Förra vändan var jag tvungen att dubbelkolla stavningen av Azerbajdzjan, och den här gången får jag lov att vara än mer försiktig i fingersättningen.

Jag tyckte nämligen att det kunde vara lika bra att passa på att skriva ytterligare ett kortkapitel i den här evigt expanderande samlingen av berättelser om klubbar vi borde ha lite bättre koll på. Och det är möjligt att ni vet vilka som är mexikanska mästare, men jag är inte övertygad om att ni kan automatstava till Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente.

Dessutom är jag inte helt trygg i att ni känner till vilken klubb som egentligen gömmer sig bakom det här konsonantchiffret.

Xolos – vi kallar dem så från och med nu – blev sensationellt nog mästare i början av december ifjol. I den avgörande finalmatchen slog de Toluca borta med 2-0. Samtidigt som den matchen spelades grävde polisen hemma i Tijuana fram en makaber massgrav i stadens östra utkanter.

Efter en längre tids förhör hade de till sist fått fram en bekännelse ur ”El Pozolero”, ungefär ”Han-som-fixar-stuvningar”. Hans jobb i en av stadens drogkarteller var att göra sig av med döda kroppar, och han löste det genom att lösa upp dem i syra. Totalt hade han gjort sig av med drygt 300 kroppar sedan 2007, och det var deras tänder och benrester som polisen nu hade hittat.

Med sitt läge på gränsen mellan Mexiko och USA kunde Tijuana aldrig bli en vanlig stad i mängden, och ända sedan den grundades i slutet av 1800-talet har den omgivits av en aura av laglöshet. När USA gick in i förbudstiden på 1920-talet var det också hit som kändiseliten från Kalifornien åkte för att dricka sprit och spela på hästar. Charlie Chaplin, Bing Crosby, Clark Gable, Babe Ruth, Buster Keaton och bröderna Marx var bara några av de som satt vid kapplöpningsbanan Agua Caliente med ett glas, en cigarr och en spelbong i näven.

Årtiondena kom och gick, laglösheten förändrades och brutaliserades – men Tijuana förblev alltid platsen för hedonistiska desperados med bensin i blodet.

”Welcome To Tijuana”, summerade Manu Chao på sitt Clandestino-album från 1998, ”Tequila, Sexo, Marijuana”.

Några år senare valdes en herre vid namn Jorge Hank Rhon till borgmästare för Tijuana. Långt ifrån alla gillade det, men de flesta fick ändå erkänna att Rhon var en rätt passande symbolfigur för staden. Hans familj hade ägt den klassiska kapplöpningsbanan Agua Caliente i årtionden, och Rhon själv var en bullrig och färgstark excentriker som levde sitt liv på gränsen mellan det lagliga och det brottsliga.

Jorge Hank Rhon har byggt en enorm förmögenhet på spel, dobbel och casinoverksamhet, men hans allra största passion var exotiska djur. Det är även det intresset som skiljer honom från andra skrupelfria affärsmän med politiska ambitioner, det är det som summerar hans person och karaktär.

I början av 1990-talet stoppade den amerikanska tullpolisen en av Rhons bilar vid gränsen. Upprätt på passagerarplats i baksätet – fastspänd med säkerhetsbälte – satt en vit sibirisk tigerunge. Folk blev knappt överraskade. Några år dessförinnan hade ett av Rhons skepp blivit bordat, fullt av indonesiska kakaduor. I samma veva hade en av hans geparder rymt, givit sig ut i Tijuana-trafiken och till sist blivit påkörd av en pickuptruck.

På något sätt klarade sig Rhon ändå undan både juridiska och moraliska påföljder. Visst blev många förbannade när han köpte en egen späckhuggare – men de flesta förlät honom när han sedan lånade ut den till inspelningen av ”Rädda Willy”.

Nuförtiden sägs Rhons privata zoo rymma drygt 20 000 djur, och därinne har gränsen mellan myt och verklighet sedan länge suddats ut. Rhon sägs para djuren över artgränserna, och ska på så sätt bland annat ha fött upp en liger, en korsning mellan en lejonhane och en tigerhona. Var tredje månad påstås han avliva en av sina tigerhannar, för att äta upp dess testiklar. Tigerpenisen ska för övrigt även doppas i hans speciella favoritdrink, tequila spetsad med skorpioner, kobror och hjorthorn.

När glansen runt hans mytomspunna Agua Caliente falnade i början av 2000-talet gjorde Rhon om den till hundkapplöpningsbana – och en gång om året lät han en grupp av sina dresserade apor agera jockeys på hundryggarna. Ändå ville det inte riktigt lossna för Tijuana. Brottsligheten ökade, morden blev fler, ryktet försämrades – så när hans mandatperiod som borgmästare närmade sig sitt slut såg Jorge Hank Rhon till sist bara en utväg.

Vad mer gick egentligen att göra för att skapa stolthet i staden och för att förstärka dess identitet? Jo, det gick att starta en fotbollsklubb.

Rhon köpte en andradivisionsklubb, flyttade den till Tijuana och byggde en arena på platsen där kapplöpningsbanan alltid hade stått. Och han gav alltså klubben namnet Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente, efter aztekernas namn på ett slags hårlösa hundar som han gillade.

Och ja… sedan dess har det gått spikrakt uppåt för fotbollen i Tijuana.

Det blev visserligen problem när polisen gjorde vapenrazzia hemma hos Rhon – de hittade 40 gevär, 48 handeldvapen, 9 298 kulor, 70 magasin och en handgranat – men familjen löste det genom att skriva över klubben på ett av hans 19 barn.

Under samma period som Xolos spelat sig upp genom fotbollshierarkin har även brottsstatistiken i Tijuana minskat något. 2008 noterades nästan 1000 mord i staden – i år har man hyfsat hopp om att pressa ner den siffran under 300. Staden är däremot fortfarande inte riktigt bestämt sig för om Jorge Hank Rhon är en del av lösningen eller problemet här. Å ena sidan har han säkerligen haft samröre med de beväpnade drogsyndikaten – en av lokaltidningarna anklagar honom fortfarande för att ha beställt mordet på en av dess Rhon-kritiska journalister, 1988 – å andra sidan har han till sist lyckats med att skapa något som faktiskt har förbättrat Tijuanas image.

För några år sedan var det så vanligt med kidnappningar att Tijuana hade förlorat mer än hälften av sin turism. Idag beräknas drygt 5000 amerikanska medborgare korsa gränsen varje gång Xolos har hemmamatch.

De vill se miraklet med egna ögon. De vill ta del av ett av hela 2000-talets allra mest otroliga idrottsfenomen.

Xolos kom från ingenstans och erövrade den mexikanska fotbollstronen. Och inte stannade de där. När de skulle debutera i Copa Libertadores lottades de mot självaste världsmästarna, Corinthians från Brasilien. De besegrade dem, och gick vidare ur gruppen.

I natt spelar de avgörande åttondelsfinal mot en annan av de klassiska brasilianska bjässarna, Palmeiras. Xolos har inte ens existerat i sju år – men den här våren har de faktiskt en realistisk chans att bli sydamerikanska mästare.

Jorge Hank Rhon följer spektaklet från läktaren, ikädd sin alldeles speciella fotbollsväst. Den är gjord av skinnet från de där hårlösa hundarna han döpt klubben efter.

/Erik Niva