I går var det Sveriges största rivalmöte. I morgon är det Sveriges sportsligt största derby. På torsdag är det Sveriges största stadsderby.

Erik Niva vägrar som bekant att skriva om allsvenskan om han inte får nio sidor att göra det på, vilket betyder att vi vanliga knegare får jobba lite extra, men eftersom jag just idag bestämt mig för att skolka från Sveriges största smålandsderby (de är ändå inte sig lika sen Linkan la av) så har vi ju lite kvalitetstid över.

Och vet ni: Vi pratar ju inte med varandra som vi gjorde förr.

Ni minns när vi var unga? Hur vi kunde sitta och diskutera det perfekta spelarnamnet eller det bästa fotbollsimperiet, nätterna igenom?

Vi var lyckliga då, var vi inte?

Där vanliga folk åker på weekendsemestrar till Selma Lagerlöfs Spa för att lappa ihop sina relationer så tänkte jag att vi skulle plocka upp en Brescia-tråd som hänger kvar här sedan det där inlägget om Pep och Gluck, och se om den kan leda oss rätt.

Jag fick ju anledning att länga till Roberto Baggios ofattbara nedtagnings-tvåfotsdribbling mot Juventus, och därpå följde ett par uppskattande nickar och fragment till ett samtal om något större.

I all enkelhet: Vad är genialitet i fotboll?

Geni kommer från latinet, från gignere som kan betyda både att födas och att föda. Man blir skapad genom att skapa, finns både inom sig och utom sig samtidigt. En hemsnickrad definition av en fotbollsgenialitet landar i att det innebär att göra det som inte finns, att föda det ofödda.

Kanske kan vi rama in begreppet genom att lista (vi brukade göra listor när vi var yngre, minns ni?) mål som är geniala. Jo, så gör vi. Här är nio fotbollsmål som plockats utifrån premissen ”om tio experter hade suttit ner med den här sekvensen på video, och frusit bilden ruta för ruta – hade de då kunnat förutspå vad spelaren skulle göra i nästa moment?”. Om svaret är nej så har ju spelaren fött det ofödda, blivit till genom att skapa. Då har han, kort sagt, gett oss något genialt. Ni har sett alla målen tusen gånger förut, jag är inte ute efter att överraska här.

Vi tittar för att rama in frågan: Vad är det som gör ett mål genialt?

Roberto Baggio, Brescia, mot Juventus.

”Pirlo in profondità per Baggio…”
Det är alltså det här målet som initierar diskussionen om genialitet. Pirlo, han som kallas il Genio, slår en djupledspassning till Baggio, som med sin kropp – och en knappt märkbar knyck med nacken – tolkar 130 års nedärvd erfarenhet av det här spelet; ”Jag vet inte var målvakten är, men jag vet var han borde vara”. Han kontrollerar allt, och effektiviserar tiden, viker ihop två moment (nedtagningen, dribblingen) till ett och bryter sig därmed ut ur rummet.

Kommentatorn säger alltså att Pirlo slår bollen in profondità. Det betyder att slå bollen i djupet, men profondità betyder också ”djup” i överförd bemärkelse. Ur det djupaste, från ursprunget, i hjärtats allra innersta, innerligaste.

Genialità. In profondità.

Ronaldinho, Barcelona, mot Werder Bremen.

En minnesbild från min barndom: I omklädningsrummet fanns ett foto av en frispark från någon VM-turnering (1990?), taget rakt bakifrån, med skyttens rygg i förgrunden.  Man ser alltså muren rakt framifrån, och det är det tyska landslagets mur, och jag minns att pappa brukade peka på den och säga att man kunde se att det där var spelare som visste vad de gjorde.

De hängde ihop, de gjorde sig stora, de tittade på bollen med uppspärrade ögon och hoppade så högt de kunde. De gjorde allt en mur ska göra för att stoppa en frispark, utan rädsla eller tvivel.

För det är så man står i vägen.

I fotboll pratar man om ”fasta situationer”, men när Ronaldinho lägger upp bollen mot Werder Bremen – ett tyskt lag – finns det inget som är fast längre. Han skriver om reglerna, eftersom han är ett moment före. Muren vet vad han ska göra med foten och agerar utifrån det, men Ronaldinho gör sitt motdrag före deras motdrag. Med hjärnan rullar han bollen under muren.

