Jo, jag tänkte passa på att fortsätta spinna vidare med samma trådar som vi nystade i igår.

Scouting, rekrytering, mentalitetstester och psykometri. Liverpool och Tottenham. Tottenham och Liverpool.

Vi har ju en så kallad teknisk koordinator på White Hart Lane nuförtiden. Den gamle stormittfältaren (nåja) Tim Sherwood har en övergripande roll som innebär att han ska se till så att ungdomsakademin fungerar, att talangflödet mellan juniorlagen och a-lagstruppen flyter som det ska.

Sherwood är alltså ansvarig för att förädla våra ädelstenar – och en dag insåg han att han bokstavligt talat hade hittat en diamant i sin egen trädgård.

På baksidan av sin fotbollsspelarvilla i Londons nordvästra utkanter har Sherwood nämligen anlagt en fullstor sjumannaplan, där kompisar till hans tonårssöner har haft för vana att samla ihop till match. En av killarna som brukade vara med var tydligt och uppenbart bättre än alla andra, framburen av en explosiv snabbhet som gjorde så att han i stort sett kunde göra mål när han ville.

Han hette Raheem Sterling.

Sherwood visste att Sterling tillhört QPR:s ungdomsakademi ända sedan tioårsåldern, men fick veta att grabben själv gärna skulle flytta till Tottenham och att QPR mycket väl kunde tänka sig att släppa honom för ett par hundratusen pund.

Övergångshjulen började snurra, och en sorts testmatch arrangerades mellan Tottenhams U15-lag och ett hopkok av grabbar som brukade hänga i Tim Sherwoods trädgård. Tottenhams akademitränare skulle först få studera Raheem Sterling på fotbollsplanen, sedan träffa honom utanför sidlinjerna – och därefter ge sitt godkännande.

Det kom aldrig.

Anledningen var att Sterling inte klarat sig särskilt bra på de psykometriska tester som Tottenham numera ser som grundläggande utvärderingsverktyg. I klarspråk – de trodde helt enkelt inte att han hade de mentala förutsättningarna för att representera Tottenham i Premier League.

Precis som så många andra engelska fotbollsspelare kommer ju Raheem Sterling från en brokig bakgrund. Han föddes på Jamaica, men kom till London som sexåring. Tillsammans med sin ensamstående mamma och sina tre syskon hamnade han då i en av de mest nedgångna och våldsamma delarna av nordvästra London.

Skolan gick aldrig något vidare för Raheem Sterling, utan han blev tidigt omplacerad, hamnade i en annan skola för barn med inlärningssvårigheter och speciella behov. Han hade dessutom problem med okontrollerade vredesutbrott, både i och utanför klassrummet. Socialtjänsten blev inkopplad ungefär samtidigt som han nådde tonåren.

Det var den här Raheem Sterling som Tottenham mötte, det var den här Raheem Sterling de hörde ryktena om – och det var alltså den här obalanserat begåvade pojken som de bestämde sig för att avstå ifrån.

Klubbens akademichef John McDermott motiverar:
– Vi måste kunna vara ärliga mot våra killar. Vi kan titta på scoutingrapporterna, kolla fysiologin – men vi måste också se till hela människan. Hur är han socialt? Var och hur passar han in i gruppen? Hur skulle han klara av pengarna och uppmärksamheten som följer med en Premier League-spelare?
McDermott utvecklar:
– Nuförtiden är det så många grabbar som vill in i Tottenhams akademi att urvalet är enormt. Det var länge sedan vi lärde oss att se vilka 13- och 14-åringar som har rent fotbollsmässiga förutsättningar för att bli välfungerande Premier League-spelare – utmaningen nu ligger i att försöka förutsäga vilka som klarar sig förbi alla andra hindren på vägen dit. Många killarna från Londons innerstad växer upp i rena gängkulturen numera. Vilka kan hantera omställningen från de gatorna till våra omklädningsrum?

Det har skett ett tydligt skifte i flera av de stora Premier League-klubbarnas sätt att resonera runt sin ungdomsrekrytering. Förr i tiden var det nästan så att det sågs som en fördel att komma från fattiga och trasiga uppväxtmiljöer – det antogs föda någon form av målinriktad hunger. Numera ses istället stabila familjeförhållanden och en jämnslipad personlighet som en sorts basnivå för att kunna orientera sig in i Premier League-karusellen.

Tankesättet har satt sig i mer än en klubb. Arsenals ungdomsansvarige Liam Brady resonerar på samma sätt som hans kollega i Tottenham.
– Våra unga engelska killar sveps ofta iväg av kändiskulten som satt sig runt Premier League. Folk skriver bloggar om killar i vårt U15-lag – och själva twittrar de ut en massa information om sina liv. De tror att de är kändisar och förväntar sig att bli behandlade som sådana. Och då är det ohyggligt lätt att förlora fokus.
Brady refererar till Jermaine Pennant, en sorts förlaga till Raheem Sterling.
– Det är förmodligen den mest tekniska spelaren som någonsin funnits i vår akademi. Instinkt, kontroll, bra inlägg, bra skott, snabbhet. Han borde ha blivit en världsstjärna – men hade med sig sådana svårigheter från sin uppväxt att man får se det som en framgång att han överhuvudtaget blev Premier League-spelare. Sett ur ett helhetsperspektiv hade han inte vad som krävdes för att stanna här och arbeta med Arsène Wenger. Personlighet är oftast den avgörande faktorn när vi rekryterar, och den är ju definitivt inget som vi kan lära ut.

Pennant spelar ju för Stoke nuförtiden, hans tionde klubb. Trots sin talang har han aldrig gjort någon a-landskamp för England.

Raheem Sterling har redan hunnit längre. Det senaste året har han både etablerat sig i Premier League och debuterat för det engelska seniorlandslaget. Han har dessutom blivit anklagad för två olika fall av kvinnomisshandel.

Det första fallet avskrevs då två nyckelvittnen aldrig infann sig i rätten. Det andra ska avgöras den 20 september, dagen innan Liverpool möter Southampton på Anfield.

Gjorde Tottenham rätt eller fel som släppte honom ur sitt grepp?

/Erik Niva