Italien, Frankrike, Holland, England, Argentina och Brasilien.

Men de andra då? De som ruskar om och sätter färg och kör in sina kilar i den världsordningen som ibland kan tyckas orubblig?! Överraskningslagen. Jodå, de finns därute, och de finns i alla hörn av den ständigt expanderande fotbollsvärlden.

Utan vidare longörer presenterar jag därför min kontinentalt uppdelade kandidaturslista över landslag med förutsättningar att få de stundande världsmästerskapen i fotboll att skaka. Landslag med kapacitet att nå semifinal, att bli det Sverige och Bulgarien var ’94, det Kroatien var ’98, det Turkiet och Sydkorea var ’02 och det Uruguay var ’10.

Sydamerika – Colombia
Det var i september i fjol och det kändes oundvikligt att dra slutsatsen att Uruguay tappat sin position som Sydamerikas – och hela världsfotbollens – främsta tronskakare. De ljusblå hade åkt upp till ett stekhett Barranquilla och blivit fullständigt söndersmälta av ett hungrigt, talangfullt Colombia. 4-0-resultatet innebar ekon från den historiska 5-0-segern över Argentina knappt 20 år tidigare – resultatet som fortfarande får räknas som det största i colombiansk fotbollshistoria och som gav så mycket tillförsikt inför VM ’94. Tragiskt nog försvann allt det i krutröken som omgärdade ”The Two Escobars”, men den colombianske fotbollens ideologiska överhuvud Francisco Manturana menar nu att dagens landslag har goda möjligheter att uppfylla de drömmar som 90-talets gyllene generation aldrig lyckades förverkliga. ”Det här laget har minst lika mycket talang, men dessutom en tydligare vinnarmentalitet”. Naturligtvis är Radamel Falcão den stora stjärnan, men offensivt sett är alternativen skräckinjagande många. Där finns den blixtrande skickliga Porto-doun James Rodríguez och Jackson Martínez och där finns enorma råämnen i form av Luis Muriel (Udinese) och Victor Ibrabo (Cagliari). Kvar i den latinamerikanska fotbollen finns en pålitlig målskytt i Teófilo Gutiérrez (Cruz Azul) och en spelskicklig kreatör i Macnelly Torres (Atlético Nacional). Och längre bak i planen? Även där finns gott om kvalitet, främst härdad i Serie A. Fredy Guarín (Inter) och Juan Cuadrado (Fiorentina) driver på från mittfältet, Cristián Zapata (Milan), Mario Yepes (Milan), Juan Zúñiga (Napoli) och Pablo Armero (Napoli) finns alla tillgängliga i försvarslinjen. Ansvarig för att få ihop allt är den gamle argentinske häxmästaren José Pekerman, som ägnat största delen av sitt år på jobbet åt att införa ett mer tempostarkt, vertikalt spelsätt.

 

Asien – Japan
De var bara en straffspark ifrån att nå kvartsfinalen redan i Sydafrika, och sedan dess har Japan blivit långt mycket bättre. ”Laget vi har nu är det bästa vi någonsin har haft”, skrävlar förre förbundsordföranden Saburo Kawabuchi, ”och det är för att alla våra bästa spelare spelar och presterar i Europa”. Det är lätt att se relevansen i hans resonemang. Just nu har Japan hela nio spelare i Bundesliga, och därutöver väletablerade representanter i både Premier League, Serie A och Eredivisie. Och så den störste av dem alla, som än så länge är kvar i Ryssland. Det vore lätt att tro att laget byggs runt Shinji Kagawa, men så är det inte. Det är fortfarande Keisuke Honda som det japanska landslaget kretsar kring, det är han som dikterar villkoren, sätter speltempot och i förlängningen kanske definierar de japanska VM-chanserna. I takt med att Hondas vilja att lämna Ryssland har ökat har hans utvecklingstakt bromsats. Får han igenom sin flytt till en av de västeuropeiska storligorna har han potential att bli en av turneringens stjärnor nästa sommar. Fortsätter han däremot muttra sig igenom tillvaron kan hela det japanska laget komma att bli lidande.

 

CONCACAF – Mexiko
Då både Colombia och Japan förklarar sina framgångar med en ständigt stegrande spelarexport är det välgörande att ha Mexiko som kontrast, som exempel på att det fortfarande går att utgå ifrån sin egen fotbollskultur. Av de 45 spelare som tagits ut till landslagstrupperna det senaste året spelar 39 i den mexikanska ligan. Det var de inhemska spelarna som Sven-Göran Eriksson aldrig litade på då han var förbundskapten här, och det var i förlängningen också den bedömningen som gav honom sparken. Mexiko är en av hela världens stoltaste fotbollsnationer, och just nu har de också mycket att vara stolta över. OS-guldet förra sommaren var bara kulmen för en talanggeneration som tidigare vunnit U17-VM två gånger och gått till semifinal i U20-VM. Tittar man på pappret så ser truppen ändå inte särskilt skräckinjagande, men det här är killar som i stort sett alltid höjer sig både tre och fyra snäpp då de drar på sig den gröna tröjan och gör den där märkliga militärsaluten mot nationsflaggan. Det tydligaste exemplet är såklart Gio dos Santos – en halvfigur i den europeiska proffsfotbollen, men en världsspelare i landslaget. De dras visserligen med ett svårforcerat mindervärdeskomplex gentemot Argentina, men slipper de bara det motståndet kan det här laget uträtta precis vad som helst.

 

Europa – Belgien
Det allra mest fascinerande med den här otroliga belgiska spelargenerationen är att det inte finns någon förklaring till den. Några av dem växte upp tillsammans, några gjorde det inte. Några flyttade tidigt till utländska akademier, några gjorde det inte. Det finns ingen kraftfull ungdomssatsning bakom den här spelarexplosionen, ingen tillväxt bland landets stora klubbar, ingen spirande nationell enighet eller någon generell belgisk fotbollsfeber. Belgien förblir samma politiskt splittrade, svalt fotbollsintresserade land som det varit i årtionden – de råkar bara ha träffats av talanglotteriets blixtnedslag. Kraften i smällen var enorm. Ser man enbart till de individuella kvaliteterna måste nog dagens belgiska startelva hållas som den tredje starkaste i hela Europa, enbart bakom Spanien och Tyskland. Frågan är bara om lagets kollektiva utveckling hinner växa lika snabbt som förväntningarna. Vi närmar oss punkten där VM-kvartsfinal ses som en sorts minimikrav för detta Belgien – men än återstår lång väg innan de ens har stångat sig förbi ett erfaret Kroatien och kvalificerat sig för turneringen. Tittar vi runt lite i resten av Europa så hoppas jag ju att Bosnien knyter ihop kvalificeringssäcken den här gången – men ska jag hitta ytterligare ett lag som jag tror kan göra rejäla avtryck i Brasilien, då pekar jag mitt knotkrokiga finger mot Schweiz.

 

Afrika – Ghana
Skulle man tro Pelé så hade alltså ett afrikanskt landslag ha vunnit VM för länge sedan, men man ska som bekant inte tro på Pelé. Tråkigt nog är det ganska oundvikligt att konstatera att den afrikanska fotbollen generellt sett har stagnerat, att det är svårare att se deras representanter uträtta stordåd idag än det var för 20 år sedan. Jag hoppas att jag har fel – men min misstanke är att den där Asamoah Gyan-straffen kommer att vara det närmaste ett afrikanskt landslag kommer en VM-semifinal på väldigt länge. Ska jag få chansen att tänka om tror jag att det är samma Ghana som ger mig anledning att göra det – eller kanske snarare nya Ghana. Kraften i den där triumfen från U20-VM 2009 har inte klingat av riktigt ännu. Det finns fortfarande hopp för den spelargruppen, för Ayew, Agyemang-Badu och Inkoom, och för Asamoah och Atsu bakom dem. Men hur länge räcker egentligen vattnet i den där hoppfullhetskällan? Det måste hända ganska mycket på de 15 månader som återstår före VM – och det måste hända rätt sorts saker som leder både spelare och lag i rätt riktning. Och det sistnämnda är tyvärr långt ifrån säkert inom en afrikansk fotboll som blir strukturellt svagare för varje VM-cykel som passerar.

 

Och Oceanien då? Nej.

/Erik Niva