Genier världen över såg det och uppskattade det. Det vet jag eftersom Pirlo gjorde om det mot Siena, och eftersom Messi gjorde om det mot Uruguay.

Frisparkar kunde inte längre bara slås till höger, vänster eller över, de kunde slås under också.

Det fasta hade blivit flytande.

Jesper Blomqvist, IFK Göteborg, mot Helsingborgs IF.

Jag tänker på Beckett. Ni vet: Ever tried. Ever failed. Try again. Fail again. Fail better.

Jesper Blomqvist är inte ett hundraprocentigt geni när han lurar San Siro-Sven härifrån till youtube-evigheten, men han ger fötter åt en genialisk idé.

Jeppe hade sett Pelés misslyckade försök att runda Mazurkiewicz på video, och ett kvarts sekel efter Pelé tog han fram det ur reflexsystemet på en tusendels sekund. He failed better – eller misslyckades inte alls.

Blomqvist plockade upp mästarens pensel och målade klart, det är ett sorts samtal över tid, det är nog därför jag tycker så mycket om det. Om vi hade satt vår hypotetiska expertgrupp framför bilden av det där friläget så hade de diskuterat om Jesper skulle skjuta eller dribbla. Den ende i världen som hade tänkt annorlunda var en pensionerad fotbollsspelare i Brasilien.

Antonín Panenka, Tjeckoslovakien, mot Västtyskland.

Det finns två sätt att slå den här sortens straff så att den framstår som sant briljant.

Det första är att göra det när allt, precis allt, står på spel (Zizou, Pirlo, Abreu).

Det andra är att göra det först av alla.Antonin Panenka slog den första panenkan, han uppfann draget, och han gjorde det samtidigt i en situation när precis allt stod på spel. En EM-final, ett benhårt sportsligt och politiskt läge.

– Om jag hade missat hade regeringen hemma sett det som en politisk markering, förklarade han efteråt.

– De hade förmodligen skickat mig till urangruvorna.

Panenka hittade på något som ingen visste fanns, och den som beskriver genihalten i det bäst är ett annat bollgeni – jag har citerat Yannick Noah förut, det där som han sa om Zinedine Zidanes panenkastraff i VM-finalen 2006:

– Han står där, inför en miljard åskådare… i sin allra sista match… i en VM-final, med allt på spel…

– À ce moment-là… il joue. I det ögonblicket… leker han.

Konstens grundfundament. Homo ludens. Genialt.

Dennis Bergkamp, Ajax, mot Vitoria Guimaraes.       

Det går inte att skriva om fotboll och genialitet utan att skriva om the Iceman. Och jag förstår ju att det givna valet är att peka på hans mål mot Newcastle, den där mottagningen som upphäver alla lagar som dittills slagits fast i Premier League och som röstats fram som Arsenals vackraste någonsin.

Men jag gör inte det, av två skäl.

Det första är att mottagningsmålskvoten fylls av en tysk spelare (jag inser att det inte faller så väl ut i Nederländerna, men sånt är livet). Det andra är att det inte finns någon logik i att skriva om Bergkamp och inte få med ordet ”lobb”.

Alldeles i dagarna släpps Bergkamps självbiografi på engelska, den har fått den helt briljanta titeln Stillness and Speed och den är skriven av my man David Winner. Under EM 2008 hade David träffat Bergkamp för en längre intervju, och han mejlade mig ett utdrag där Ismannen bland annat berättade om Newcastle-målet.

– Tanken var att ”skarva bollen, så ser vi vad som händer”.

Det fanns ett moment av slump och chanstagande i rörelsen, vilket inte gör det mindre briljant, men kanske lite mindre genialt. Men Winner och Bergkamp hade ju pratat om andra mål också. De hade, framför allt, pratat om lobbar.

– När jag spelade i Holland försökte jag alltid lobba målvakten, berättade Bergkamp. Folk sa ”åh, du försöker göra ett fint mål, ett vackert mål”. Men jag sa ”hör här, om målvakten står en bit ut från mållinjen, hur mycket plats finns det då till vänster eller höger om honom? Inte mycket. Och hur mycket plats finns det över honom? Mer. Det är en fråga om matematik. Det är fantastiskt.

– Man kan säga att det inte är särskilt effektivt, men jag menar att det är det. Jag gjorde många mål så. För att de andra alternativen fanns inte, och för att jag visste att jag kunde göra det.

Matematik. Inte slump. Medvetenhet. Inte inspiration. Och mitt favoritmål är alltså det han gjorde i en oansenlig Uefacup-match mot Guimaraes.

