I förrgår åt jag lunch på en pastarestaurang i Stockholm. Utan förvarning frågade killen i kassan ifall vi skulle ses på onsdag, och först hade jag lite svårt att koppla. Kände jag honom? Hade vi bokat in ett häng? Och hade jag i så fall fixat barnvakt till Hugo?

Det tog några sekunder innan jag fick ihop det. På onsdag skulle jag ju vara i Madrid. Gå på fotboll. Och det skulle den här killen också. Han var en av de cirka 15 000 Galatasaray-fans som var på väg till den spanska huvudstaden, och han hade till och med lyckats få tag på en matchbiljett.
– Jag är med i ultrAslan. De ordnade det åt mig.

Hade jag bara varit lite snabbare i tanken hade jag frågat killen ifall han tidigare hade sett Galatasaray spela rullstolsbasket i Tjeckien eller vattenpolo i Rumänien. Det är nämligen så man förtjänar rätten till attraktiva fotbollsbiljetter inom ultrAslan, man gör besvärliga bortaresor för att stötta Galatasaray i märkliga marginalsporter och samlar på så sätt ihop en sorts lojalitetspoäng. Allt regleras i den centrala databas som även koordinerar de internationella flygplatsmottagningarna. Tanken är att Galatasarays spelartrupp aldrig ska landa utan att mötas av en stor skara entusiastiska fans, och tack vare ultrAslans globala spridning så fungerar det. Idag har de lokala underavdelningar i mer än sextio olika länder på fem kontinenter – och ändå har det bara gått drygt tolv år sedan supporterorganisationen grundades.

År 2000 var den turkiska fotbollens år noll. The best of times, the worst of times. Galatasaray vann Uefa-cupen, men två Leeds-fans mördades i centrala Istanbul inför semifinalen. En brytpunkt var nådd, saker och ting kunde inte fortsätta förbli sig lika. I stort sett alla Galatasarays fragmentiserade supporterfalanger sattes under hårt tryck från både klubb- och myndighetshåll, och i realiteten stod de inför valet mellan att reformera sig fullständigt eller att stängas ner helt.

De valde det förstnämnda. 64 olika supportergrupperingar enades om att samla sig under en gemensam banderoll, och resultatet blev alltså paraplyorganisationen ultrAslan. De framträdde för första gången på Alla hjärtans dag 2001, med ett tifo som förkunnade att deras kollekiva hjärta var vigt åt Galatasaray. Only you.

I nästa Champions League-match mötte de Milan, och ultrAslan hade varvat upp rejält.
– Ingen kan få mig att tro att det bara var 23 000 härinne. De lät som minst 100 000, sa en tagen Paolo Maldini efter 2-0-förlusten.

Självaste Real Madrid stod näst på tur. De mäktiga gästerna från Spanien tog snabbt ledningen med 2-0, men inför starten av andra halvlek kallade ultrAslan sina spelare till Kapali-läktaren och vrålade igång en ramsa:
– Vi tror, ni tror också.
Galatasaray vände och vann med 3-2. Efter det tredje målet fick vibrationerna från de jublande fansen ljusen på läktartaket att slockna.

Sedan den här internationella lanseringsvåren 2001 har ultrAslan vuxit explosionsartat. De har sett till att Galatasaray har titeln som världens mest högljudda fans i Guinness rekordbok – även om främst Besiktas-anhängare klagar på att de hade högtalarassistans – där de även krediteras för världens längsta supporterbanderoll. Men även om de själva gillar att benämna sig som kontinentens största ultrasgrupp påminner ultrAslan på många sätt mer om en sorts multinationell NGO numera. På gott och ont har ju supportersammanslutningar som till exempel Gaviões da Fiel och Ahlawy kommit att utgöra en sorts samhällskroppar i Sydamerika och Afrika, och ultrAslan är nog det närmaste vi kommer ett europeiskt parallellfall.

De är något långt mycket större än en vanlig supporterklubb. De organiserar blod- och benmärgsdonationer och de donerar regelbundet pengar till olika utbildningsprojekt. Häromåret sköt de till ekonomiska medel för att rädda en krisdrabbad lågstadieskola i Istanbul, och såg till att döpa om den efter den gamle skyttekungen Metin Oktay. Under flera års tid skänkte de alla inkomster från sin lukrativa merchandiseförsäljning till Galatasaray – det handlade om en bra bit över tre miljoner euro – och kan på så sätt sägas ha lagt grunden till en del av dagens storsatsning mot den europeiska toppen.

Långt ifrån alla gillar dem. Vissa anklagar dem för att vara för mycket ultras, andra menar att de är för lite ultras. Vissa förknippar dem fortfarande med våldsromantik, andra hävdar att de samarbetar med polis och myndigheter på ett sätt som är tabu i den läktarkultur de kommer ifrån. Vissa påstår att de har för stort inflytande inom klubben, andra säger att de borde sätta större press på ledningen för att lyfta supporterfrågor.

Klart är i alla fall att de numera utgör en högst reell maktfaktor runt Galatasaray, och att de därmed kan påverka klubbens framtidsriktning utifrån en annan logik än den som gäller i de slutna styrelserummen.

I grund och botten är jag övertygad om att det är en bra sak.

/Erik Niva