I en tid då tiotusentals desperata afrikaner ger sig ut på haven, under en vecka då hundratals av dem drunknat utanför Lampedusas kust – då kan det kanske kännas en liten aning bättre ifall man lyssnar på historien om en vanlig, unik ghanansk grabb.

Bayan Mahmud var elva år gammal då han kom hem efter skolan och möttes av beskedet att båda hans föräldrar hade mördats. De hade haft fel etnicitet, tillhört Kusasi-folket snarare än Mamprusi-stammen.
– Vi kom hem en eftermiddag och hittade dem döda. Det var min storebror som såg allt, men… Jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara det ordentligt. Jag vill inte minnas det.
Bröderna Mahmud fick plats på ett barnhem, men levde i ständig dödsfruktan. De visste att föräldrarnas öde även riskerade att bli deras.
– Mamprusi-folket identifierar varandra genom en sorts märke på kroppen. Så fort någon upptäckte att vi saknade det där märket riskerade vi döden.

Utvägen öppnade sig en dag då Bayan Mahmud började prata med en förbipasserande lastbilschaufför. Han lyckades tjata sig till att få åka med ner till Cape Coast nere vid Guineabukten, men i så fall gällde avresa precis på minuten. Mahmud kunde inte hitta sin storebror, men var tvungen att ta ett blixtbeslut. Han valde då att ge sig iväg på egen hand, att lämna hemstaden Bawku helt ensam. Han var 15 år gammal.

Planen tog form längs vägen. Bayan Mahmud tillbringade några veckor i den brokigt myllrande hamnstaden Cape Coast – sov på gatorna, pratade med folk, arbetade ihop en sorts gentjänstkapital – innan det blev dags för det stora steget. Några nyfunna vänner hjälpte till att smuggla ombord Mahmud på ett fraktfartyg.
– Jag visste inte ens vart det var på väg, men jag gömde mig ombord, hoppades att jag inte skulle bli upptäckt och att skeppet skulle ta mig till Europa. Det var väldigt farligt. Jag fick med mig lite vatten, men kände ju till alla historier om folk som svultit eller törstat ihjäl. Jag var rädd, men ville överleva. Och någonstans visste jag att jag skulle göra det.

Efter bara några dagar till havs blev Bayan Mahmud upptäckt, vilket i förlängningen räddade hans liv. Besättningsmannen lyssnade på hans historia och sympatiserade med den. Istället för att bli angiven fick Mahmud ett bättre gömställe, mat och vatten.
– Han var en väldigt bra man, men jag minns hur han frågade: ”Vet du vad du gör, vet du vart du är på väg? Du känner ingen, och är bara en liten pojke. Hur ska du klara dig?”. Jag tittade på honom: ”Så här långt har gud varit med mig. Jag kommer att överleva”.

Efter tre veckor var skeppet framme i hamn. Men inte i Europa, utan i Sydamerika. Argentina.
– Jag visste inte var jag var, men jag gick av och liksom vandrade runt. De tre första nätterna sov jag på en busstation. Där träffade jag några vänliga människor som gav mig mat och satte mig på en buss till Buenos Aires. De trodde att jag skulle ha bättre chanser att klara mig där, att träffa andra svarta människor som skulle kunna hjälpa mig.

När Mahmud kom till Buenos Aires gick han fram till den första mörkhyade person han såg. Han hade tur. Mannen kom från Senegal, pratade engelska och kunde både erbjuda en uppdatering runt utvecklingen i fotbolls-VM 2010 och lift till en flyktingmottagning.

Och där började Bayan Mahmuds nya liv.

Riktiga sängar, regelbundna måltider, inget dödshot över huvudet – och så fotboll på helgerna. Så fort Mahmud kom åt så hoppade han in i första bästa match i Plaza Garay-parken bredvid förläggningen. Han hade själv spelat hemma i Ghana – och pappan hade varit halvproffs under en period – så han gillade sporten. Och han var bra. Så bra att snacket började gå om den där mörkhyade grabben som dominerade utan skor, så bra att Boca Juniors till sist inte kunde låta bli att skicka ner en scout för att ta sig en titt.

De blev inte besvikna.

När Bayan Mahmud väl lämnade flyktingförläggningen gjorde han det för att flytta in med de andra unga supertalangerna på Boca Juniors träningsanläggning.

Drygt två år har gått sedan dess, och en 18-årig Bayan Mahmud är fortfarande inne i processen som ska förvandla råämnet till elitspelare. Han saknar ju en del grundläggande skolning – just nu är han utlånad till en fjärdedivisionsklubb för att få spela seniormatcher – men han har en talang som ingen kan ta ifrån honom. Det är inte det enda. Numera har Bayan Mahmud både ett riktigt kontrakt med Boca Juniors och permanent tillstånd att stanna i Argentina.
– Bayan är en stark, positiv, älskvärd pojke full av hopp. För en klubb som Boca – en klubb bildad av immigranter – är det en enorm lycka att ha honom här hos oss, säger Boca Juniors klubbpresident Daniel Angelici.

Boca Juniors är en institution där både resurserna och ambitionerna är större än hos den ordinära fotbollsklubben. Först hjälpte de Bayan Mahmud att lokalisera storebrodern han tvingades lämna bakom sig – sedan hackade de sig fram genom den snåriga processen som omger anhöringsinvandring till Argentina. Nu är de färdiga. Tre och ett halvt år har gått sedan bröderna Mahmud skiljdes åt, men inom några veckor är det tänkt att de nu ska återförenas i Buenos Aires.
– Vi har haft kontakt via Facebook, och jag vet att han också har fortsatt spela fotboll. Livet har varit svårt för mig, jag har lidit mycket – men efter allt som hänt är det som att jag lever med lyckan numera, som att den följer mig vad jag än gör och vart jag än går. Jag tror att det är guds hand.

Bayan Mahmud har lyckats ta sig till en verklighet där han både kan titta mot framtiden och sätta upp mål inför den. De målen ser helt annorlunda ut än de gjorde hemma i Bawku – samtidigt som de är precis likadana.
– Så snart som möjligt vill jag debutera i Boca Juniors a-lag på Bombonera, och därefter hoppas jag bli den första mörkhyade spelaren i det argentinska landslaget. Men om det inte blir så – då kan jag bara gå ner till parken och spela med min bror. Det skulle också kännas väldigt bra.

/Erik Niva