Erik Niva glider in – för att citera baltfilosofen Robert Laul – ”på en bananmacka” och börjar ställa frågor utan att inse att han just levererat svaren själv.

Om någon i bloggfamiljen ägnar sina sommardagar åt att lalla runt och sila sand mellan tårna måste någon annan stå för det hårda vardagsslitet i tidningsfabriken. Om någon tillåter sig att sväva iväg i gravskrifter över gamla fotbollsarenor får någon annan vackert se till att masa sig iväg till presskonferenser och landslagsträningar.

Ödets lotter faller, och de faller fan i mig inte alltid där de borde.

Jaja, till skillnad från Malmbergs-Ior så är jag ju storsint nog för att bjuda tillbaka. Alltså tänkte jag ägna ett litet comeback-inlägg åt att lyfta fram en liten lirare som rimligen borde vara i hans smak.

I kväll spelar ju Sverige landskamp, och eftersom det är träningsmatch så har vi ägnat ofint lite uppmärksamhet åt vilka som faktiskt står på andra sidan.

Möjligen har vi noterat, i förbigående, det speciella med Norges åldersstruktur. Det brukar ju heta att fotbollsspelare som inte heter Javier Zanetti är som bäst någon gång runt 27-28-årsåldern. Det råkar också vara ett åldersspann där Norge är som allra sämst utrustat. De har haft sin gyllene generation som kom, lärde sig hur många procent av passningarna som måste spelas framåt, välde världen över ända.

Den generationen är för gammal nu.

Därmed står Norge med en generation spelare som tangerar Sveriges U21-generation från hemma-EM häromåret och deras egen gyllene U21-generation från 1998. Ni såg säkert att Norge gjorde succé i sommarens U21-EM i Israel, nu ska de ut i Europa och etablera sig, för att så småningom kunna lyfta landslaget under en ny förbundskapten. U21:orna ses som ett tecken till på att norsk talangutveckling är på väg åt rätt håll, att det i skärningspunkten mellan invandring/konstgräsplaner/lokal utbildning och en vägran att sortera bort barn för tidigt finns en källa att ösa ur.

Nio spelare ur EM-truppen finns med i Solna i kväll. Lill-Rambo Markus Henriksen, han som lyftes upp av Erik Hamrén i RBK redan som sjuttonåring, är förstås den som kommit längst. Men det är inte honom som Norge är nyfikna på.

De vill ju se Stefan Johansen, 22.

Johansen debuterar på mittfältet i kväll, väldigt många hoppas att han ska bli den där kreativa mittfältskraften som Norge saknat. De har sett honom göra fantastiska saker med sin blick och sin vänsterfot hemma i ligan, många håller honom som den inhemska fotbollens bäste och intressantaste spelare, nu vill de se hur nära han är att kunna göra samma sak på nästa nivå.

Milan har scoutat honom, en handfull Premier League-klubbar har varit i Drammen och sett honom spela för Strømsgodset.

Men det är inte det som gör honom speciell. I väntan på att se vart Stefan Johansen ska finns det nämligen anledning att berätta varifrån han kommer.

Ni vet att Mikael Lustig är det svenska landslagets nordligaste representant? Han är ju född i Umeå, fostrad i Sandåkerns SK. Och Umeå ligger ju förbannat långt upp, inte sant? Kalla vintrar, korta somrar, snö och is och så?

Visst.

Men för att vidga perspektiven en smula kan vi hänga på en hypotes. Om vi kliver in i en taxi på Rådhustorget i Umeå och ber chauffören köra 120 mil rakt söderut så kan vi kliva ur i Köpenhamn eller så.

Om vi kliver in i samma taxi på samma torg och ber samma chaufför köra 120 mil rakt norrut så… kan vi kliva ur där Stefan Johansen en gång lärde sig spela fotboll.

Vardø är en avfolkningsbygd så långt norr- och österut som du kommer i Västeuropa. Ett gammalt fiskeläger och Rysslands-port med tvåtusen invånare. Klimatet är arktiskt, snittemperaturen under årets varmaste månad strax över nio grader. Medialt får Vardø sitt största genomslag under Yukigassen, en årlig plojtävling i snöbollskastning där lag möts i en korsning mellan paintball och snöbollskrig.

Under EM pratade en VG-reporter med Stefan Johansen om en uppväxt som präglades av bollen och längtan.

Du var, undrade reportern, inte den sortens grabb som rände runt och klättrade i träd?

– Vi har inga träd, korrigerade Johansen.

