Det som berör mig allra mest? Beskrivningarna av hur hans egen son var rädd för honom när han kom ut.

Efter en helg med blickarna mot Wembley är det nu dags att rikta blickarna mot Wembley. Den engelska play off-finalen. Crystal Palace mot Watford. Fotbollsvärldens allra mest pengasvullna match. Och en anfallares personliga möjlighet att fullborda en rätt extrem säsongsresa.

Den 18 augusti ifjol inleddes Championship-säsongen med just den här matchen. Watford slog Crystal Palace med 3-2 på Selhurst Park, men de gjorde det utan sin ledande anfallare. Troy Deeney satt nämligen i fängelse, dömd för en ganska brutal misshandel utanför en nattklubb i Birmingham.

Knappt nio månader senare var det han som dunkade in vinstbollen i play off-semifinalen mot Leicester, det där supersena svängmålet som faktiskt får räknas in bland hela fotbollshistoriens mest dramatiska.

Det är en sanlös story, och de senaste veckorna har de engelska tidningarna frossat i Troy Deeneys väg från cellen i Winston Green till Wembley. Själv har jag alltså fastnat allra mest för hans relation till sin son, Myles, kanske delvis för att han är nästan på dagen jämnårig med min egen.

Myles vet fortfarande inte att hans pappa har suttit i fängelse. Troy Deeney tog tidigt beslutet att inte berätta för honom, i alla fall inte nu.
– Han fick aldrig komma till fängelset. Han ser på mig som något slags kung, och jag tänkte inte låta honom se mig gå runt i någon annans kläder och tycka synd om mig själv. På ett sätt var det själviskt av mig, men jag kunde bara inte träffa honom. Jag vet att jag skulle ha gråtit. Vi pratade i telefon nästan varje dag istället. Jag sa att jag var på fotbollsläger, och eftersom han är van vid det så trodde han på det.

Efter 77 dagar blev Deeney utsläppt. Men trots att hans son trodde att han spelat fotboll hela tiden ryggade han ändå tillbaka första gången han träffade sin pappa igen. När Troy Deeney kom ut var han orakad, ovårdad och hade den där speciella fängelseglimten i ögonen.
– Jag såg nog ganska annorlunda ut, så han var lite rädd för mig i början. Men sedan kramade han mig. Min fru körde hela vägen från Manchester till Birmingham, så vi satt bara i baksätet och kramades. Han berättade för mig om alla nya wrestlers han upptäckt och vad vår hund hade gjort och vad han själv hade hittat på. Det var fantastiskt.

Det är inte synd om Troy Deeney. Mer eller mindre oprovocerat bröt han käken på en kille, och sparkade sedan en annan i huvudet medan han låg ner på marken. Därför tycker jag inte att det mest betydelsefulla med hans historia är hur tufft han hade det i fängelset, hur obekväm den där lilla britsen var eller hur de andra fångarna stirrade på honom.

Det verkligt viktiga börjar vid punkten då dörren öppnas och han ska gå vidare ut i livet. Hur förhåller han sig till sin familj, sin omvärld, sitt yrke? Hur reagerar fotbollen på honom?

Själv blev Troy Deeney nästan lite överraskad av hur lätt det var att fortsätta spela fotboll som om ingenting hade hänt. Han hade ställt in sig på att behöva lämna Watford och börja om på nytt i de lägre divisionerna, men så visade det sig att hans nya manager hade anfallskris. Tio dagar efter att Deeney släppts från fängelset spelade han Championship-fotboll igen.
– Han var för bra för att hålla utanför, motiverade Gianfranco Zola.
Vid sitt första inhopp möttes Deeney av spridda burop från de egna fansen, men i omgången därefter fick han starta för första gången och gjorde mål direkt. Sedan dess har han inte hört några burop.

