Ett sista slutminutsmål av en av hans tyngsta värvningar, en sista stilla seger till hans ära.

– You’re getting sacked in the morning, sjöng bortasektionen just som Michu gjort 1–1, men det här var ju inte deras party.

Vi kommer att skriva mycket om Alexander Chapman Ferguson, vi kommer att göra det länge. Vi kommer att skriva om den naturliga fortsättningen med Moyes, om vad det betyder att Manchester United inte gjorde mer än att gå över Clyde efter vatten.

Men var sak har sin tid. Ikväll gör vi som de gjort på Old Trafford, och lämnar över ordet till Alex Ferguson själv. Om han själv fick bestämma så hade ju Manchester Uniteds klubbhymn varit en sång som förklarat exakt varför han stått där han stått och står där han står.

Längs med hela Stretford End hänger ju en banderoll med texten The Impossible Dream.

Det var Andy Williams som sjöng den. Det är Alex Ferguson som levt den. Ta ra, Fergie.

To dream the impossible dream
To fight the unbeatable foe
To bear with unbearable sorrow
To run where the brave dare not go

To right the unrightable wrong
To be better far than you are
To try when your arms are too weary
To reach the unreachable star

This is my quest, to follow that star
No matter how hopeless, no matter how far
To be willing to give when there’s no more to give
To be willing to die so that honor and justice may live

And I know if I’ll only be true to this glorious quest
That my heart will lie peaceful and calm when I’m laid to my rest

And the world will be better for this
That one man scorned and covered with scars
Still strove with his last ounce of courage
To reach the unreachable star

/Simon Bank