Jo, semestern fick mig faktiskt att formulera en lite mer allvarligt menad arenafundering också.

Jag tillbringade en vecka nere på Algarve-kusten, och när jag åkte västerut från flygplatsen i Faro dök en bekant syn upp på höger sida om motorvägen. Estádio Algarve. För mig främst arenan där jag såg Ledley King göra mål i sin tredje landskamp, för de flesta andra arenan där Zlatan Ibrahimovic och Olof Mellberg missade EM-straffar 2004.

Den står fortfarande där den står, som en påminnelse om potential som aldrig uppfylldes och mästerskapsdrömmar som aldrig besannades – men framförallt som ett monument över en fotbollssport som tappat kontakten med verkligheten.

Arenan kostade lite knappt en halvmiljard kronor att bygga. Skattebetalarna stod för den allra största delen av de pengarna. Och för de slantarna fick de alltså tre EM-matcher, en sommar för snart tio år sedan. Sedan dess har utgifterna fortsatt att komma – underhåll och avbetalningar uppgår till ungefär 30 miljoner årligen – medan arrangemangen har uteblivit.

Visserligen spelas det fortfarande fotboll på Estádio Algarve, men då är det alltså det regionala tredjedivisionslaget Louletano som lirar. De brukar locka några hundra åskådare till en arena med fler än 30 000 platser.

Ändå hade det kunnat vara betydligt värre.

Numera lämnar de stora fotbollsmästerskapen i stort sett alltid så kallade vita elefanter efter sig, gigantiska skrytbyggen som står kvar och slukar pengar utan att någon har någon nytta av dem.

Enbart under det senaste årtiondet har de två största turneringarna – VM och EM – lämnat elva stora fotbollsskelett efter sig. Totalkostnad för dem? Ungefär 16,5 miljarder kronor, om vi nöjer oss med enbart själva konstruktionskostnaderna, räknar ganska snällt och dessutom utelämnar gränsfall.

Sammanställt ser det ut såhär:

VM 2002, Japan och Sydkorea
Incheon Munhak Stadium – 0,75 miljarder
Miyagi Stadium – 1,45 miljarder
En sorts missnöjesmilstolpe restes ifjol, då det koreanska K-League-laget Incheon United valde att lämna den överdimensionerade VM-arenan för en mindre och specialanpassad fotbollsarena inne i staden. Sex av de tio koreanska VM-arenorna går med förlust, på fyra av dem brukar mer än 80 procent av platserna stå tomma. Nere i Japan är situationen lite bättre, men Vegalta Sendai har till exempel också valt att flytta in på en egen arena och därmed står det gigantiska miljardbygget Miyagi Stadium numera utan hyresgäst.

EM 2004, Portugal
Estádio Dr. Magalhães Pessoa – 0,75 miljarder
Estádio Municipal de Aveiro – 0,60 miljarder
Estádio Algarve – 0,55 miljarder
En rätt vettig tanke att utgå ifrån: Vill man fylla en stor fotbollsarena på regelbunden basis får man allt lov att ha en någorlunda framgångsrik och populär lokal fotbollsklubb. Det finns vare sig i Leiria, Aveiro eller Faro – och där står vi med vårt portugisiska EM-arv. Här finns tre arenor utan högstadivisionslag, och alla är de dessutom belägna i mindre orter som inte lämpar sig särskilt bra för vare sig jättekonserter eller monstertrucksrallyn. I lilla Leiria går idag mer än åtta procent av den kommunala budgeten åt för att hålla den ödsliga arenan upprätt.

EM 2008, Schweiz och Österrike
Wörthersee Stadion – 0,60 miljarder
Vilken klubb har den största hemmaarenan i Österrike? Rapid eller Austria Wien? Nyrika Red Bull Salzburg? Starka utmanaren Sturm Graz? Nä. Icke. Rätt svar är istället Austria Klagenfurt, en av 48 klubbar som utgör Die Regionalliga, tredje nivån på den nationella seriepyramiden. Klagenfurt tilläts bli en EM-stad av ganska grumliga realpolitiska skäl, påhejat av den högerpopulistiske Jörg Haider. Han är död numera, och på ett plan har den här arenan tagit formen av hans gravsten.

VM 2010, Sydafrika
Cape Town Stadium – 5,1 miljarder
Moses Mabhida Stadium – 2,95 miljarder
Peter Mokaba Stadium – 1,0 miljarder
Mbombela Stadium – 0,9 miljarder
Arenorna i Kapstaden och Durban tillhör båda de absolut vackraste fotbollsarenor jag någonsin besökt – men det kvittar faktiskt nästan fullständigt så länge de först kostat drygt åtta miljarder kronor att bygga och sedan inte utnyttjas på något vettigt sätt. Kostnaderna är vanvettiga, nyttan så gott som obefintlig. Alla dessa skrytbyggen funkar extremt illa för de klubbar som mer eller mindre tvingas att spela där. I de här städerna finns inga traditionella storklubbar, utan istället har vi hamnat i en bisarr situation där värdstäderna istället hyrt in bjässarna från Johannesburg för att få hyfsat välbesatta läktare i alla fall någon gång om året.

EM 2012, Ukraina
Arena Lviv – 2,0 miljarder
I de här delarna av västra Ukraina är det gott om folk som på allvar menar att den här arenan är en bestraffning från det politiska styret i landets östra regioner. Att renovera någon av de befintliga arenorna inne i centrum hade varit det självklara – det finns två – men istället beordrades alltså det här bygget på en åker långt ute vid stadsgränsen. Först gick konstruktionskontrakten till oligarkknutna entrepenörer från östra Ukraina, sedan överskreds budgeten något alldeles vansinnigt. Och nu står den där utan att någon vet vad man ska göra av den, den här arenan som gjort skattebetalarna fattigare och några byggherrar med kontakter väldigt mycket rikare.

Frågar man Uefa är ju det här en av de stora anledningarna till den ambulerande EM-cirkusen som stundar 2020. De påstår sig därmed vilja undvika den här situationen där enorma arenor kastas upp i mindre städer där det inte finns något behov för dem. Det är ett sätt att se på saken – ett annat vore att fundera på att se över sin egen kravspecifikation. Ska en arena överhuvudtaget vara aktuell för EM-spel numera måste den uppfylla mer än 200 punkter på en kravlista, och väldigt många av dem handlar om att skapa en smidig och angenäm upplevelse för Uefas specialinbjudna gäster och kommersiella partners.

Och jag vete fan… Dagen då vi bedömde det som att en fotbollsmatch inte längre kunde spelas på en vanlig fotbollsstadion var dagen då något fundamentalt gick förlorat.

Sex helt nya arenor håller just nu på att byggas inför VM i Brasilien. En av dem ska byggas i Manaus, för 1,5 projekterade miljarder kronor. En annan av dem ska upp i Cuiabá, och beräknas kosta ungefär 1,3 miljarder. Ingen av dessa städer har några fotbollsklubbar med minsta vittring på högstaligan.

En av de stora anledningarna till att miljontals människor protesterade på de brasilianska gatorna i början av sommaren var inte att deras skattepengar gick till fotbollsarenor – det var snarare att deras skattepengar slösades bort på alldeles för dyra fotbollsarenor som det inte finns några nuvarande behov eller några långsiktiga planer för.

Och det hade de givetvis alldeles förbannat rätt i.

/Erik Niva