En plats i solen är allt man vill ha.

När Champions League-kvartarna nu ska avgöras så saknas det som bekant engelska lag i turneringen. Däremot saknas det inte engelska fans på matcherna. Uppemot 3000 supportrar har följt med Málaga till Tyskland för den största kvällen i klubbens historia. Ungefär en tredjedel av dem är britter.

För en vecka sedan skrev jag att ett inlägg om hur Galatasaray-supportrarnas paraplyorganisation blivit ett sorts världsomspännande fenomen. Historien om Málagas fans kan tyckas snarlik, men är i själva verket så annorlunda som den bara kan bli. De finns någonstans längst bort i andra änden av fotbollens globaliseringsskala.

Fotbollsvärlden tog först notis om den här unika supportersammansättningen när Málaga mötte Leeds i Uefa-cupen för drygt tio år sedan. Lee Bowyer stampade motståndare i huvudet, Julio Dely Valdés avgjorde för Málaga – och bortafansen som flugit in från den spanska solkusten hånade ett sjunkande Elland Road med nordengelska dialekter.
– De kunde inte förstå varför vi inte höll på ett brittiskt lag. Och de var inte särskilt nöjda med att vi inte gjorde det. Saken är bara den att vi bor här nere nuförtiden, och har gjort det i årtionden. Málaga är vår klubb nu, förklarar David Redshaw i sin bok om klubben.

Under 1900-talets sista årtionden emigrerade mer än 300 000 britter till den lilla strandremsan runt Málaga som är känd som den spanska solkusten. En del av dem var yrkeskriminella som ville tvätta svarta pengar i Medelhavet, men den överväldigande majoriteten bestod av vanliga arbetarklassfamiljer som upptäckte att deras pund räckte oändligt mycket längre på de spanska stränderna än de gjorde i Burnleys regnigaste industrikvarter.

De saknade inte vädret, de saknade inte maten och de saknade inte stämpelklockorna – men de hade förtvivlat svårt att klara sig utan fotbollen.

SkySports-sändningarna räckte bara så långt som substitut. De kunde inte ersätta riktiga matcher på riktiga arenor – men att bara annektera en stor, populär och välfungerande klubb kändes ändå inte som något vidare alternativ för fans som levt sina fotbollsliv i permanent motvind på engelska ståplatsläktare.

Vanskötta, misshandlade Málaga kunde de dock relatera till. Under den första halvan av 1990-talet gick de i konkurs flera gånger, tvingades både till namnbyte och tvångsnedflyttning. Så sent som 1995 spelade de fortfarande i fjärdedivisionen inför en snittpublik på 350 åskådare. Det var då engelsmännen började dyka upp på läktarna – och då de flesta andra bara såg elände och misär upptäckte de något som påminde dem om tillvaron därhemma.

De blev kvar.

På vissa matcher har det varit uppemot 5000 britter på La Rosaleda, och en vanlig söndagsmatch 2012-13 kommer drygt 2000. Det är ungefär en tiondel av totalpubliken, men andelen sväller kraftigt så fort det är dags för en lite mer svåråtkomlig bortamatch. Brittiska fotbollsfans har ju en helt annan resetradition än de spanska, och på Europacupmatcherna brukar de utgöra någonstans mellan 25 och 50 procent av de tillresta.

Utan att vara där själv är jag helt övertygad om att det i ungefär detta nu stäms upp i en välbekant sång på ett torg i centrala Dortmund.
– Oh Malaga is wonderful. It’s full of tits, fanny and the English. Oh Malaga is wonderful.

Och det bästa med den i grunden ganska unkna sången är att en hel del spanjorer kommer att sjunga med på bruten skolengelska. Gudarna ska veta att ölhävande brittiska solturister inte alltid har varit de allra mest populära besökarna i Andalusien – men ”The Guiri Army” är ett gäng som gjort sig både accepterade och omtyckta. De infödda fansen ser dem inte som inkräktare, utan som en speciell sorts Málaga-supportrar bland andra. Säkerligen hade det varit en annan sak ifall det hade handlat om folk som nu plötsligt hade dykt upp från ingenstans och lagt beslag på eftertraktade Champions League-biljetter – men engelsmännen har varit med sedan tiden i fjärdedivisionen och har lyckats samla ihop respekt längs vägen därifrån.

David Redshaw utvecklar.
– De allra flesta av oss kommer från arbetarområden i engelska industristäder, såna kvarter där nyanlända invandrare alltid hamnar. Vi har alltid fått höra om hur fotbollen kan fungera som den bästa sortens integrationsverktyg, men när vi var yngre och dummare förstod vi nog aldrig vad de orden egentligen betydde. Nu sitter skon på andra foten. Nu är det vi som är invandrarna – och nu begriper vi verkligen.

/Erik Niva