För att färdigställa den här korta exposén över fotbollens förlorade fäder – visst känner ni min gode vän, Paulinho?

Hans väg till den gulgröna landslagströjan har varit både lång och knölig. Innan han kom till maranatastämningen på White Hart Lane var han tvungen att visa upp sig inför sönderspruckna litauiska betongläktare, och innan han kom vidare från sin brasilianska fjärdedivisionsklubb var han tvungen att ta sin fru och sin lilla dotter och flytta tillbaka hem till föräldrahemmet.

När bekräftelsen väl kom och den första landslagsuttagningen blev offentlig gjorde därför Paulinho en extra poäng av att tacka den familj som hjälpt honom genom de magra, prövofyllda åren.
– Jag är för lycklig. Det här är frukten av mitt hårda arbete, och utöver gud vill jag tacka min fru Bárbara, min pappa Marcos och min mamma Érica. Det är människorna som verkligen hjälpt mig att vända mitt liv uppåt.

Det är bara det att när Paulinho refererar till sin pappa så syftar han inte på sin biologiska far. Den senare lämnade familjen när Paulinho bara var några månader gammal, och även om han sedan återvände med ojämna mellanrum så försvann han definitivt ur deras liv åtta år senare.

Alla människor har beslut att fatta, val att göra. Efter att José Paulo Bezerra Maciel definitivt separerat från Érica valde han även att lämna sina två barn i São Paulo och flytta drygt 200 mil norrut. Under en period pratade de visserligen via telefon ibland, men med tiden avtog även den kontakten.

Paulinho var 23 år gammal då han först blev uttagen i det brasilianska landslaget, 2011. Då hade han överhuvudtaget inte pratat med sin biologiska far på flera år.

För ett drygt år sedan spelade så Paulinho och hans Corinthians bortamatch mot Náutico uppe i nordöstra Brasilien. Under uppvärmningen kom en av funktionärerna fram till honom. Nere i kurvan fanns det nämligen en man som hade något att säga. Kunde Paulinho tänka sig att springa ner och se vad det hela handlade om?

På andra sidan publikstängslet stod José Paulo Bezerra Maciel, den far som Paulinho vid det här laget inte hade sett på drygt tolv år.

Han grät.

Hur hade han tänkt, José Paulo? Hur hade han kunnat tillåta sig själv att förlora kontakten med sina barn? I en sorts improviserad läktarintervju försökte José Paulo förklara sig för en reporter från Globo Esporte.
– Efter att jag hade separerat från hans mamma och flyttat tillbaka till Pernambucano ville jag inte störa honom. Han hade sitt liv som fotbollsspelare, och var upptagen med det. Men det har inte varit några bråk eller några problem. Jag är väldigt stolt över Paulinho och har aldrig velat såra honom.
Den framgångsrika fotbollskarriären hade han dittills följt på avstånd.
– När jag har kunnat har jag sett hans matcher på tv, och jag grät när jag såg hans namn i landslagstruppen för första gången. Det är en väldigt stor ära. Nu är jag väldigt glad att äntligen få se honom spela live.

När far och son träffade varandra för första gången på tolv år så tittade en hel kortsida på och en hel klase kameror hängde över dem. Det var ett egendomligt och ganska ansträngt möte, som varade i mindre än 25 sekunder. Sedan sprang Paulinho tillbaka ut på planen med ett ganska svårtolkat ansiktsuttryck.

Han har aldrig varit särskilt villig att prata offentligt om den här delen av sitt liv, men ibland har det lossnat några brottstycken om en knaper barndom där bensinpengarna sällan räckte för att skjutsa honom till fotbollsträningen.
– Min mamma och pappa var avgörande med sitt stöd. De gjorde allt de kunde för att jag skulle kunna fortsätta träna, och de tillät mig aldrig att ge upp.

Vad avsaknaden av en biologisk far betytt och inneburit? Det har Paulino egentligen aldrig pratat om, och så värst mycket känslor visade han inte heller den där märkliga matchdagen i Recife. Om han kände sig bitter gentemot en person som behagade visa sig först nu när han blivit en rik och berömd fotbollsspelare? I så fall dolde han det väl.

Efter slutsignalen så återvände han ut till kurvan, med sin matchtröja i handen. Han viftade avvärjande åt några souvenirsugna supportrar, och pekade på mannen som återigen lät tårar rinna nedför ansiktets fåror.
– Den är till min pappa.
De två pratade ytterligare 20 sekunder innan Paulinho sade sig vara tvungen att hasta vidare till en dopningskontroll. Han sprang vidare med en sista fras.
– Eu te amo. Jag älskar dig.

När han ensam mötte den brasilianska pressen lite senare kunde han dock inte längre hålla tårarna tillbaka. Intervjun var kort, men Paulinho både stammade och stakade sig när han gav den.
– Jag väntade mig inte att se honom. Min bror och min brorson åkte och hälsade på honom ifjol, men jag följde inte med… Det har gått många år sedan jag såg honom sist, men jag bär inget agg mot honom. Jag önskar honom allt gott, vill att han ska vara lycklig… Men jag har själv en fyraårig dotter nu, och jag skulle aldrig kunna tänka mig mig att…
Kort paus för tårtorkning.
– Jag hittar inte orden, eftersom jag föreställer mig min dotter utan mig… Jag måste verkligen tacka min mamma för att hon uppfostrade mig och min bror på bästa möjliga sätt.

När ljuset släcktes på läktarna i Recife åkte far och son återigen åt olika håll. José Paulo körde de dryga 20 milen tillbaka till det Pesquiera där han bor numera, till livet med en ny familj och tillvaron som förtidspensionerad lastbilschaufför.

Paulinho fortsatte uppåt. Två månader senare var han med och vann VM för klubblag, och sommaren som följde lyfte han Confederations Cup-bucklan på Maracanã.

Strax därefter flyttade han till England. Både frun och den lilla dottern följde med.

/Erik Niva