Det är ett tillfälle så gott som något.

Jag har längtat efter lite tid att pusta liv i bloggen igen, och en vecka utan Champions League-matcher eller landslagsfotboll är en vecka av arbetsmöjligheter.

Jag har även letat efter ett passande tillvaro att berätta om Henrikh Mkhitaryan, och eftersom jag skrev om Giuseppe Rossi igår kan jag lika gärna riva av parallellhistorien nu.

Tematiken är rätt igenom densamma. Fäder och söner, saknad och styrka, fotboll och frälsning.

Familjen med fotbollsvärldens mest svårstavade efternamn kommer ju från Armenien, och i slutet av 1980-talet var livet sannerligen inte särskilt enkelt där. Nagorno-Karabach-konflikten hade ökat spänningarna gentemot både kommunistregimen i Moskva och de fientliga grannarna från Azerbajdzjan. Dessutom hade den enorma jordbävningen i Spitak kostat uppemot 50 000 armenier livet och slagit sönder hela regionens infrastruktur. Ett 60-tal städer och byar var fullständigt raserade, ytterligare 400 mer eller mindre förstörda.

Flyktingströmmarna slog in över huvudstaden Jerevan, som höll på att drunkna i trauman, sorg och skräck. Det var en stad att komma bort ifrån – och familjen Mkhitaryan tillhörde dem som faktiskt hade en väg ut.

Pappa Hamlet Mkhitaryan var en sällsynt skicklig fotbollsspelare, som bland annat kommit tvåa i den högsta sovjetiska seriens skytteliga några år tidigare. I och med perestrojkan och det upptinande politiska läget fanns det numera en möjlighet för de lite äldre spelarna att lämna Sovjetunionen, och banden till den armeniska diasporan i Frankrike gjorde så att Hamlet Mkhitaryan fick kontrakt med division tre-klubben ASOA Valence.

Sommaren 1989 anlände den armeniske målmaskinen till en tyst liten järnvägsstad i vid Rhône-flodens västra bank, och ett halvår senare följde hans unga familj efter. Videofilmen från när familjen återförenades på flygplatsen i Marseille finns fortfarande kvar.

Åren som följde var lyckliga år. Familjen fann sig tillrätta med sitt nya liv. Tillvaron var trygg, barnen lärde sig franska, Hamlet Mkhitaryan briljerade på små lantliga idrottsplatser som han egentligen var alldeles för bra för.
– Alla mina minnen från den tiden är vackra minnen. Pappa brukade ta med mig till sina träningar. Jag kommer ihåg hur jag gick ner och ställde mig vid dörren och väntade på att han skulle komma och signalera att vi skulle åka. De gånger jag inte fick följa med stod jag gråtande kvar vid dörren, minns Henrikh Mkhitaryan.

Det enda som egentligen störde friden var den där ovanligt obehagliga huvudvärken som Hamlet Mkhitaryan bar runt på, den som snabbt bara blev värre och värre.

När diagnosen kom var den lika obeveklig som obehaglig. Aggressiv hjärntumör. Inget att göra. Inte mer än några få år kvar.

Ställd vid livets slutgiltiga vägskäl valde Hamlet Mkhitaryan att ta sin familj och vända tillbaka till Armenien. Han visste att han skulle dö, och han ville göra det under sin egen himmel, hos sitt eget folk.

Och så kom det sig att en sjuårig Henrikh Mkhitaryan fann sig själv i ett hemland som egentligen aldrig varit hans. Han var bara några månader gammal när familjen lämnade Jerevan, och sedan dess hade läget där mest bara förvärrats. Armenien hade visserligen blivit självständigt, men omedelbart kastats in i ett fullskaligt krig mot Azerbajdzan. Ytterligare 30 000 döda, ytterligare en miljon hemlösa flyktingar. I Valence fanns kompisarna, godispåsarna, tv:n med alla kabelkanaler. I Jerevan ransonerades både maten, elektriciteten och varmvattnet.

Henrikh Mkhitaryan hade inte ens en pappa längre – men han hade i alla fall en fotbollsskola som bar hans namn.

Omedelbart efter att Hamlet Mkhitaryan gick bort – bara 33 år gammal – döpte färska storklubben Pyunik sin ungdomsakademi efter honom. En dag tog mamman Marina med sig sin son dit och vände sig mot honom:
– Henrikh, vet du varför vi är här? Den här akademin bär din pappas namn, så du måste formas till en stor fotbollsspelare här.
Den faderslösa sjuåringen tittade upp mot sin mamma och nickade.
– Ja, jag vet.

I februari i år återvände Henrikh Mkhitaryan till den lilla franska stad där han tillbringat sina sex första år. Det bor fortfarande många etniska armenier i Valence, och därför hade en vänskapslandskamp mot Luxemburg förlags dit. Några av stadens äldre fotbollsmänniskor – de som hade varit med redan för 20 år sedan – hade nu lite svårt att förstå att deras egna ögon inte spelade dem ett spratt. Visst hade de sett den armeniske stjärnan spela på tv tidigare, men att nu se honom livs levande, på just den här planen… Det var som att Hamlet Mkhitaryan aldrig slutat spela.
– När jag ser honom springa ser jag hans pappa. Han har samma kroppspråk, samma mimik, samma gester, säger familjevännen Gilles Avakian.
Mamma Marina Taschian instämmer. Likheterna är stora, och inskränker sig inte bara till fotbollsplanen.
– Han liknar sin pappa väldigt mycket. Inte bara när han spelar, utan även fysiskt, när han sitter hemma vid matbordet och äter. Det ger mig mycket styrka.

Det tog 13 år innnan Henrikh Mkhitaryan kände sig redo att lämna fotbollsskolan som bär hans fars namn. Han var 20 år då han flyttade från Pyunik i Jerevan till Donetsk i Ukraina. Sedan gick allt snabbt. Två säsonger i Metalurg, tre säsonger i Sjaktar och sedan kvartsmiljardövergången till Champions League-finalisterna i Borussia Dortmund. Han är framme nu, framme vid punkten då han är erkänd som en spelare på yppersta världsnivå, och han vet mycket väl vem han i första hand tackar för det.
– Jag spelar för min pappa. Jag vet ju att han ville att jag skulle bli fotbollsspelare, och jag har gjort allt jag har kunnat för att besanna hans dröm. Det var han som gav mig fotbollen.

Den senaste veckan har Henrikh Mkhitaryan gjort mål mot Arsenal i Champions League och stått för två assist när Borussia Dortmund vann Ruhr-derbyt mot Schalke. Samtidigt har hans mamma arbetat som kommunikationschef för det armeniska fotbollsförbundet, och hans storasyster har gått till jobbet på Uefas högkvarter i schweiziska Nyon.

Familjen har inte sin pappa kvar, men de har i alla fall sin försörjning, sin identitet och sin gemenskap.

Livet har varit orättvist mot dem. Fotbollen har gjort vad den kunnat för att kompensera det.

/Erik Niva