München i september, mitt emellan regionalval och Oktoberfest är vi här för att se hur långt världens bästa fotbollslag kommit i sin strävan efter att bli världens bästa fotbollslag.

Efter Champions League-finalen i våras har två saker hänt. Borussia Dortmund, som förlorade, har byggt vidare. Bayern München, som vann, har byggt om.

Jag har skrivit lite långläsning om Pep Guardiolas första månader i Bayern som låsts in bakom betalvägg av husbonden, men det fanns ju bitar som inte fick plats där.

I runda svängar ska det finnas hundra miljarder nervceller i en mänsklig hjärna, och man kan inte ta ansvar för vad alla hittar på. När jag repeterade Peps premiärpresskonferens, den han höll efter presentationen i juni, fastnade ett par neuroner för en detalj.

Bayern hade valt att inleda den där stora dagen med att visa en liten proffsproducerad film, där de varvade bilder från lagets trippelsäsong med bilder av Pep Guardiolas stora framgångar. När allt var över avslutades filmen med en hälsning till husets nye herre:

Viel Glück, Herr Guardiola. Lycka till, Pep.

Eftersom jag läste om det här på en engelsk nätsida så stod det ju inte så. Det stod ”Viel Gluck”. Och där någonstans tappade jag kontrollen över en utbrytargrupp i hjärnan min.

De ville lyssna på Gluck.

I Frankrike händer det att man kan köpa tilläggsprodukter när man köper tidningen, och en morgon i vintras hade jag spontanköpt med mig en liten cd med Christoph Willibald Gluck för ett par euro. Jag gillade den där, och igår lyssnade jag på Gluck igen.

Ja. Och?

Jo, saken är ju den att om Pep Guardiola någon gång skulle få för sig att leta själsfränder i musiken – även bortom Coldplay – så skulle han ha svårt att hitta ett bättre alternativ än en skogsvaktarson från Bayern som förvandlade operakonsten för alltid.

Pep föddes i en liten by en timma norr om Barcelona, Gluck i en liten by en timma norr om München.  Den som skulle få för sig att rita en karta som ramar in nyckelplatserna i deras liv skulle ofrånkomligen ringa in två platser som viktigare än några andra: å ena sidan Lombardiet, å andra sidan London.

Gluck lämnade föräldrahemmet tidigt, han läste matematik och logik vid universitetet i Prag men hamnade så småningom i Milano. Det var där han började skriva opera. När en 30-årig Pep Guardiola till slut bestämt sig för att lämna Barcelona hamnade ju även han i Lombardiet, i Carlo Mazzones Brescia som spelade en annan sorts fotboll än de flesta andra i Italien. Det var där som Andrea Pirlo spelade fram till Roberto Baggio, där en sådan fotboll fortfarande ville vara möjlig.

Men både Gluck och Pep kände sig vilsna, båda hade problem med den väg deras konstarter gett sig in på.

I skarven mellan Pep Guardiolas spelarkarriär och hans tränarbana befann han sig i en fotbollsvärld där det bara verkade finnas plats för två sorters mittfältare; mördaren och geniet. En som vann boll, en som trollade med boll. En som förstörde för motståndaren, en som briljerade. Dynamon som infogade sig i en rytm, som fick bollen från vänster och skickade den till höger, fick den från höger och spelade den till vänster, var utrotningshotad.

När jag summerade EM 2004 skrev jag att ”europeisk fotboll just nu är feghet, försvar och en ensam kille på topp som aldrig får bollen”.

Om Europa spelade fotboll till en rytm så var det – med Van Morrison – till ljudet av en hands klappande.

När Gluck satte ner fötterna i den italienska operamyllan så såg han ett landskap han hade precis lika svårt för. Traditionen var, sedan begynnelsen, uppspänd mellan la opera seria och la opera buffa. Seriös opera och komisk opera.

Opera buffa var musikens motsvarighet till råskinnsmittfältaren: en folklig komik som alltmer blivit platt och stereotyp. Stefan & Krister med ljusare röster. Finessfritt. Opera seria var förlorad till individualisterna och genierna, det hade uppstått en kult kring de briljanta kastratsångarstjärnorna och primadonnorna och kompositörerna hade förvandlats till leverantörer av arior som stjärnorna kunde stråla med.

Systemet var underordnat, den kollektiva ambitionen gömdes bakom den enskilda stjärnans sångövningar.

Någon var ju tvungen att ge tillbaka mittfältet till passningsgeneralen. Det blev Pep Guardiola.

Någon var ju tvungen att ge tillbaka operan till kompositören. Det blev Christoph Willibald Gluck.

För Pep är London staden där han upplevde sina största stunder både som spelare (Europacupen 1992) och tränare (Champions League 2011), för Gluck var London staden där han träffade Händel. Händel hade slagits mot samma tendenser som Gluck såg, att primadonnorna tagit över hela Europa, de strävade åt samma håll – mot en opera där musiken och dramat var likvärdiga, där berättandet var lika centralt som de enskilda sångnumren, där ariorna var medel och inte mål.

Pep Guardiola fick flytta hem till Barcelona för att renodla cruijffismen och rita passningstrianglar som ställde kollektivet (Xavi) som en förutsättning för stjärnan (Messi). Gluck åkte till Wien, satte upp Orfeo ed Eurudice, och reformerade sättet som man skrev opera på. Ariorna fanns där, men de infogades i berättelsen som ett element av många.

Den ena började i Bayern, den andra har precis kommit hit. Ikväll leder Pep Guardiola Bayern München i en Champions League-match för allra första gången, vi kan väl ladda genom att höra Janet Baker sorgesjunga den magiskt tragiska Che faro sensa Euridice.

Avspark om ett par timmar. Viel Gluck, Herr Guardiola.

/Simon Bank