Tim Sherwood ohoh.
Tim Sherwood ohoh ohoh.
He comes from Borehamwood.
He’s not very good. 

Det tog en minut och en halv, sen hade jag till och med gett upp min uppgivenhet. Värdelös skithelg.

Det där var alltså min inre schimpans som talade. Jag ska återkomma till hen, men först ska jag berätta om en kompis, en match, och ett telefonsamtal som kanske hade förändrat Sven-Göran Erikssons renommé som fotbollstränare.

Sommaren 2006 var ju fantastisk på så många sätt. Solen stekte över Tyskland, fotbolls-VM klädde om en defensivängslig värld till sprakande offensivfestival, och ur ett åskådarperspektiv var allt i stort sett så fint som det bara kunde vara.

Jag var själv i Tyskland för att skriva om VM. En av mina kompisar var där för att hjälpa Sven-Göran Eriksson bli världsmästare. Eller, det var inte uttalat så, men min polare är amerikansk idrottspsykolog, han besökte Svennis ett par gånger i England både före och efter VM, och han stod i kontakt med Englands förbundskapten för att eventuellt rycka in och prata med spelarna om prestationsångest, psykologi och straffsparkar.

Svennis bad honom stanna kvar, men han bad honom aldrig rycka in. En fruktansvärt solstekt dag i Gelsenkirchen satt både jag och min polare på läktaren och såg England åka ur VM, på straffsparkar. Hade historien kunnat byta spår där? Förmodligen inte. Eller, vi har ju ingen aning. Det vi vet är att Sven-Göran Erikssons gamla favoritklubb den här säsongen störtar fram genom Premier League på ett sätt som får fansen att för första gången på den här sidan Hyss & Allvar med Glenn Hysén fundera över det här med en ligatitel.

Vi vet att de krossade Manchester United på Old Trafford i går. Vi vet att de gör det här med en trupp där de allra flesta spelarna aldrig varit i närheten av den här situationen. Och vi vet att de pratar om idrottspsykologi när de ska förklara varför.

Ganska ofta pratar vi om ”inställning” när vi diskuterar fotbollsspelare. Mario Balotelli? Dålig inställning. Philipp Lahm? Bra inställning.

Och det där är både sant och skitsnack, beroende på vad man menar.
Menar man att ”inställning” handlar om att vilja inte finns så är det skitsnack.
Fotbollsspelare vill alltid, i varje enskild match, göra sitt allra yttersta. Mario Balotelli – för att ta ett exempel – mer än de flesta. Menar man däremot att den viljan kanske är felinställd, att den inte kommer ut på rätt sätt, så finns det en poäng.

Det tydligaste exemplet på en förändrad inställning i dagens Liverpool är förstås Daniel Sturridge. Sturridge var talangen som aldrig ville bliva stur, som inte började leva upp till sin enorma potential förrän han kom till den röda sidan av Liverpool.

Lycklig slump? Bra ledarskap? Säkert.

Men lika mycket en mognad som kom av att ha börjat rensa i livet. För ett år sedan stod Sturridge i en intervjuzon utanför Craven Cottage och pratade med journalister om sitt hat-trick, när någon uppmärksamt noterade att han höll en bok i handen.

Det var Jamie Smarts ”Clarity”, en bok om att rensa huvudet från störande tankar, från oväsen som hindrar att du kan koncentrera dig på det som räknas.
– Jag är mycket lugnare nu, förklarade Sturridge. Jag spelar med ett klart medvetande.

Liverpool Echo hörde av sig till den kanadensiske författaren. Jamie Smart nickade nöjt när han fick höra om sin lydige läsare.
– Varför tror du att folk får sina bästa idéer när de är på semester, när de tar en dusch eller en promenad? frågade han retoriskt. Jo, för att de inte stressar då.

Daniel Sturridge var alltså inte den ende i Liverpool som börjat fundera i de här termerna, som aktivt börjat arbeta med sina inre drivkrafter och demoner.

I september 2012 valde Brendan Rodgers att anställa en psykolog som heter Steve Peters. Det var inte ens en chansning, Peters var redan ett känt och erkänt namn inom brittisk idrott. För er som inte konsumerar engelsk sportpress till vardags kan det vara värt att dra en resumé som sammanfattar en märklig karriär.

