En fin fotbollshelg kom och gick, och lämnade så många avtryck av intryck att det liksom väller över.

Vi pratade om AEK och AIK, om det gamla Millwall och det nya Vitesse, om Thatcher och Hillsborough (med fullkomlig respekt för de sörjande: Att be fotbollen hålla tysta minuter för Thatcher är, principiellt, som att be Soweto sörja P W Botha). Själv inledde jag min tjugonde säsong som senior på en avbytarbänk i division fyra på lördagen, och gick på Hammarby på söndagen.

När folk frågar om det här med supporterkultur brukar jag säga att det egentligen är väldigt enkelt. den inkluderande och öppna fankulturen är en av de vackraste, varmaste och mäktigaste manifestationer av demokrati och engagemang som vi över huvud taget har.

Igår sjöng elvatusen maniska för elva medelmåttiga på Söderstadion, unga och gamla rann genom Södermalm i den där supportermarschen för att gå på bollen igen, ett år till. Inne på arenan hölls en tyst minut för de hammarbyare som inte längre kan gå med. Det här – mobiliseringen, samlingen, känslan, saknaden, styrkan – finns i alla klubbar, men rent visuellt är supportermarschen från Södermalm den största Sverige har.

Där finns ett svar på vad vi har fotbollen till.

Jag tänkte inleda veckan med ett annat.

Jag vet ju att jag snuddat vid historien om Kévin Anin, både här och i andra sammanhang, men utan att riktigt berätta till punkt.

För inte särskilt längesen skrev jag om de psykologiska problemen som många professionella fotbollsspelare lider av, jag är medveten om att temat upprepas här. Men eftersom berättelsen om Kévin Anin är värd att berätta så kan vi ju lika gärna se till att få det gjort ordentligt.

Anin  har rötter i Martinique, men är född i Frankrike, i stökiga stadsdelen Mont-Gaillard i Le Havre. Föräldrarna skilde sig, han fick ta stort ansvar för familjen, och de som känner honom har vittnat om två egenskaper som stack ut.

Den ena var hans fysik. Han var duktig på fotboll, han blev distriktsmästare i Savate (en fransk variant av thaiboxning, där man bara använder fötter och händer, inte armbågar och knän).

Den andra var att han var känslig, på gränsen till överkänslig.

Han fick all hjälp han behövde för att utveckla sin begåvning. Han fick inte all den hjälp han behövde för att hantera sina brister.

Karriären tog fart. Han växte ifrån Le Havre, 23 år gammal värvades han av Sochaux, långt hemifrån.

Allt flöt på där också. Han inledde lovande och framstod som en av ligans största mittfältstalanger. Arsenal var intresserat. Visst, de såg att han hade problem med humöret – i en match mot Nice fick han två gula kort på en halvminut, i comebacken två veckor senare fick han rött kort direkt – men i det stora hela sågs han som en blivande storspelare.

Men allt var inte bra.

– Vad gör jag i den här världen, bland alla de här jävla idioterna?

– Man säger åt mig att jag ska strunta i allt som händer runtomkring i fotbollen, och koncentrera mig på det som händer på planen. En del klarar det, jag klarar det inte.

Kévin Anin trivdes inte. Inte med att vara hemifrån, inte med att bara ses som fotbollsspelare.

2011 försvann han spårlöst från Sochaux under en hel vecka, utan att tala om varför.

– Det där går över alla gränser, vi har inte hårt nåt från honom. Jag hoppas att inget allvarligt hänt, man vet ju aldrig, suckade dåvarande Sochaux-tränaren Mecha Bazdarevic.

I januari ifjol gav Sochaux upp hoppet. När Nice kom med ett bud (drygt 20 miljoner kronor) tvekade de inte en sekund att släppa honom. Kontraktet låg färdigt, möte var bokat, Anin skulle skriva på, bara en detalj återstod att lösa:

Kévin Anin kom inte till mötet. Han var hemma i Le Havre, hänvisade till privata skäl.

Sochaux var inte överraskat, Nice borde kanske sett det som ett tecken om vad som komma skulle.

– Jag är en krigare, jag ska kämpa och ge allt för att rädda klubben, lovade han.

Och han ljög inte. Precis som i Sochaux så inledde han starkt, vi som var på Stade du Ray såg en dynamo av en sort som Nice saknat. Le Gym hängde kvar, Anin såg fram mot en försäsong.

Han tränade duktigt, skötte sin sommaruppladdning, men med hösten kom problemen. Först var han skadad, sedan försvann han.

Under ett landslagsuppehåll i september var han helt enkelt borta. Nice hade träningar som vanligt, men Anin kom inte dit. De tränade igen, han kom inte då heller. Han skyllde på magproblem, på familjeproblem, gick under jorden. När de försökte nå honom kunde han svara med ett kort sms: ”Jag kommer imorgon”.

– Det är synd, sa tränaren Claude Puel till l’Équipe. För han har potential att gå riktigt långt.