Han växte upp ”på en liten plats där de flesta känner varandra”, men där det är närmare till Nordpolen än till Camp Nou. Vardø IL hade sin storhetsperiod på 70-talet, när de spelade en säsong i näst högsta serien innan de åkte ur direkt. Från Vadsø, en timma bort, har det kommit en handfull stora spelare, men i Vardø har det varit tunt. När Stefan Johansen föddes låg det grus på Russevikas fotbollsplan, Norges östligaste fotbollsarena. Han hann börja skolan innan klubben fick konstgräs. Vardø IL spelar i division fem – sjundedivisionen – och ligger trea, klämda mellan Båtsfjord och Bjørnevatns b-lag.

Nä. Om man drömde där så var det inte om fotboll.

– Jag brukade vara i en gymnastiksal hela dagen under vintrarna. Var det en grön fläck ute på planen så stod vi där och jonglerade, har Stefan Johansen berättat.

– Jag har inte vuxit upp under ideala förhållanden om man jämför med hur det är utomlands. Men man har ett val när man är liten. Jag hade två morbröder som var väldigt fotbollsintresserade och som tog mig med fotbollsresor. En del av mina kompisar föll igenom lite och började med fester, bilar och mopeder istället.

Stefan Johansen ville alltså mycket, men för en mellanstadiegrabb räcker det varken med drömmar eller vilja. Man behöver någon som hjälper till också.

För Johansen fanns det aldrig några alternativ. Det fick bli mamma.

– Jag har aldrig haft någon kontakt med min far. Jag har aldrig sett honom, aldrig pratat med honom.

Det var med morbröderna han åkte på fotboll, det var med mormor han körde nickträning hemma, och det var med mamma han flyttade tvärs över hela Norge för att satsa på fotbollen.

Stefan Johansen togs tidigt ut i distriktslagen, trots att han var ett år yngre än de andra. Han var ordinarie i pojklandslaget (2006 spelade de 1–1 med ett svenskt pojklandslag med Alex Kacaniklic, Viktor Lundberg och Robin Söder), och när han och mamma åkte till Bodø för att hälsa på släktingar passade han på att träna ett pass med stans pojklag.

– Det var fantastiskt roligt att få spela med så många duktiga spelare, konstaterade en brådmogen fjortonåring.

– Jag har knappt sett något liknande, kontrade Glimt-tränaren Trond Schjølberg. Pojken är stark och har ett sinnessjukt ryck. Dessutom har han näsa för mål.

Johansens mamma hade redan bestämt sig för att söka in till en sjuksköterskeutbildning i Bodø. Att dörren till en storklubb öppnades för hennes son avgjorde saken. De flyttade.

– Bor man på ett ställe som Vardø så sysslar man inte med toppidrott. Även om du gillar platsen och vännerna så måste du flytta om du vill ta dig någonstans.

I både ungdomslandslagen och Bodø/Glimt spelade lille Stefan utpräglad anfallare till en början, men med tiden började han flytta runt mellan positioner. En tidning räknade ut att han hann spela på åtta olika positioner i Glimt.

Han debuterade som lärling och sextonåring, och fick lära sig den hårda vägen att han behövde bygga på sig muskler och bli starkare, och när han 2011 flyttade till Strømsgodset som bosmanfall skolades han om till den där rollen som mittfältsregissör som gjort honom till ligans bäste spelare.

Tjurigheten hade han från början. Resten fick han lära sig efter vägen.

– Det är skillnad på att ha talang och att bli en bra spelare. Det senaste året har jag tagit mina största, viktigaste steg, eftersom jag lärt mig förstå vad som krävs för att utveckla sig och bli bättre.

Redan i vintras var han uttagen till en vinterturné med landslaget, men precis före avresan halkade han på en isfläck under ett besök hemma i Bodø och bröt foten.

Han kom tillbaka till Strømsgodset, han tog sig tillbaka till U21-EM, och i dag debuterar han för a-landslaget.

– Det enklaste är att inte göra något åt problemen, men fortsätter man så över tid så får man fel resultat. Jag vill lära mig saker av utmaningarna, oavsett om det handlar om fotboll eller andra saker i livet. Lära mig, ordna det, fråga mig själv vad jag lärt mig. Om du vill växa måste du agera, inte bara prata. Det är sånt som bygger karaktär, har han förklarat.

Stefan Johansen har inte brått bort från Strømsgodset, sportchefen Jostein Flo vill försöka behålla honom åtminstone säsongen ut.

Titta gärna lite extra på Johansen i kväll. Det är han den blonde, vänsterfotade på innermittfältet, tittar ni nära ser ni den Boniperti-inspirerade tauteringen på insidan av hans högra biceps: To win is not everything. It’s the only thing.

Hur långt Stefan Johansen kommer att ta sig återstår att se, men han har redan tagit sig från Vardø och hit.

Till stjärnorna är det inte så långt kvar.

/Simon Bank

Källor: Finnmarken, TV2, VG, Aftenposten, An.no.