Steve Peters är psykiater, inte idrottspsykolog, i grunden. I början av 2000-talet undervisade han på Sheffield University när en av hans studenter började jobba åt British Cycling. Ett tag senare ringde telefonen, han fick frågan om han kunde tänka sig att hjälpa till med de där cyklisterna.

Det kunde han.

I cykelsporten fanns drivna idrottare med enorma viljor och lika stora psykologiska utmaningar. Supertalangen Bradley Wiggins, världsmästaren Chris Hoy, Victoria Pendleton som skulle slita med ångest och självskadebeteenden.

Peters tog med sig en förklaringsmodell som han snickrat ihop efter att ha tittat närmare på hjärnan.
– Alla har en maskin i sitt huvud, med tankar och känslor. Vad vi vill veta är vad de här tankarna och känslorna gör, hur de påverkar den idrottsliga prestationen.
– Det första jag frågar från mitt psykiatriska perspektiv är ”förstår du maskinen i ditt huvud? Förstår du hur den fungerar, och om du förstår – kan du styra den?”.

Sedan pratade han mest om apor.

När man röntgar en hjärna, menar Steve Peters, ser man saker som kan förklara hur det kommer sig att människor agerar på ett sätt som de rent intellektuellt inte själva ställer sig bakom.

Det måste finnas andra skäl till det än beroenden eller missbruk, menar han. En del av hjärnan verkar styra vår vilja, få oss att göra oss själva illa.
– När vi tänker känslomässigt så kan man se att vissa delar av hjärnan arbetar, att de stjäl blodtillförsel. De delarna är utom vår kontroll, vi måste försöka styra dem. När vi är lugna och samlade börjar en annan del av hjärnan att styra, att kräva mer blod, vilket verkar leda till medvetna val och handlingar.

Två delar, två system, i hjärnan står alltså i konflikt med varandra. Den ena kallar Peters för schimpansen.
– Folk kunde relatera till det: ”Jag vill agera lugnt och medvetet, men jag gör det inte. Jag blir känslomässigt kidnappad”.
– Hur styr man schimpansen? Det är svårt. Den är dominerande. Jag sa till folk att vi kan styra schimpansen genom att träna den, att släppa ut känslor på ett säkert och tryggt sätt, i rätt sammanhang. Det andra alternativet är att lägga schimpansen i en låda, med hjälp av kognitiv terapi. Det sista är att ge schimpansen en banan, att utforma belöningssystem.

När jag läst om Steve Peters de senaste åren så är det uppenbart att hans tankar i sig inte är särskilt revolutionerande. Det är grundläggande: Vi vill egentligen vara konstruktiva och glada, ändå är vi det inte. Vi vill inte känna skräck och oro och prestationsångest, ändå gör vi det.

Utmaningen är alltså att använda våra rationella styrmedel till att kontrollera våra irrationella känslor.
Det speciella med Peters verkar snarare vara pedagogiken. Att han fått toppidrottare att förstå, på riktigt.

Cyklisterna har radat upp framgångar som saknar motsvarighet i engelsk historia. Rugbylandslaget fick hjälp av honom och tog sig till VM-final. Snooker-stjärnan Ronnie O’Sullivan hyllar honom förbehållslöst. Friidrottare har använt honom med fantastiska resultat.

Och Liverpool?

När han presenterades som klubbens nye mentale rådgivare hade de vunnit en av sina sju inledande ligamatcher. Ingen av spelarna har tvingats att uppsöka honom, men han finns på träningsanläggningen en dag i veckan och tio av dem har valt att utnyttja hjälpen.
– Om kulturen i sig hindrar att spelaren hamnar på rätt ställe, så kommer jag att se över den. Det är lättare att göra det om du närmar dig det arbetet med förslag på hur och varför man kan förändra kulturen. Men jag kan inte driva igenom det. Min roll är den hos en expert som framför en synpunkt. Jag berättar inte för folk vad dom ska göra, det är inte mitt ansvar, har Steve Peters förklarat.

Spelarna forsar fram i Premier League, de går ut på Old Trafford och vågar sätta tänderna i Manchester United i ett bortaderby – och flera av dem har öppet hyllat mannen med psyknycklarna.