Puel var rasande, han försökte inte ens dölja det.

– Han ska vara här på fredag igen. Vi har en del att reda ut.

Det såg ut som en alldeles för vanlig fransk fotbollsfars: Ung spelare får pengar, blir bortskämd, sölar bort sin talang, sorteras in i mytbildsfacket om förortsgangsters utan vett och hyfs.

Hur skulle klubben hantera honom?

Skulle de bötfälla? Skicka ner honom i amatörlaget? Stänga av honom? Sparka honom?

Fredagen kom och gick, helgen också, sedan gick OGC Nice ut med ett uttalande som visade att de inte tänkte slå mot Kévin Anin alls.

De tänkte ställa sig i hans ringhörna istället.

”Hans frånvaro de senaste dagarna kan inte förenklas till att handla om respektlös amatörmässighet gentemot klubb och lagkamrater. Spelaren har allvarliga personliga problem och arbetar just nu med dem tillsammans med sin familj. Han vet att han kan räkna med sin klubbs stöd för att ta sig igenom de här svårigheterna”.

Fanns det alltså plats för humanism, mitt i poängjakten?

”Han har tidigare anklagats för sitt uppförande, men Kévin Anin är långt ifrån den dålige grabb man målat ut honom som”.

Det dröjde fem månader innan Kévin Anin var tillbaka på en fotbollsplan. Klubb och tränare hade valt sin väg, och de tänkte inte köra för snabbt. Spelarna som fick frågor om honom svarade alla samma sak:

– Nej, jag har inget att säga om Kévin.

I november började han träna igen, i december hade han ett långt samtal med Claude Puel som förklarade att laget behövde honom och att han behövde göra något med sig själv, att fotbollen kunde vara en väg ut ur sjukdomen. I början av januari spelade Kévin Anin en halvtimma i en cupmatch i Metz.

– Vi tar det lite från dag till dag med honom, förklarade Claude Puel efter comebacken.

– Truppen har accepterat det, att han är med oss nu är också de andra spelarnas förtjänst. Det är en grabb med en extraordinär fysik, men framför allt vill jag att han ska må bra.

På träning såg lagkamraterna att något hänt. Didier Digard, lagkapten och barndomskompis till Anin, skrattade bara.

– När jag ser hur lättränad Kévin är funderar jag på om jag skulle kunna stämma mina föräldrar för mina gener.

I februari spelade han varenda sekund. Nice släppte in ett enda mål på fyra matcher, vann tre och spelade en oavgjord. Supportrarna utsåg Anin till månadens spelare.

I mars slog han sig ner med både Libération och France Football för att förklara sig. Vad var hans problem?

Det största? Att han börjat hata sporten han älskar.

Varför tröttnade han i Sochaux?

– Det var en massa historier kring mitt kontrakt, vid ett tillfälle sa jag till min agent att ”Karim, jag bryr mig inte ett skit. Kan lika gärna sluta med fotboll. Vad är det här för rövhåls-bransch?”.

Och i Nice?

– Grabbarna som hänger med dig bor hos dig, du ger dem mat, tvättar deras tvätt. När dom lärde känna mig hade jag inte en spänn, men när de får tillgång till grejer, genom dig, så går en säkring. Två personer har svikit mig. Hade det hänt mig om jag inte blivit fotbollsspelare? Inte en chans!

– Hemma i Le Havre diskuterade jag med mina nära hela tiden. Jag pratade öppet, jag såg att de förstod mig, och nästa dag förstod de mig inte längre. När du är fotbollsspelare – vem är du då?

I flera intervjuer de senaste åren har Kévin Anin pratat om hur svårt han har för hyckleriet kring fotbollen, hur jobbigt det är att bli sedd som spelare istället för människa. När han flytt har han varit hemma i Le Havre; hos mamma och mormor, med sina barndomsvänner.

Hela Frankrike kunde se att Nice tog en stor risk när de ställde sig bakom honom. Fotbollen är en plats för poäng och prestationer, inte för tvivel och tänkande. Kévin Anin har depressiva drag, han kommer att få nya bakslag och gamla problem, men han hade turen att hamna i en klubb som i alla fall försökte ge ett kompletterande svar på frågorna som maler i honom.

– Vem är jag?

– Du är Kévin. Du är en fin fotbollsspelare och en fin kille. Vi tror på dig, vi behöver dig, och vi vill att du ska må bra.

Det hade varit lätt att förstå om Nice skickat ut Anin i höstas, men de gjorde inte det och nu slåss de fullkomligt sensationellt om en plats i nästa års Champions League.

Förra helgen spelade de borta mot Toulouse och vann med 4–3 på matchens sista spark, i fjärde stopptidsminuten. Det var Kévin Anin som sparkade. I går tog Nice emot Sochaux, klubben som slutade tro på Anin, och vann med 3–0.

Kévin Anin var bäst på planen, idag togs han ut i veckans elva i l’Équipe.

/Simon Bank