Ni märker att det dröjt lite med uppdateringarna? Ni efterlyser lite högre frekvens i inläggsfabriken?

Jo, men det händer att bloggandet hamnar i kläm mellan plikter och inspirationsbrist. Det händer också att det lossnar med en smäll. Det här är en måndag på tåg (apropå verkligen inget alls: i morse blixtmindes jag min första medvetna tågresa, besvikelsen när jag märkte att tåget inte sa ”tut-tut”. Om SJ läser det här: Tågen borde tuta mycket mer), och det är också en måndag då det finns så mycket att skriva om att det brinner i fingrarna.

En matig Luis Suarez-bakgrund? Ett stycke sorgeskrift om Sporting? En listgenomgång av Europas mest misskötta klubbar? Uli Hoeness korvar?

Jag har faktiskt lust på hela kakan, men tiden har sina begränsningar (inte ens Cyril Rool hinner bli utvisad mer än en gång per match, och – just det – dessutom har jag varit inkallad på kvartssamtal hos den förträfflige Anders Cedhamre) så jag får välja det som helt enkelt inte kan vänta.

Sainté har ju precis kommit hem med en pokal. Trettiotvå års ökenvandring har ju precis tagit slut.

Det finns så väldigt många trådar att dra i för den som vill förklara vad det betyder. Som med alla stora händelser så väller de små berättelserna in från alla håll. Sly Stallone-kopian Christophe Galtiers tränarjacka, den som han fått av sin fru? Galtier som tillägnar titeln till mamma, på hennes födelsedag? Alla de gamla storspelarna på läktaren? President Romeyer, som cyklat de 40 milen från Loire-dalen till Paris inför finalen? Brandaos osannolika ligacupfacit? Ruffiers evighetsnolla?

Allt värt att skriva om.

Men ska jag göra ett ärligt försök att närma mig djupet av en trettioårig längtan så vill jag berätta om en holländare som var snyggast i världen.
•••
•••
En regnig dag på Rivieran började jag glädjeskissa på ett lite överambitiöst projekt. Jag tänkte lista de estetiskt bästa fotbollslagen genom tiderna, men hann inte längre än till plats ett.

Där satte jag Saint-Étiennes lag, upplagan från åren där 70-tal blev 80-tal.

En liten gruvstad nere i Loire-dalen samlade en fransk akademi av fotbollshjärnor (Aimé Jacquet, Michel Platini, Jacques Santini), en på alla sätt driven president som hette Roger Rocher gav gruvknegarna och hemmafruarna, de unga och gamla, en fotbollsklubb som kunde mäta sig med världens allra bästa. Han, l’homme à la pipe, mannen med pipan, tog dem från mörkret till en europacupfinal mot Bayern München, innan han till slut tog dem tillbaka till mörkret igen.

På Le Chaudrons läktare stod jobbarna och ungdomarna som sjöng lika högt som några andra i Europa. Nere på planen stod hjältar från en annan värld, med en annan doft.

De såg ut som Platini. Le Génie.

De såg ut som Dominique Rochetau. Le Communiste.

De såg, framför allt, ut som John Nicholaas Rep från Zaandam i norra Nederländerna. Le Playboy.

Johnny Rep är en hjälte från tiden då fotbollen brakade rakt in i popkulturen. En rockstjärna, en anfallare med vackert ansikte och långt hår. En George Best från ett kalvinistiskt kulturklimat.

Rep var pojkgeniet som egentligen aldrig var så noga med att hamna i Ajax, men gjorde det ändå. Han bråkade med Cruijff och stängdes av en månad av spelarrådet (det säger så mycket om Cruijff och Ajax), men han vräkte in mål, avgjorde ligor och gjorde Ajax till europamästare. Han gjorde sju mål – flest av alla – för Holland i VM-slutspelen på 70-talet, och han var en av huvudpersonerna i den mest talande fotbollssekvens som existerar i nederländsk fotbollshistoria: Matchöppningen i VM-finalen 1974, den som visar både varför de var bäst i världen och varför de aldrig blev bäst i världen.

En minut, sjutton passningar, åtta inblandade spelare, Cruijff som dyker in i straffområdet, Uli Hoeness som fäller honom inför ett fullsatt Olympiastadion, 1–0 på straff utan att Västtyskland rört bollen.

– Vi ville förlöjliga tyskarna. Vi tänkte inte på det, men vi gjorde det, med alla de där passningarna. Vi glömde att göra 2–0. När du ser bilderna från matchen ser du hur tyskarna blir argare och argare. Det var vårt eget fel. Det hade varit mycket bättre om Västtyskland gjort 1–0 i första minuten.

Johnny Rep var en modern högerytter, fri att vandra inåt i planen för att dribbla eller göra mål. Han hamnade i Valencia, flackade vidare till Bastia och lyfte ön fem mil upp i luften, innan han tog sina blonda lockar och flyttade till Saint-Étienne.

