Det är en av mina absoluta favoriter bland tidernas fotbollsfiranden.

11 december 1985, retur i Uefa-cupens åttondelsfinal. Real Madrid hade varit uppe i västra Tyskland och förlorat den första matchen med 5-1, och behövde alltså besegra Borussia Mönchengladbach med 4-0 på Bernabéu. De gjorde precis det, efter ett avgörande mål i den sista matchminuten av Santillana. Omedelbart efter segermålet gjorde Real Madrid ett fördröjande byte, tog ut högeryttern Juanito.

Såhär tog sig Juanito an sin promenad till sidlinjen.

Han hade inte gjort det avgörande målet, eller något annat mål heller för den delen. Han var bara så förbaskat lycklig för att hans Real Madrid tagit sig vidare. Och så ser den ut i praktiken, den omtalade och legendomsusade ”Espíritu de Juanito”.

Ända sedan Florentino Pérez blev klubbpresident har han ägnat all sin energi åt att försöka skapa en 2000-talsversion av det Real Madrid han själv växte upp med på 1950-talet. Det mest glamourösa, mest stjärnspäckade fotbollslaget på planeten and beyond. Det Real Madrid som numera kommit att kallas för ”Los Galácticos”.

Det glänsande och det glittrande är ofrånkomligen också en viktig del av den här klubbens historiska identitet, men det är inte den enda.

När de äldre och mer erfarna fansen pratar om ”El Madridismo” är den beslutsamma viljan att nå segrar genom svett, slit och uppoffringar en minst lika betydelsefull komponent. Förmågan att vinna till varje pris, mot alla odds, och att inte nödvändigtvis bara förlita sig på talang.

Oavsett hur man nu viktar de olika beståndsdelarna i klubbsjälen tenderar man i alla fall vara överens om vem som förkroppsligar dem allra bäst. Juanito var en målfarlig ytter, precis som Cristiano Ronaldo. Han hade sjuan på ryggen, precis som Raúl. Men framförallt så var han beredd att göra precis allt för att vinna matcher åt Real Madrid, som Camacho, Hierro eller – om man nu vill vara sådan – Pepe.

När Juanito spelade för Real Madrid spelade det ingen som helst roll hur hopplöst utgångsläget var – med sin energi, sin hänsynslöshet och sitt hjärta såg han till att baxa sitt lag till framgång ändå.

I april 1985 förlorade Real Madrid den första Uefa cup-semin mot Inter med 2-0 på San Siro. På vägen av plan vände sig Juanito mot några av motståndarspelarna och väste på någon sorts hybrid mellan spanska och italienska: ”Noventa minuti en el Bernabéu son molto longo”. 90 minuter på Bernabéu är väldigt långt.

Han hade fog för sina ord. Real Madrid var mitt uppe i en historisk era av vändningar, remontadas. I Europacupkvarten 1980 föll de med 2-0 mot Celtic uppe i Skottland, men returen på Bernabéu vann de med 3-0. 169 centimeter Juanito nickade in det avgörande målet i den 86:e minuten. Två omgångar före semifinalen hade de vänt ett 3-0-underläge mot Anderlecht genom en 6-1-seger hemma – och naturligtvis klarade de även av den utlovade upphämtningen mot Inter. Två år i rad, dessutom. I Europacupsemin 1986 föll de med 3-1 på San Siro. Men på Bernabéu? 5-1 till Real Madrid.

Sommaren 1987 såldes Juanito till Málaga, men i sinnet lämnade han aldrig någonsin sitt älskade Real Madrid. Han fortsatte komma till Bernabéu för hemmamatcherna, och var såklart där den 1 april 1992, när det var dags för Uefa cup-kvart mot Torino. Efter att ha firat segern tillsammans med spelarna satte han sig i bilen för att köra ner till den spanska sydkusten, men vid en liten stad i Toledo krockade den med en portugisisk lastbil. Juanito avled omedelbart. Han blev 37 år.

Vad står egentligen din klubb för? Vilka värden utgår den ifrån? De senaste åren har Real Madrid haft betydligt svårare att svara på den sortens frågor jämfört med till exempel Barcelona. Men de som har varit med har i alla fall alltid haft en självklar sak att referera till: Real Madrid är Juanitos klubb, de som visserligen bär de vitaste tröjorna, men som inte är det minsta rädda för att smutsa ner dem. Klubben som alltid hittar en väg att vinna. Så fort de hamnat i en svår situation har det alltid refererats till ”Espíritu de Juanito”, Juantios anda.

Ända sedan 1992 har fansen på Bernabéu alltid skanderat ”Illa, illa, illa – Juanito Maravilla” i samma ögonblick som arenaklockan slår över till den sjunde matchminuten. De kommer att göra det ikväll också – bara ännu högre och längre än vanligt.

/Erik Niva