Startsida / Inlägg

Sors Les Kalash Comme à Marseille

av Simon Bank
mars

När filmen hoppar ut från tv-apparaterna eller filmdukarna och ut i den riktiga verkligheten skiftar allt färg.

Det är inte färgsprakande, spännande, exotiskt längre. Det är grått, svart, kallt, äckligt, förlorat.

José Anigo hade två söner, nu har han bara en kvar. Frédéric arbetar för polisen, Adrien sköts ihjäl i en gänguppgörelse i går. Så ser verklighetens berättelse om Marseille ut, en historia om det där som José Anigo själv sammanfattade med åtta oerhörda ord häromåret:

– Marseille är en stad som äter sina barn.

Anigo är alltså Olympique Marseilles starke man, en sportchef som är en del av klubbens hela dna. Ska vi berätta om hans söner måste vi berätta om honom.

Den allmänna bilden har alltid haft ett drag av mörker, av något förbjudet och dolt. När polisen gjorde gryningsräder mot OM:s högkvarter förra vintern för att reda ut skumma övergångar och försvunna pengar så blandades det ihop med bandinspelningar av hotfulla telefonsamtal som Anigo haft med en kompis.

Kompisen var nu inte vem som helst: Richard Deruda är en känd kriminell, som bland annat ägnat sig åt illegal spelverksamhet och rån. Maffia. Nu kunde polisen visa att han satt press på Anigo, hotat honom. OM:s sportchef slog ut med armarna och förklarade att det bara var jargong: ”det är så vi pratar”.

– Vi är gamla barndomsvänner, alla vet det. Det finns ingen relation mellan hur jag sköter mitt jobb och hur jag sköter mitt privatliv, bedyrade Anigo.
– Jag kanske har dåliga bekantskaper, men jag kommer aldrig att vända mina barndomsvänner ryggen.

Razzian var kulmen på en ett år lång utredning av OM:s förhållande bland annat till den korsikanska maffian, och det var en smäll till för en sportchef som försökt hålla sig borta från en etablerad bild som han hävdar är fördomsfull och tom.

När det skar sig mellan Anigo och förre OM-tränaren Didier Deschamps skrev veckomagasinet VSD en stor artikel om bråket.

Rubriken? ”Le parrain se rebiffe”, ”Gudfadern slår tillbaka”.

– Det är så här. Du går in på ett hotell och träffar en portier, en receptionist och en kriminell. Ingen pratar om något annat än den tredje. På det sättet symboliserar José den lokala medelhavskontexten som ingen annan.
Det är Rolland Courbis som förklarar. Han är en av den moderna franska fotbollens största, en legendarisk tränare och en stor del av OM:s historia. Courbis har själv suttit i fängelse för skumma spelaraffärer och bedrägerier.

Anigo har upprepat precis samma sak:
– Jag har även kontakter med advokater, med läkare, men det är det ingen som pratar om. Man säger att OM står under inflytande av ”le mileu marseillais” (en eufemism för kriminalitet), men tror ni inte att det finns polis i den här stan? Att det inte finns ett rättssystem?

Anigo är ett med både staden och klubben. Han är uppväxt här, med en farsa som jobbade i hamnen och en mamma som uppfostrade sju barn. Ett av dem, en storebror till José, dog i en mopedolycka när José bara var tolv år gammal.

Livet var tufft, och livet blev Marseille. Han har varit i klubben sedan han var femton, 37 år. Det är svårt att tänka sig OM utan honom.

Och det är omöjligt att koppla loss José Anigo från staden som äter sina barn.

Häromåret gjorde JDD en intervju med Anigo när han satt i sin lyxvilla utanför stan. Skottsäkra fönster, vakter utanför. De senaste åren har halva OM:s trupp utsatts för olika former av rånförsök, och en sportchef är lika utsatt som alla andra.

Kriminaliteten har funnits där ute, och den har funnits där inne också.

För José Anigo hade två söner.
anigo

Adrien Anigo var 23 år gammal när han och två andra valde väg en tidig morgon i september. De stormade in på ett postkontor i lilla Milles, utanför Aix-en-Provence, hotade med skjutvapen och försvann i en Ford Fiesta med 20 000 euro.

