Tillbaka i München för tredje gången på sex veckor, och den här gången känns det verkligen som en sån här dag då hela världen kretsar runt en och samma fotbollsstad.

Och just därför: Lite extra stor anledning att tänka på dem som inte kan vara här, som inte kan vara med.

Fyra år har gått sedan Bayern München och Barcelona senast möttes i Champions League. Den gången var det fråga om en regelrätt överkörning. Barcelona gjorde fyra mål under första halvleken av förstamötet på Camp Nou. Vid varje baklängesmål hamnade en vilsen brasseback på efterkälken.

Killen hette Breno, och hade kommit till Tyskland ett drygt år tidigare. Han gjorde sin första träning med Bayern München i januari 2008, och det var så kallt att han fick muskelproblem och var tvungen att avbryta passet efter en halvtimme.

Breno hade nyss fyllt 18 år då. Uli Hoeness pratade om hur Bayern München värvat världens nästa storback. I själva verket hade de köpt en ung pojke som hamnat väldigt långt hemifrån.

De första månaderna i Tyskland bodde Breno på hotell tillsammans med sina föräldrar. Han var oerfaren och outbildad, och kände att han behövde dem. Sedan blev det problem med visumen, och utan att Breno någonsin riktigt förstod varför blev han tvungen att välja mellan att ha kvar sina föräldrar och sin fru i landet.

I samband med att han skrev på för Bayern München hade Reno träffat Renata, en 14 år äldre kvinna med två barn från ett tidigare äktenskap. Tillsammans flyttade de nu in i en stor villa i den välmående förorten Grünwald, där de rika och berömda stängt in sig bakom murar och gallergrindar.

Det var tänkt att bli hans hem, men det blev hans fängelse. Framförallt blev det hemmet som kom att skicka honom i fängelse.

Klockan var nästan fyra på morgonen en onsdag i mars 2011 då Breno tog upp sin telefon och skickade ut ett meddelande på Twitter.
– Jag ber om ursäkt till alla som stått bakom mig.
Några timmar tidigare hade han gjort ett grovt misstag i den sista minuten av Champions League-åttondelen mot Inter, ett misstag som gjorde så att Goran Pandev gjorde mål och Bayern München åkte ur turneringen. Det var ytterligare en smäll mot en verklighet som helt enkelt inte fungerade. Breno hade inte kommit in i sitt nya liv, vare sig på eller utanför planen. Han hade varit både petad och långtidsskadad, och mest blivit sittande själv i det stora huset i Grünwald. Hans enda vänner var de brasilianska lagkamraterna, Rafina och Luiz Gustavo. Någon tyska pratade han fortfarande inte, och eftersom han saknade körkort var han i stort sett aldrig hemifrån.

Mindre än en månad efter besvikelsen mot Inter kom sedan nästa motgång. Breno hade ganska nyligen kommit tillbaka från en korsbandsskada som hållit honom borta från planen i drygt sex månader. Nu skadade han samma knä igen. Ny operation. Ny konvalescens på uppemot ett halvår. Den här gången hade inte Breno den mentala styrkan för att orka med det. Han kände att den här tyska motorvägen hade börjat nå sin ände. Han ville hem, och återvände till Twitter för att kommunicera det.
– Jag tror att det är dags att återvända till världens bästa lag, São Paulo.
Några veckor senare meddelade dock brassen nedstämt.
– Jag har just fått nyheterna som jag nu delar med er. Bayern kommer inte att släppa mig.

Den 19 september 2011 blev dagen då allt tog slut. På morgonen hade Breno tid hos lagläkaren, och hoppade få höra att knät var ihopläkt. Beskedet blev det motsatta. Vätskesamlingar i knät hade gjort så att det hade svullnat upp, en ny operation skulle krävas. Breno kom tillbaka till huset i Grünwald vid lunch. Han började omedelbart dricka. Öl, portvin, whiskey…

Senare samma kväll hade situationen spårat ur fullständigt. Breno hade druckit sig igenom dagen, och dessutom proppat sig full med sömntabletter han fått med sig från Bayern Münchens klubbapotek. Han var på gränsen till okontaktbar, hade psykotiska hallucinationer. Både hans lagkamrat Rafinha och hans agent hade kommit till huset för att försöka prata med honom, men ingen lyckades nå fram till Breno. Ena stunden skulle han in till stan för att gå på Oktoberfest, nästa ögonblick beväpnade han sig med kniv för att göra upp med polisen. Han hade fått för sig att han var övervakad och förföljd.

Hans fru Renata försökte hålla kvar honom i huset, men till sist hoppade Breno ut från badrumsfönstret på andra våningen. Fallet var på nästan fyra meter, men han reste sig upp med kniven i näven och raglade ut på gatan. Då tog Renata familjens tre barn, packade ihop lite saker och åkte iväg med bilen. Men de hade bara hunnit några kvarter då de såg lågorna.

När Renata återvände till huset var det redan övertänt. Hon skrek att brandmännen behövde gå in för att rädda hennes make, men de skakade på sina huvuden. Fanns det någon därinne var han redan död. I 20 minuter grät Renata – sedan berättade en polis att de förmodligen hade hittat Breno.

Skräckslagna grannar hade ringt polisen, berättat om hur en förvirrad man med bara fötter och bar överkropp sprungit omkring och skrikit i deras porttelefoner. De hade haft svårt att förstå honom, hans sluddriga meningar på bruten och ofullständig tyska. ”Feuer. Hilfe. Brauche Hilfe”. Ingen hade släppt in honom.

Efter en omfattande polisutredning dömdes Breno förra sommaren till fängelse i tre år och nio månader för mordbrand. Rätten ansåg att det var bevisat bortom allt rimligt tvivel att han hade använt bensin eller alkohol för att accelerera eldar han tänt på tre olika håll i huset. Breno kom aldrig med något regelrätt erkännande, men överklagade inte heller domen.
– Jag vill be om ursäkt för den kvällen. Jag har inte varit någon god förebild för min fru och mina barn, men jag är en person som tror på gud, och jag tackar honom för att han har skyddat min familj.

Stadelheimer-fängelset ligger strax söder om centrala München. Fångarna där har rätt till en halvtimmes övervakade besök varannan vecka, och en timmes friskvård om dagen. De flesta av dem ägnar huvuddelen av dagen åt att jobba i tvätteriet.

Allianz Arena ligger drygt en och en halv mil norrut. Där spelar Bayern München semifinal i Champions League om några timmar. Det var tänkt att Breno skulle vara där, men nu sitter han där han sitter istället. Cellen han delar med två spanjorer är inte så värst stor, men det finns i alla fall en tv där.

Kanske han kan se matchen på den.

/Erik Niva