Bergkamp stöter fram mot en back i full fart, men mitt i anspänningen är hans fötter ändå mjuka: han lyfter bollen över tacklingen. Och så nästa sekvens till, full satsning igen – och så en ny lyftning, en lobb över målvakten.

Det är som att skifta från boxning till klassisk musik med en knapp, i ett moment. Andra genier har gjort liknande mål, men ingen har gjort det med samma frekvens som Dennis Bergkamp.

Stillness and Speed. Det var vad han gjorde, det var allt han handlade om.

              

Jürgen Klinsmann, Västtyskland, mot Sydkorea.

Jo. Mottagningsmålet.

Det är ett mycket märkligt fotbollsmål, eftersom det balanserar på gränsen mellan idioti och briljans. Vår tänkta jury är inte ens nära att förutspå vad Klinsi tänker göra när det där inspelet kommer. Skjuta högt? Skjuta lågt? Ta emot bollen och peta den framåt? Dribbla?

Det är ju ett ganska bra läge, mot ett svajigt försvar, och det som the Diving Bomber till slut gör är något som i förstaläget ser sinnesslött ut: Det är inte logiskt att lyfta upp en boll, eftersom det är lättare att avsluta från marken. Det är inte logiskt att vända sig bort från målet, eftersom det är svårare att göra mål då.

Det är först efteråt som alla bitar faller på plats, som i ett ovanligt lyckat parti tetris. Han öppnar en dörr som inte finns och lyfter bort bollen från backarnas och målvaktens tankeuniversum.

De förstår inte ens vad han gör – så hur skulle de kunna hindra det?

Diego Maradona, Argentina, mot England.

Vi behöver varken visa eller diskutera dem. Båda Maradonas mål mot England är geniala. Dribblingsräden i sig kvalar inte in som ett genis verk (det finns tusentals gambetas i samma klass) förrän den sista lilla gesten, när han håller i bollen förbi Shilton istället för att avsluta i ett bra läge. Det påminner om Zlatan Ibrahimovics sista dragning under det där målet (hans mest geniala) mot Nac, när han växlar in ett avslut som är 90-procentigt mål mot ett som är hundraprocentigt, genom att lägga sin intelligens emellan.

Maradonas handsmål är också ett genis verk, det flyttade världens bild av vad som är möjligt när alla tittar på. Kan man vara så skicklig? Så cynisk? Så kriminell.

Diego kunde, och världen var sig inte lik efteråt.

Johan Cruijff, Ajax, mot Helmond Sport.

Åh, ibland behöver man inte ens hjälp att förklara. Vad är det som gör Cruijffs och Jesper Olsens straff så överlägset i all sin enkelhet?

Den här intervjun visar just det. Reportern frågar ”är det inte förbjudet?”. Cruijff tittade på reglerna och hittade ett kryphål som ingen någonsin tänkt på. Alla vet hur en straff ska slås men han (liksom Panenka) visste mer.

– Enda risken är att om man misslyckas ser man ut som en idiot, säger Cruijff.

Jo.

Giuseppe Mascara, Catania, mot Palermo.

Kan ett vanligt, hederligt mörsarmål vara genialt?

Alltså, generellt är det ju väldigt tveksamt. Vem som helst kan dra upp bollen i krysset från trettio meter. Vill man göra det från fyrtio meter handlar det mest om en skillnad i lårmuskler.

Men Mascara… dels gjorde han bara ofattbara fotbollsmål, dels finns det något i just det här målet som trotsar det rambundna. Inte bara att han kommer på tanken att – i ett kokande sicilianskt derby, mind you – skjuta från mittcirkeln, utan att han rent ballistiskt inser att det bästa sättet att göra det är att skjuta bollen rakt upp i himlen. När en kommentator spontanskriker att ett mål är ”meglio di Maradona e Beckham”, bättre än Maradona och Beckham, förstår man att det är något mer, något utöver. Det är som Roberto Carlos hörnflaggsmål mot Tenerife, men utan minsta tvekan kring intentionen.

Han ville göra mål, så han sköt mot himlen.

Så. Jag har gjort mitt. Var gick vi bort oss? Vilka delar har vi missat att tänka in? Vilka geniala invändningar finns det som måste upp till ytan. Fältet är fritt, bollen ligger på mittpunkten.

Surprise us. 

/Simon Bank