Var sak har sin tid.

Själv har jag alltså ägnat förmiddagen åt att upprätta ett register över alla skånska poliser och deras familjemedlemmar. Menar: man vill ju ha koll på nazisterna i vårt samhälle. Nu är förstås inte alla skånska poliser nazister, men det känns helt klart bättre att vara på den säkra sidan.

Så började den här veckan, den fortsätter med ett sinnessjukt svep svensk superserielunk, men innan jag känner att jag är helt redo för att sätta tänderna i tre derbyn och en bevakning tänkte jag avsluta veckan som gick.

I går blev vi som bekant vindögda av alla vip-matcher på kontinenten. Var det inte Rom– eller Moskva– eller Istanbulderbyn så var det Manchester-derbyn eller Monaco-manglingar. På den franska fronten brottades de dessutom med årets värsta kanalkrock eftersom Tony Parker et ses potes drog hem Frankrikes första basketguld i historien exakt samtidigt som PSG tog emot les Asemistes på det där stället som folket söderöver brukar kalla Parc des Princesses.

Ni såg drömspelet som ledde fram till Zlatan Ibrahimovics mål, ni njöt av det Porto-patenterade kvitteringsmålet när Moutinho kurvade fram bollen till Falcao.

Gott så. Inför matchen hade det pratats mycket om hur viktigt det här mötet var för fransk fotbolls framtida varumärke. Att när man nu hade världens ögon på sig så var det viktigt att visa upp hur bra Ligue 1 kan vara, att det är en liga som är värd sina tv-pengar och sin internationella uppmärksamhet.

Och det var den ju. Det var en fin match. Men om vi ville lyfta fram en framtidsfråga som är intressant på ett helt annat sätt för fotbollen i Paris så var det som hände före matchen minst lika relevant.

Det PSG som spelade igår har värvats ihop på två år. Under den tiden har PSG dessutom omsatt tre tränare och förlorat en sportchef, vilket säger en hel del om svårigheterna de haft att brottats med.

Det är en 43 år gammal klubb och ett två år gammalt projekt. När de en gång byggde en läktarkultur så var det le Kop, de unga och högljudda, som bjöds in för att göra det. När de sedan kastades ut så hade de förstås den största delen av skulden själva. Att människor dog utanför Parc des Princes gjorde det enkelt att få med sig en opinion som ville kasta ut våldet och våldsverkarna.

De senaste tre åren har PSG arbetat med ett identitetsbyte som saknar motstycke i fotbollsvärlden. Förre ägaren Colony Capital bytte ut publiken, nye ägaren QIA har bytt ut laget.

Finns det plats för en problemformulering medan vi tittar på en ny sorts fransk fotboll? I så fall kan man leta efter barnen som kastats ut med badvattnet.

Även om vi köper (pun intended) bilden av en helt globaliserad, kapitalistisk fotboll där rötter, tillhörighet och nostalgi blir allt mindre viktigt, så finns det förstås en gräns där identiteten tunnats ut så mycket att det gör hela konceptet svårare att sälja. Om Manchester City blir en klubb som ägs utländskt, tränar utländskt, spelas av utländska spelare och följs (på tv och på plats) av utländska supportrar – då kan man å ena sidan fråga sig om det fortfarande är Manchester City.

Men det är en romantisk fråga. Dessutom kan vi ju fråga oss om det fortfarande är en podukt som det går att tjäna pengar på.

Vem vill investera känslokapital i något utan kärna? För kanske tio år sedan läste jag en studie om norska Liverpool-fans extrema krav på autenticitet. De var nästan mer bokstavstroende pudlians än de som faktiskt bodde i Liverpool.

PSG är en annan sorts klubb, redan från början, men frågan ställs där också.

När de mötte Monaco i går så fanns det lika många Monaco-fostrade spelare i ASM:s elva (Kurzawa) som det fanns Paris-killar i PSG:s (Matuidi).

PSG har en vibrerande ungdomsakademi, med flera lag som blivit franska mästare de senaste åren.  I utkanten av laget ser vi dunderlöften som Ongenda (260 mål på två och en halv säsong i pojklagen…), Rabiot (jag älskar honom) och Coman. Vi har förstås bloggfavoriten Ménez här någonstans också.

Men kommer de att få plats? Hur viktiga är de för framtidens PSG-identitet.

Jag har inga stensäkra siffror att luta mig mot, men jag är tämligen övertygad om att Paris-regionen är det område som fostrat flest stora fotbollsstjärnor de senaste tjugo åren. Men PSG har blivit mindre parisiskt , och en av gentlemannen Al-Khelaïfis stora framtidsfrågor är om det spelar någon roll att det är så.

Och varför i hela världen tar vi upp det just precis nu?

Jo, för före avspark i det moderna Frankrikes största match så tog en Paris-grabb till orda framför sitt folk.

Mamadou Sakho var lagkapten i PSG, hela vägen upp från ungdomslagen. Han föddes i det artonde arrondissementet, han har levt sitt liv i den här klubben och spelat i alla franska landslag som finns, men i somras kände han att det inte riktigt fanns någon plats för honom i Paris längre.

Igår fick han chansen att säga hejdå, och man behövde inte vara PSG-troende för att beröras av det. Det räcker med att man känner för stora mittbackar som gråter. Eller för små tjejer i fuskpäls.

– Jag minns när jag var ung och stod på läktaren, högt där uppe, och såg det gamla PSG. Jag fick hela min fotbollsfostran här, och jag har trampat på Parc des Princes gräs med stolthet.

Mamadou Sakho har spelat för PSG sedan han var tolv år gammal, nu är han 23 och en Liverpool-spelare. Det är när han pratar om stolthet som rösten sviker.

– Jag har gett allt för den här klubben, det här är min stad, jag är hemma här. Jag har vuxit upp här, min dotter är född här, hela min familj är här. Jag önskar den här klubben och dess fantastiska supportrar allt det bästa, och jag hoppas att Paris kommer att bli stort – men jag har en sista sak jag vill säga: Historien slutar inte här.

/Simon Bank