Landat i Glasgow, landat i ett Skottland där inte fotbollskartan längre ser ut som den brukade göra.

För några veckor sedan fick jag ett mail från en herre som heter Jörgen Eriksson. Han hade upptäckt något spännande och ville berätta om det. Jörgen Eriksson är nämligen inte bara vice ordförande för det Svenska Fotbollförbundet – han är dessutom norrbottning. Och nu hade han varit här i Skottland.

Högst häruppe ligger nämligen en region som blivit väldigt bra på att besegra oddsen. De skotska högländerna har förutsättningar som påminner en hel del om de som råder i Norrbotten – kargt, kallt, avlägset, glesbefolkat och förbisett – men där har man likafullt lyckats skapa en starkare tillväxt än någon annan region i hela Storbritannien, undantaget London. De har lyckats ta alla de där faktorerna som normalt sett ses som negativa och vända dem till fördelar.

Jörgen Eriksson var egentligen i högländerna som företrädare för det norrbottniska näringslivet – men hittade såklart ändå det mest kraftfulla exemplet i fotbollen.

Allra högst upp i ligatabellen ligger nämligen inte Celtic, det Celtic som ska möta Barcelona ikväll och det Celtic som jag själv åkt hit för att se. Där ligger mirakellaget Inverness Caledonian Thistle.

Och nä, den skotska ligan är sannerligen inte vad den varit och Caley Thistle kommer givetvis inte hålla hela vägen – men ändå. Det här är en klubb som kommer från en perifer region med 50 000 invånare, en klubb som har en omsättning på mindre än 15 miljoner kronor.

Som en jämförelse kommer ”norrländska” Gefle IF från en kommun med nästan 100 000 invånare, och har en omsättning på knappt 30 miljoner. Och de är som bekant kusinen från landet, svensk fotbolls utstötta fattiglappar. Att Inverness Caledonian Thistle alltjämt leder den skotska ligan är minst lika anmärkningsvärt som om IFK Luleå skulle toppa Allsvenskan.

Men det är klart, då jobbar inte Terry Butcher i IFK Luleå.

Varje vecka får Terry Butcher fortfarande tre, fyra förfrågningar om att signera blodiga bilder från Råsunda, men fram till för några år sedan var hans karriär som manager uppriktigt sagt ganska misslyckad. Mer eller mindre sparkad från Sunderland, Coventry och Brentford tvingades han rannsaka både sig själv och den sport han levt sitt liv för.

Han gillade inte direkt det han kom fram till.

Butcher fick lov att konstatera att fotbollen förändrats ännu mer än han tidigare erkänt för sig själv. Vad betydde det för honom och hans plats i den? Fanns där inte längre något behov av tuffa killar med blodiga huvudbandage? Klarade sig fotbollen numera utan guts, glory, blood and thunder? Gjorde alla pengarna så att det envetna slitet och det traditionella gruppbyggandet tappat i värde?

Nej, inte överallt. Inte långt däruppe på det skotska höglandet.

Förra hösten tog Terry Butcher med sitt Inverness Caledonian Thistle till Celtic Park, några få veckor efter att de grönvita besegrat Barcelona. Före matchen smög några av hans spelare smög iväg för att ta souvenirbilder på arenan. Därefter försökte de lista ut vilket skåp i omklädningsrummet som Leo Messi hade använt, letade efter svettlämningar att gnugga sig mot. Sedan gick de ut och besegrade Celtic.

På vägen hem gjorde de som Caley Thistle alltid gör efter bortamatcher – de styrde spelarbussen mot puben. Dags för en portion fish and chips och några pints. Ingenting som fotbollens dietister hade rekommenderat, nä, men Terry Butcher menar att det är betydligt viktigare att addera några promille laganda än att skala bort några tusen kalorier.

I hans ögon har den brittiska fotbollen kommit att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Han vill skapa en sorts oas bortanför den konstanta mediehysterin, de mediokra miljonärerna, de hysteriska supporterreaktionerna och den akademiserade semivetenskapen. Några pengar kan han egentligen inte erbjuda – men han kan erbjuda en miljö där fotbollen faktiskt förblivit fotboll.

Efter en historia i de lägre skotska divisionerna kom Caley Thistle fyra i högstaligan i våras, samtidigt som de nådde semifinal i Ligacupen. De sensationella framgångarna har byggts av spelare som kastats av från utkanterna av den höghastighetsspinnande fotbollskarusellen. Billy McKay fick inget nytt kontrakt med Northampton Town. Drygt två år senare har Butcher gjort honom till en skyttekung med fast plats i den nordirländska landslagstruppen. Andy Shinnie tog sig aldrig riktigt vidare från Rangers ungdomslag. I Inverness blev han skotsk landslagsman.
– Om en spelare ska flytta hit innebär det uppoffringar, men vi erbjuder dem en speciell möjlighet. Här finns ingen press och inga distraktioner. Det är en väldigt lugn och vacker plats där man kan koncentrera sig fullständigt på sin fotboll.
Inverness räknas som Storbritanniens allra nordligaste stad. Spelaragenterna, varumärkesbyggarna, festfixarna, paparazzifotografterna och spindoktorerna har inte nått dit ännu. Ur Terry Butchers perspektiv är det en smått unik konkurrensfördel.
– Den brittiska fotbollen är som en storm numera, en tornado. Att jobba här är som att kastas in i en tvättmaskin. Vissa ögonblick rullar du runt i ett stilla lugn, men i nästa sekund… Jesus, du snurrar som en galning, du töms på allt, du fylls upp, och så sätter det fart igen, ett vansinnigt snurrande. Det slutar aldrig, innan dörren till sist öppnas och du ramlar ut blöt på golvet. Christ.

När blir en nackdel en fördel? När man bestämmer sig för det. När man inte ser den ändlösa bussresan hem från bortamatchen som en plåga, utan istället som ett tillfälle att spela kort, sjunga allsång och umgås med sina lagkamrater istället.

Don Cowie har flyttat från Inverness till Cardiff City och Premier League-fotbollen, men när han pratar om sin hemstadsklubb så gör han det fortfarande med genuin värme.
– När du åker buss med någon i sju timmar varje vecka så lär du verkligen känna honom. Du lär dig förstå honom, du lär dig gilla honom – du blir beredd att offra dig för honom. Sammanhållningen runt Inverness är garanterat värd minst femton poäng per säsong. Och så vitt jag vet går den inte att köpa för pengar.

Det är skillnad på Davids och Goliatar. Ikväll går jag och ser Celtic möta Barcelona. Tack vare auran och atmosfären runt Parkhead har hemmalaget sin chans, trots att kelternas budget bara är en tiondel så stor som Barcelonas.

Sedan väntar vardagen igen för de grönvita. Sedan väntar en ligatabell där de alltjämt ligger efter serieledarna, trots att de har 35 gånger så stor omsättning som de där envetna höglänningarna från Inverness Caledonian Thistle.

/Erik Niva