Det är ju den tiden på året.

En eller ett par matcher in på säsongen. En eller ett par poäng för få. En eller ett par klasspelare ifrån den kompletta truppen. Och mindre än två veckor att agera på.

De senaste dagarna har transferkarusellen snurrat som allra snabbast runt Willian, budgetkapande Anzji Machatjkalas bedårande begåvade brasse. Liverpool eller Tottenham? Tottenham eller Liverpool?

Exakt var Willian befinner sig och vart han ska ta vägen förblir oklart, men enligt några av dagens engelska tidningar har Liverpool skickat iväg chefsscouten Barry Hunter till Ryssland för att sy ihop affären. Just den uppgiften kittlar mig lite extra mycket, eftersom den ger mig tillåtelse att resonera lite kring både problem och möjligheter med den här sortens affär.

För drygt två år sedan var Barry Hunter i Italien på ett liknande uppdrag. Han jobbade för Manchester City på den tiden, och tillsammans med värvningschefen Mike Rigg skulle han utvärdera klubbens funderingar på att värva Alexis Sánchez från Udinese. Manchester City visste naturligtvis vad chilenaren gick för på planen – de hade följt honom noggrant under två års tid – men var däremot osäkra på hur han egentligen fungerade utanför sidlinjerna. Skulle han klara en omställning till England? Skulle han lyckas bibehålla hungern hela vägen genom ett långt mångmiljonkontrakt? Kort och gott: Var det tryggt att värva honom för en dryg kvartsmiljard eller så?

Mike Rigg berättar:
– Barry var min Italien-scout då, och vi ägnade fyra, fem dagar åt att studera Alexis. Vi såg Udinese träna, vi tittade på hans hus, vi träffade hans familj och vänner. Vid en punkt åkte vi till och med in till stan och följde efter honom då han promenerade runt med en kompis. Vi noterade vilka han var med, vad han gjorde. Vid en punkt gick vi in på ett hotell, låtsades vara fans och bad om en autograf. Det var för att se hur han reagerade på sådant.

Manchester City är klubben som köpte Robinho och Carlos Tévez för uppemot 850 miljoner kronor, och sedan sålde honom för mindre än 200 miljoner. De har tvingats lära sig att bollskickliga sydamerikaner inte nödvändigtvis är de allra säkraste investeringarna. Innan de var beredda att buda på Alexis Sánchez krävde de en 56-sidig personlighetsrapport på honom.
– Vi borde göra psykometriska tester på dem för att ta reda på vad som får de här spelarna att ticka, men så som reglerna är utformade måste du gå ut och spendera 50 miljoner pund utan minsta möjlighet till besiktning.

Summorna varierar såklart, men problemet finns på elitfotbollens alla nivåer och har förvandlat gårdagens sidlinjescouter till dagens snokarspioner. Under januarifönstret 2012 behövde Fulham snabbt få in en stor, stark och pålitlig målgörare, och klubbens värvningsprofilering pekade i en tydlig riktning. Chefsscouten Barry Simmonds rekommenderade den välväxte anfallen Pavel Pogrebnyak, men fick mothugg från klubbledningen. Ryska spelare hade traditionellt sett väldigt svårt att anpassa sig till England, hette det. De tenderade minsann att gå sina egna, lynniga vägar, och visade inte minsta intresse för att smälta in i spelargruppen.

Pogrebnyak spelade för VfB Stuttgart vid den här tiden, och eftersom de hade sitt vinterläger i turkiska Antalya åkte Barry Simmonds dit.
– I Antalya så stalkade jag honom i fyra dagar, observerade allt han gjorde. En sak – en liten detalj – stack ut. Han försökte sig på ett skott som seglade ut i omloppsbana, flög iväg långt bakom målet. Och de hade ställt två gamla gubbar där, såna som hade som jobb att samla ihop bollar. När Pogrebnyak såg dem vända sig om för att hämta hans boll så stannade han dem. Han vinkade undan dem och hämtade själv sin egen boll. Det var en enkel, osjälvisk handling. Väldigt respektfull. Och det lärde mig mycket om honom.

En gång avstod Barry Simmonds från att värva en spelare eftersom han hade sin svärmor inlagd bland mobiltelefonens kortnummer och ringde henne mest hela tiden. Simmonds upplevde spelarens personlighet som undergiven, och befarade att han skulle vara extra sårbar för pressen som en Premier League-spelare tvingas prestera under. Med Pogrebnyak arbetade han efter andra parametrar. Det han var orolig för – eller det klubbledningen var orolig för – var den arrogant, självcentrerade ryssen.
– Men en dag studerade jag honom i restaurangen efter träning. Han la noggrant ner sin kniv och gaffel på tallriken, och bar sedan bort den till damerna bakom kassan, så att den skulle kunna diskas. Det sa mig också något om hans karaktär.

Pavel Pogrebnyak flyttade till Fulham på januarifönstrets sista dag ifjol. På sina första tre Premier League-matcher gjorde han fem mål.

Jag har hämtat de här anekdoterna från ”The Nowhere Men” av Michael Calvin. Det är en färsk bok som jag rekommenderar till er som är intresserade en scoutingbransch i förändring. Själv tänker jag ägna några minuter åt fritt fantiserande runt Willian. Var är han nu? Vad gör han? Tar han lite extra majonäs på maten han beställer på en lite väl svettig dagestansk restaurang? Och står Barry Hunter i så fall tätt bakom honom och noterar det?

/Erik Niva