Första maj under fanorna.

De här är förstås inte bara röda, de är blå och gula också, men jag klagar inte. Barcelona tar emot med strålande sol, sjutton snälla grader och en match som blir antingen en bekräftelse på bayersk överlägsenhet eller ett messimirakel.

Och hur laddar man för det?
Tja, vad sägs om skärningspunkten mellan personligt politiskt och primalt hat?
Fint, då säger vi så.

Det var någon gång där på hösten 2010 som jag märkte att mitt sätt att se på vissa fotbollsfenomen hade flyttat sig, rört sig i grunden. Jag har levt mitt liv som allierad till tanken att det finaste med fotboll är att det finns många sätt att vinna på, att den som är lite smartare kan slå den som är lite bättre, och att den svagare kan slå den starkare.

Som en följd av det hade jag alltid haft svårt för dogmatiker med näsan i vädret. Jag hade svårt för holländarnas arrogans, tyckte inte om de som tyckte att de liksom var… bättre än alla andra, att deras fotboll var finare än alla andras. De förlorade ju.

Men den där hösten hände något. Tyckte jag inte plötsligt att Cruijff hade rätt när han kritiserade van Marwijks cyniska fotboll? Kände jag inte att hjärtat slog hårdare när Xavi sa ”jag säger inte att vår fotboll är bättre men…” och menade ”jag säger att vår fotboll är bättre”?

Det var inte de som erbjöd något annat. Det var jag som hade behov av något annat. Det var världen som hade blivit något annat.

Om jag ska förenkla det: Jag ville ha ideologier. När hela samhället tunnades ut till att handla om det allra minsta och futtigaste (”sälja ut fackföreningsrörelsen? Tja, ge mig en tusenlapp extra så…”, ”sälja ut skola och vård? Ja, det får väl folk bestämma själva”) och alla värden verkade utbytbara mot varandra så fanns det något trösterikt i de dogmatiker som stod till buds.

Cruijff stod upp för absoluta värden. Xavi gjorde det också. När hela världen varit inriktad på och övertygad om att framtidens fotboll tillhörde lag som spelade 4-5-1 med defensiv balans, fysiska Drogba-jättar och en ensam targetman längst fram – så bestämde de sig för att fabriksodla fram små knattar med doktorat i geometri i la Masía. Där vi alla accepterat maximet att ”allt kan hända i fotboll” så bestämde de sig för att försöka kontrollera den in absurdum, att inte ens låna ut bollen.

Där är bakgrunden.

Tre år senare har jag åkt till Barcelona för hundrade gången, och nu sitter jag på en balkong med en vacker liten italiensk bok med en titel och en ingång som jag antar är unik i fotbollshistorien:

Contro il Tiqui Taca – Come ho imparato a detestare il Barcellona. Mot tiqui-tacan – så lärde jag mig avsky Barcelona.

Michele Dalai har skrivit den, med lätt handlag och mycket humor, och han sammanfattar i stort hela den motrörelse som svept över Europa de senaste åren. Hatet mot Barça, mot duktigheten och filmandet och den tråkiga, evighetsendimensionella fotbollen.

”Jag avskyr Barcelona. En fotbollsvän kan inte göra annat än att avsky Barcelona” skriver Dalai, i en bok han sorterar in i genren rosicata in prosa, en skriven attack mot övermakten. Det finns inget jag är tröttare på än tonårströtta angrepp på ett Barcelona som fuskar och är tråkiga, men en bok är en bok. Han är inte den förste som hugger smart mot Barça (inte den andre heller…), men ambitionsnivån här gör den intressant, han har försökt formulera exakt vad det är som gör Barcelona till en fara (”ska vi lämna över en sådan här fotbollsvärld till våra barn?!”).

Dalai radar upp argument som vi hört hundra gånger förut, om Barcelonas politiska korrekthet, präktighet, om ”tiqui-tacan som massförstörelsevapen”, om lagets spel som ”det absolut sublima för den som älskar statistik”.

Kan man, frågar sig författaren, låta bli att förälska sig i Messi, den väluppfostrade och tyste, kanske till och med blyge, mästaren, som gör fantastiska mål och vinner alla individuella utmärkelser i universum och tillägnar dem till sitt lag?

Författarens svar:
Det kan man.

Jag har levt tillräckligt mycket i Italien för att förstå exakt vad det är som de har så svårt för med Barcelona. Klubben har, på gott och ont, varit allt vad italiensk fotboll inte varit de senaste åren. Ordningssamma, skötsamma, bäst i världen.

Om jag ska översätta Michele Dalai till något som är närmare oss:
Det som gör Barcelona vidrigt är deras svenskhet.

Jo, jag drar det hårt här, men det var Dalai som började. När han ska beskriva Barcelonas spelidé så håller han med om att deras spel är som musik – och så exemplifierar han med den mest endimensionellt debila musik du kan tänka dig. Dels Bebes K.I.E.R.E.M.E. Dels en svensk gitarrist.

Barça är, skriver Dalai, ”som ett solo av Yngwie Malmsteen, en tekniskt begåvad gitarrist som riskerade att på egen hand utplåna rockmusiken och dess förgreningar”. Tekniskt skicklig musik som says nothing to me about my life.

För några år sedan berättade min allra bästa polare om en intervju som gjorts med någon i familjen Bottega, ni vet de där som ligger bakom Veneto-grappan Alexander, som är världens mest sålda, den som ni ser i vackra flaskor i tax-free-butikerna. Vad var hemligheten bakom succén, undrades det.

– Vi gör grappa för människor som inte tycker om grappa.

Dalai skriver samma sak om FC Barcelona. Fast han använder inte grappa som analogi. Han använder Ikea.

Barcelona är säljbart eftersom de inkarnerar Ikea-idén i fotbollen: de förstås av alla som inte förstår ett skit om fotboll, de älskas av alla som inte älskar fotboll.

Ja, Barcelona är alltså i grunden ett själlöst, blodfattigt ordningsamt kollektivistiskt fotbollslag. Svenskt som Ikea, svenskt som Yngwie.

Fast vi kan förstås bryta den bilden om vi vill. Det finns ett enda kapitel i Contro il Tiqui Taca som handlar om en enskild spelares revolt mot präktigheten. Och han är ju också svensk. Kapitlet heter Lo strano caso di Zlatan Ibrahimovic e la maglia baciata troppo in frena. Det underliga fallet med Zlatan Ibrahimovic och den för tidigt kyssta tröjan.

”Zlatan är Messis exakta motsats” skriver Dalai, och jag ska inte trötta ut er med saker ni redan vet allt om.

Snart sagt alla argument som vänds mot Barcelona kan också vara argument för dem. Ni vet det också. Nu sitter jag hur som helst med en utläst bok och ett par timmar kvar till en match som förmodligen kommer att sätta i alla fall ett komma efter den där perioden då vi inte kunde påstå något annat än att världens mest framgångsrika fotboll spelades just här.

Cruijff, Xavi och Messi gav oss i alla fall något att förhålla sig till. Michele Dalais bok inleds med två citat som står som motto för hela hans protest.

Det första, från Bertrand Russell:
De ståndpunkter som försvaras med passion är alltid de som saknar en god grund; passionen är själva måttet på innehavarens brist på rationell övertygelse.

Det andra, från José Mourinho:
Por qué?

Första maj, vinden i fanorna. Nu går vi på fotboll.

/Simon Bank