– Steve Peters är inte typen som ligger på för att du ska komma och träffa honom. Han låter det vara upp till dig, men jag har alltid velat ta alla chanser som kan ge mig en fördel, säger Steven Gerrard.
– Jag har pratat med Steve i ett år nu, jag känner att jag haft oerhört stor nytta av det, förklarade Jordan Henderson i januari.
– Jag känner mig väldigt stark mentalt. Det har hjälpt mig till hundra procent, men det är något man måste fortsätta arbeta med.
– Det var en chock för mig att komma till den här klubben, där förväntningarna var så höga. Att hantera den pressen var det tuffaste när jag kom hit.

Luis Suarez har också använt sig av Peters som bollplank, på resan från utdömd till överlägsen.
Kan vi slå fast att det här beror på att det finns ett kontor på Melwood där man pratar om schimpanser? Hur kan man mäta vilken effekt en psykologs arbete har på, låt säga, en toppidrottare?

Allra enklast: Det kan man inte.
När Peters började jobba med cykeltränaren David Brailsford frågade han själv hur de skulle kunna veta om han gjorde ett bra jobb eller inte.
– Dave var rätt skarp när han sa att han accepterade att det finns saker som inte kan mätas, men att du ändå kan se ett resultat. Resultatet kanske inte är direkt beroende av psykologens arbete, men det hänger ihop med det. Med andra ord, när du börjar se trender och sammanhang, så förstår du att det funkar.

När vi ser Jordan Henderson, Luis Suarez eller Daniel Sturridge besegra sig själva så kan vi kanske ana en trend, så kanske vi kan förmoda ett sammanhang.

Steve Peters kan peka på resultaten, han behöver inte förhäva sig. Dessutom kan han ju alltid resonera utifrån sina egna erfarenheter. Doktorn började satsa på det här med idrott när han redan hade passerat 40-årsstrecket. Han testade på friidrott, satsade på en karriär som masters-sprinter på hundra, 200 och 400 meter för att se hur långt det kunde bära.

Hur det gick? Jo, väldigt bra.

Med en egenhändigt snickrad träningsmetodik – han tränade, effektiv tid, mellan tre och sex minuter i veckan – har han vunnit både EM- och VM. Hans lag har fortfarande världsrekordet på 4×100 meter för 45-åringar (43,42).

Jag har länge funderat på just den skillnaden, mellan svårkvantifierbar lagidrott och tydlig singelsport. När man pratar med friidrottare eller simmare (som jag gjort ofta) så kan de enkelt peka på en psykologisk modell som handlar om att enbart fokusera på sin egen insats.

De vet ju att de inte kan styra om konkurrenterna simmar snabbt, bara hur väl förberedda de själva är. En simmare som slår personligt rekord med tre tiondelar kan ofta vara nöjd med en fjärdeplats.

I fotboll är det mer komplicerat, eftersom graden av okontrollerbar massa är så stor. Lagkompisar, slump, motståndare, domare… allt sådant.
Steve Peters försöker ändå vrida tänkandet närmare den där individuella modellen, även inom fotbollen.
Nu pratar vi på allvar om Liverpool som en titelutmanare, pressen ökar exponentiellt för varje ny trepoängare de tar. Hur ska de hantera det?
– Om du börjar gå in på områden du inte kan kontrollera med ett förbestämt mål så kommer du att börja känna stress, har doktor Peters förklarat.

Kan de göra det omöjliga? Kan de bli mästare igen?
– Jag skulle ge Liverpool rådet att säga ”för all del, låt oss drömma och se till att den blir sann, men vi kan inte göra det till ett mål och sätta press på oss själva att leva upp till något vi inte kan kontrollera”.

Vi får se hur det går. Det är hur som helst väldigt roligt att se Liverpool spela fotboll för närvarande.

Och för engelsk fotbolls del? Tja, alldeles nyligen presenterade Roy Hodgson sin senaste medarbetare inför sommarens VM-slutspel: En grånad psykolog som ska prata med spelarna om schimpanser.

Steve Peters kommer inte att hjälpa England att slå straffar.
– Men han kan hjälpa oss att vara bättre mentalt förberedda för alla utmaningar de ställs inför, menar Roy Hogdson. Han har gjort fantastiska resultat.

/Simon Bank

Källor: Leaders Performance Magazine, Reuters, Mirror, Daily Telegraph, Times, Independent, Daily Mail, Masterstrack.