Det var vad man gjorde i Frankrike då. Man flyttade till Sainté.

Roger Rocher hade sett sin klubb etablera sig på högsta europanivå, och hade inga tankar på att låta sakernas tillstånd förändras. Michael Platini ringdes in från Nancy, Johnny Rep från Korsika, Patrick Battiston från Metz.

Rep vårdade sitt rykte som playboy och popstjärna. Han levde drömmen och drömmarna levde om med honom. 1981 vann ASSE ligan igen, för nionde gången på sjutton år, och allt var för bra för att vara sant.

Och allt var för bra för att vara sant.
Under ett par veckor våren 1982 rasade hela bygget samman.

Den 15 maj åkte ASSE till Paris för att vinna sin sjunde cupfinal på tjugo år. Med trettio sekunder kvar av förlängningen leder de med 2–1 mot uppkomlingen, det nästan nyfödda fotbollslaget Paris Saint-Germain.

Allt är som det ska.

Men så landar bollen hos Dominique Rochetau, anfallaren som spelat åtta säsonger för Sainté men som gått till PSG. Han gör mål, Paris vinner på straffar, det är deras första titel någonsin, och två dagar efter finalen avgår Roger Rocher som president.

Han har betalat ut svarta löner till storstjärnorna, han har använt klubbens popularitet för att kunna göra svarta affärer för mer än tjugo miljoner francs. Enorma summor, en enorm skandal. Rocher döms flera år senare till tre års fängelse, och sitter av fyra månader som bruten 71-åring.Stjärnorna lämnar, ASSE åker ur, storhetstiden är död och begraven.

•••
•••
I Frankrike brukar det hävdas, inte helt utan fog, att alla som fyllt fyrtio håller på Saint-Étienne.

De minns ju 70-talet, de minns de sexton pokalerna som plockades hem. De minns Platoche, de minns mannen med pipan, och de minns Johnny Rep.

Men när guldgruvorna sinade så gick det som det gör. Lager efter lager av smuts och damm singlade ner över ASSE. Och för Johnny Rep gick det precis åt samma håll.

Han hade varit en holländsk George Best under de goda åren, och han fortsatte att vara det under de dåliga. Kvinnorna kom och gick, en skilsmässa kostade honom en förmögenhet, han tittade allt djupare i flaskan. Där flera av hans generationskamrater blev firade tränare missade han att ens ta examen i tränarkursen. Han flyttade runt, knullade runt, rumlade runt.

Jeane Manson, Playmate of the Month 1974. Johnny Rep, Playboy of the Years 1971-1983.

I Frankrike gav de ut en bok om honom ”Allez Johnny Rep, Feu Vert”, ”Framåt, Johnny Rep. Grönt ljus”. I Holland gav hans moderklubb ut en jubileumsbok till sin hundraårsdag utan att ens nämna hans namn.

– Jag hade stannat i Saint-Étienne om det inte vore för skatteproblemen jag fick. Det är ett så vackert område och jag hade så många vänner där. Hade kunnat leva där för alltid, berättade han i en intervju.

När 2012 blev 2013 summerade ASSE 32 år utan en enda pokal. Dagens lagkapten, Loïc Perrin, har spelat ett helt liv i klubben, han är född och uppväxt i Saint-Étienne. Den enda pokal han lyft fram tills i år var efter en final i Loire-mästerskapen när han var tretton år.

Men det här året har varit fint. Hela Europa har följt dundertalangen Aubameyang, brutalbrassen Brandão har lett anfallet, strulpellen Mollo har hittat en plats för sin fotbollskonst. ASSE har bara förlorat en enda match sedan nyår.

Det finns mängder av förklaringar till det, men är ni romantiker så såg ni ju tecknen redan i januari.

Det var då som en Hollands-registrerad husbil svängde in på parkeringen utanför Geoffroy-Guichard. En 61-årig Johnny Rep hade kommit tillbaka. För att campa.

Min lejonmanade polare Bernard Lions knackade på och frågade vad han gjorde där.

Jo, förklarade Johnny, han tänkte dra runt i två månader och besöka sina gamla klubbar. Ta färjan till Korsika för att hedra sin avlidne Bastia-kompis Claude Papi, bila över till Valencia. Och återvända till Saint-Étienne.

Hur, frågade Bernard, är det möjligt att du är tvungen att sova i en husbil på parkeringen utanför Geoffroy-Guichard?

– Jag har varit en stjärna, visst? En idol, berömd världen över, en femte Beatle, som George Best? Jag var en grym fotbollsspelare, ihop med Cruijff, Kempes, Platini. Jag var en spelare som älskade fotboll, som förstod den och klarade av både bra och dåliga matcher. Jag var allt. Jag var rik också… det är jag inte längre. Men jag lever bra. Min husbil är mitt slott, nu för tiden.

Är det inte chockerande att ingen från ASSE tar emot dig?
– Det är mitt eget fel. Jag har inget telefonnummer längre, och vågar inte störa dem. Jag kan ju inte stå kvar här kvällen före match, men klubben låter mig ställa bilen ute vid l’Étrat (träningsanläggningen). Och dom har erbjudit mig biljetter till matchen mot Bastia.

De pratade om vad han mindes och vad han ångrade (bara att han lämnade ASSE 1983, han borde stannat). De pratade om vad som varit, och de pratade om det som skulle bli.

Vet du att Saint-Étienne ska spela sin första final sedan du stack, att de är i final i ligacupen?
– Va? Det är otroligt! Det visar vilka berg och dalar den här klubben upplevt de senaste trettio åren.

Johnny Rep tog sin bil och åkte sin väg, men sedan dess har Sainté bara förlorat en match av nitton. I lördags åkte de till Paris för att spela cupfinal igen. För de flesta är ligacupen inte särskilt tung, men för den här klubben vägde den 32 år. 200 000 ansökte om de biljetter som ASSE tilldelats på Stade de France, de sista sextusen plåtarna gick åt på tre minuter. Det fanns supportrar som reste 3000 mil tur och retur för att se matchen.

Presidenten Bernard Caïazzo (jo, de har två presidenter, de är ensamma om det i Ligue 1) hade ett par biljetter över, men när han lovat ut dem upptäckte han att det fanns ett problem.

– Det är helt galet. Jag var tvungen att dra tillbaka en inbjudan från en kompis. Johnny Rep hade ingen biljett, jag måste ju ge en till honom.

När ASSE gick in på Stade de France i lördags gjorde de det inför 40 000 av sina egna fans. På hedersläktaren trängdes ikonerna från 70- och 80-talet. Brandão nickade in ett Aubam-inlägg, och den här gången fanns ingen Dominique Rocheteau som kunde stjäla pokalen i slutsekunderna. Rocheteau är hemma igen, sedan 2010 är han en av nyckelpersonerna i Saint-Étiennes verksamhet. När slutsignalen gick såg det ut så här på Place Jean Jaurès i Saint’Étienne.

Loïc Perrin föddes för sent, han kom till världen mitt emellan en Ligue 2-match mot Gueugnon och en Ligue 2-match mot Grenoble. Han har aldrig fått se sitt lag vinna något över huvud taget, men hans pappa har matat honom med gamla VHS-kasetter som visar de stora spelarna och de stora åren.

I går stod Perrin längst fram i en öppen buss när Saint-Étienne kom hem med sin första pokal på 32 år.

Johnny Rep föll när Saint-Étienne föll, han var tillbaka när de kom tillbaka.

Bernard Lions frågade honom om han hade velat att saker vore annorlunda, om han velat vara fotbollsspelare 2013.
– Jo, men bara för att fortfarande vara 20 år, inte för pengarna. Det finns inget bättre än att spela fotboll. Idag är jag gammal. Jag kan inte spela längre. Jag duger inte till något längre. Eller, jag kan fortfarande älska…

I Nederländerna blev han en tragisk figur, men det finns en plats där han alltid kommer att vara en ung man, med långt, blont hår. Den vackraste fotbollsspelaren av alla. Le Playboy. 

Ce soir c’est le tout premier match de la saison
(Ikväll är det säsongens allra första match)
Et Johnny Rep a les cheveux blonds
(Och Johnny Rep har sina blonda lockar)
45 000 personnes se tassent dans le Chaudron
(45 000 personer trycker ihop sig i le Chaudron)
Et Johnny Rep enlève son pantalon
(och Johnny Rep tar av sig sina byxor)

Un ange qui passe dans les vestiaires
(En ängel som går genom omklädningsrummet)
Et Johnny Rep enfile son maillot vert
(och Johnny Rep sätter på sin gröna tröja)
Ce soir la lune escorte les champions
(ikväll gör månen mästarna sällskap)
Et Johnny Rep affûte ses crampons
(och Johnny Rep vässar sina dobbar)

Ce soir la foule n’en peut plus de chanter
(Ikväll kan publiken inte göra annat än att sjunga)
Et Johnny Rep évite les croche-pieds
(och Johnny Rep undviker alla fällningar)
Ce soir c’est sûr on va voir trembler les filets
(ikväll kommer vi säkert att få nätet att darra)
Et Johnny Rep n’en peut plus de dribbler
(och Johnny Rep kan inte göra annat än att dribbla)

Ce soir on joue à la maison
(Ikväll spelar vi hemma)
Et Johnny Rep demande le ballon
(och Johnny Rep ber att få bollen)
Ce soir la pluie trempe les blousons
(ikväll blir jackorna dyngsura av regn)
Mais Johnny Rep a marqué c’est bon
(men Johnny Rep har gjort mål, det är fint)

/Simon Bank