Fotbollen förlåter. Eller rättare sagt, fotbollen förlåter den som gör många mål. Naturligtvis tycker jag också att en människa förtjänar en andra chans, men det finns ändå något i mig som reagerar på hur Troy Deeneys rehabiliteringsprocess värderas utifrån hur bra han spelar och hur många mål han gör.

Men med det sagt så inser jag ju att jag själv inte är immun mot det tankesättet. Under säsongens gång har jag kommit på mig själv med att hålla en extra tumme för Troy Deeney, med att hoppas att det ska gå bra för honom.

Och faktiskt – det har mindre att göra med the walk he walks, och mer med the talk he talks.

Det Troy Deeney uträttat på planen har inte påverkat min syn på honom särskilt mycket. För mig är hans nyttiga targetspel faktiskt ganska likgiltigt – däremot har jag imponerats av hans sätt att vilja berätta öppet om sina erfarenheter och sina lärdomar.

Jag väljer att tro på honom när han redogör för sitt arbete med brottsofferjouren och sin ambition att starta en stiftelse för underprivilegierade ungdomar – och framförallt sympatiserar jag med honom när han pratar om sin vilja att förändra sitt liv för sin egen familjs skull.

Förr eller senare kommer naturligtvis Myles Deeney att få reda på vad hans pappa har gjort, och med tiden kommer han att börja sig vem han egentligen är. Troy Deeney är fast besluten om att kunna besvara de frågorna så bra som det någonsin är möjligt. Han vill inte längre vara den han var förut. Han vill komma bort ifrån där killen som visserligen tjänar miljoner på att kicka boll, men som sedan slöar bort dem utan att någonsin uppskatta dess värde.

Själv kommer han från den typiska engelska fotbollsbakgrunden. En gång i tiden tillhörde hans familj arbetarklassen, men då hans pappa blev uppsagd gled de längre och längre ner mot en mycket mer utsatt underklasstillvaro. Mamman blev familjeförsörjare – slet stundtals med tre, fyra olika jobb – medan pappan förlorade en stor del av sin självkänsla.

Till sist tog cancern honom. Han blev bara 47 år, gick bort i maj ifjol. Det var bara några veckor innan Troy Deeney skulle upp i rätten för att dömas till fängelse.

Han hade fått en rätt risig giv, men i alla fall försökt spela sina kort så gott han kunde. När Troy Deeney tänkte på det upplevde han det som att han själv hade fått ett helt annat liv till skänks – men var på god väg att slänga bort det.
– Numera besöker jag hans grav ifall jag har en dag som är lite för bra för mitt eget bästa. Jag gör det för att behålla balansen. Men varje gång jag själv gör något bra är en del av det för honom och för min farfar. Jag brukar gå och prata med dem och be en liten bön inför matcherna. Och jag har lämnat en av mina Man of the Match-troféer vid graven.

Det var Troy Deeneys eget fel att han hamnade i fängelse, att han inte träffade sin son på nästan tre månader. Och nu är det upp till honom att se till att framtiden får en annan kurs.
– Allt jag önskar att jag kunde göra min pappa försöker jag göra med min son. Du kan aldrig veta hur lång tid du har här. Du kan dö i morgon, och då måste du ha dina minnen. Jag skulle säga att min son utgör 90 procent av min motivation. Jag försöker bara ge honom det bästa liv jag kan, både vad gäller pengar, utbildning och lärdomar. Just nu vill jag bara att han ska få vara barn – utan att få sin bild av mig nedsmutsad – men när han blir äldre så ska jag sätta mig med honom och berätta vad som hände och varför. Förhoppningsvis kan jag hjälpa honom att undvika mina egna misstag.

Inför kvalfinalen idag har Troy Deeney givit bort 97 biljetter till sina vänner och sin familj. Två av hans gäster kommer att vara fängelsevakter som han lärde känna i en annan tid, i ett annat liv. En annan kommer naturligtvis att vara hans son.

Han fyller förresten fyra den här veckan.

/Erik Niva