En av dem som var där hann se registreringsskylten, ledtrådarna ledde till ett fordon som hyrts av Olympique Marseille, i namnet Adrien Anigo. Polisen kunde börja spana, de kunde börja avlyssna telefoner, och de kunde börja lägga ihop pusselbitar.

Adrien och hans grabbar hade inga planer på att sluta. Alexandre Distanti, Olivier Garofalo, Antione Rodriguez och Adrien Anigo blev snabbt till  ”La Bande des quatre”, ”de fyras gäng”, och tidningarna började känna igen tillvägagångssättet.

Mellan november 2006 och februari 2007 utförde de tretton väpnade rån, oftast mot juvelerare.

De fyras gäng började i Marseille, men vidgade snabbt sitt område. De använde mer kraft än finess när de rånade; snabbt och mycket, de avlossade skottsalvor för att skrämmas, stal bilar och blev allt modigare.

De tretton rånen gav totalt 1,5 miljoner euro.

Och de hade blivit alldeles för självsäkra. När polisen avlyssande dem kunde de höra hur de pratade om vapen och smycken. Snaran drogs åt.

– Ibland hade vi upp till 30-40 man ute på fältet. Vi investerade stora summor i fallet, det var viktigt för oss. En hel yrkesgrupp traumatiserades genom de här särskilt våldsamma rånen, förklarade polischefen Christian Lothion i en intervju med La Provence.

När polisen till slut slog till försökte Distanti och Garofalo fly, de körde över en av polisernas fot, men greps till slut. Veckan efter greps även Rodriguez och Anigo.

Adrien Anigo dömdes till fängelse, och satt inne i 2,5 år. Domstolen hade gjort formella misstag och kunde inte hålla honom kvar i fängelse längre.

– Gatorna sög upp min son, men det angår bara rättvisan. Nu bryr sig ingen längre om att prata om att han har en sportaffär, att han har en kvinna och två barn, suckade hans pappa.

Hur det varit i fängelset? I maj fick vi en liten bild, när två av vakterna i Luynes-fängelset fälldes för att ha smugglat in mobiltelefoner och cannabis till fångar. En vakt, Omar Daoudi, hade tagit emot saker från José Anigo för att ge till Adrien.

– Jag älskar fotboll och jag känner monsieur Anigo, förklarade han.
Domaren pressade Daoudi:
– Det framgår av inspelningar att du är bekant med båda Anigo, far och son. José Anigo förklarar att han gett dig hudkräm, parfym och askar med kreatin för att bygga muskler, till hans fängslade son.

Adrien Anigo och hans medbrottslingar var några av de grövsta rånarna i Marseille, men de var sannerligen inte ensamma.

De var en del av en trend.

Under 2011 räknade Marseille in en ökning av antalet beväpnade rån med 40 procent, enligt La Provence utfördes nära 300 rån mot juvelerare i stan. Och när fängelsedörrarna öppnats fortsatte livet som vanligt för vissa. I september 2011 utfördes ett rån mot en juvelerarbutik på spanska solkusten, i Alicante. Tre män hade slagit till sent en fredagskväll, men polisen hade hunnit dit och inledde en jakt. Det blev skottväxling, en av rånarna föll till marken med tre kulor i huvudet.

Han hette Alexandre Distanti. De fyras gäng var bara tre, och nu finns bara två av dem kvar.

I går satt Adrien Anigo i en bil som körde genom Marseilles trettonde arrondisement när två män på en motorcykel stannade till och avlossade en serie skott med ett automatvapen. En uppenbar uppgörelse i den under världen. Det var dagens andra mord i regionen med samma tillvägagångssätt, det femtonde mordet av samma slag i år.

Från fotbollsfrankrike strömmade kondoleanserna in till Marseilles sportchef. José Anigo är född där han är född, han hade två söner men har bara en kvar. Det har gått två år sedan han pratade om en plats på jorden som gett honom allt han har och tagit lika mycket ifrån honom.
– Marseille är en stad som äter sina barn. Mig precis som alla andra. Jag är fortfarande här, men lite trasig.
adrien

/Simon Bank

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB