Pamm. Pamm. Pammpammpammpamm YIDS! 

Så, då var vi klara med en stämningssättande aktivitet så här för lördagseftermiddagen, och kan gå vidare på mer intellektuellt och mindre nedbrytande verksamheter.

Jag är medveten om att det blivit lite PSG-präglat här i bloggmiljön det sista, men det kan faktiskt inte hjälpas. Jag gillar de jag gillar, och när de jag gillar har speciella matcher framför sig så är det väl min plikt att tala om det.

Det finns ju de som är både bättre lämpade och mer begåvade, men det finns en gräns för hur länge man kan vänta på en berättelse.

Så: Adrien Rabiot, känner ni honom?

I kväll spelar Paris mot Toulouse, ett knippe parisiens (Douchez, Chantõme, Rabiot) har spelat för Téféce förut vilket gör matchen lite speciell. Rabiot, däremot, är en speciell pojke i egen rätt.

I den där talangspäckade franska 95-generationen har det funnits andra som stuckit ut både mer och tidigare, det gäller också för PSG-generationen som blev U17-mästare häromåret: Där var Ongenda den det pratades mest och högst om.

Det betydde inte att det inte fanns andra som också märktes. Adrien Rabiot var lång som en stång, blekast på planen och med en vänsterfot som han kunde skriva Mallarmé-dikter med (mitt göteborgska jag ville skriva ”Mallarmé-dikter mé” här, herregud).

När Adrien var kortare föddes han i den parisiska kranskommunen Créteil, med en pappa som höll på PSG och en mamma som var engagerad. Han började spela i Créteil, det var pappa Michel som tog med honom till träningen och skickade ut honom på hans första steg. Det dröjde inte särskilt länge innan talangen sköt fram ur honom som blad ur ett vårskott; när han var tretton hade Manchester City fått syn på honom på Clairefontaine och sett till att knyta upp honom med ett evighetslångt utdbildningsavtal.

Jag antar att de såg samma saker som man ser nu. En fysik som kommer att bli imponerande om ett par kilo muskler, en fin fot och en blick som ser allt den behöver se på fotbollsplanen. Men de fick inte se det länge. Efter sex månader i Citys akademi åkte Adrien hem igen.

– De levde inte upp till vissa överenskommelser, så min mamma sa stopp och så åkte vi tillbaka till Frankrike.

Under ett par år där i mitten av 00-talet förändrades både hans fotbollsliv och hans liv. Äventyret i England var en sak, att han skrev ungdomskontrakt med PSG en annan – att familjen fick ändra sitt sätt att leva var värre.

2007 drabbades Michel, Adriens pappa, av en svår stroke. Hjärnan vaknade, kroppen gjorde det aldrig.

Michel Rabiot hade drabbats av det som på engelska kallas locked-in-syndrome, att den sjuke är totalt förlamad, men totalt medveten. Tillståndet var inte okänt i Frankrike, det hade skildrats brett och känslosamt när Elles förre chefredaktär Jean-Dominique Bauby drabbades i mitten av 90-talet och skrev en självbiografi – Le Scaphandre et le papillon, Dykarklockan och fjärilen.

– Han kan bara uttrycka sig med sina ögon, men har alla kognitiva förmågor kvar. Han är precis likadan på insidan, har mamma Rabiot berättat för Le Parisien.

Jean-Dominique Bauby skrev sin bok genom tvåhundratusen blinkningar med vänster öga innan han somnade in.

När Michel Rabiot ser sin son ser han en ung man som lever sig genom sin kropp.
När Adrien Rabiot ser sin far ser han en gammal man som förlorat sin.

– Det är komplicerat, för pappa ligger på sjukhus i Auxerre och jag är i Paris. Förra säsongen hade jag ett par luckor i programmet och då åkte hela familjen och hälsade på honom. Men det är svårt. När man inte lever med sjukdomen är det svårt att förstå. Det är frustrerande.

Vintern 2011 mötte Paris Auxerre i en träningsmatch. För PSG var det vardag, för Michel Rabiot var det en chans att se sin son spela för hans favoritklubb.

PSG vann med 3–2, Adrien gjorde två mål. Ett par månader senare bad Carlo Ancelotti PSG:s ungdomsansvarige Bertrand Reuzeau att skicka upp ett par småkillar till a-lagsträningen. Adrien var bara sexton år, men stack ut där också. Ancelotti gillade honom, och när sommaren kom tyckte de qatariska ägarna att det var dags för dem att skriva sitt första a-kontrakt med en ung parisare sedan maktövertagandet.

Leonardo satte sig vid förhandlingsbordet och mötte spelarens representant – men den här gången var det inte en vässad agent med märkliga anspråk han mötte.

Det var en morsa.
– Ända sedan jag var liten har mamma följt mig överallt, i England, i södra Frankrike. Hon är viktig för mig. Agenter är inte riktigt hennes grej och än så länge tycker hon inte att det är nödvändigt. Varje gång som en agent ringer säger hon samma sak, förklarade Adrien för Le Parisien.

Jag förälskade mig i Adrien Rabiot direkt när jag såg honom den sommaren, han såg ut som en femte musketör, som en Prins Valiant med mjuka fötter. Han spelade mot Barcelona, chockstartade mot Bordeaux, och det var inte särskilt svårt att se att PSG hade hittat en diamant.
När de lät honom spela fick han fina omdömen. När de inte lät honom spela stack han.

Véronique Rabiot förhandlade fram ett sexmånaders låneavtal med Toulouse, och fick parissupportrarna mot sig. Varför kunde de inte vänta? Var Adrien bara en bortskämd unge som drog vid minsta motgång?
Det var han förstås inte. Han visste sitt om motgångar, men han visste också vad han behövde för att bli en bättre fotbollsspelare.

– Adrien är inget nyckfyll småunge, han är ingen skitstövel. Vet de som snackar ens vad det innebär att vara proffs? PSG har inte uppfyllt sina löften om speltid med U19 eller b-laget om han inte är med i a-laget. 

– Han drar till Toulouse för att kunna återvända som en starkare spelare.

Adrien Rabiot var bara sjutton när han kom till Téféce, men han tog en ordinarie tröja och spelade sig till en plats i både U19-EM (dominant) och U21-landslaget. Hans första Ligue 1-mål sa en del om hans kvalitéer som spelare; balansen, blicken, foten, skottet.

I kväll spelare Paris mot Toulouse, och Adrien Rabiot är tillbaka i Paris. Möjligen startar han matchen, möjligen sitter han på bänken.

Oavsett vilket så håller jag på honom. För att jag gillar honom som spelare, och för att det är svårt att inte röras av att han har en supporter som sitter i en rullstol på ett sjukhus i Auxerre och rör sig genom honom.

– När jag berättade för pappa att jag fått mitt första proffskontrakt kunde jag se i hans blick att han var stolt över mig, har Adrien Rabiot berättat.
– Ända sedan hans olycka så spelar jag för honom också.

/Simon Bank