Är det de nya mediernas bildspridande, eller har vi verkligen fått en ny sorts verklighet?

Hur som helst känns det som att det nu för tiden inte spelar någon roll var man lägger sin hatt, alldeles runt hörnet kommer det alldeles oavsett att finnas en demonstration, en politisk protest, ett uppror eller en påbörjad revolt.

Nu är vi i Turkiet, i ett Ankara där polisbilarna står på rad längs med gatorna och torgen städats efter helgens demos och förra helgens kravaller.

Det rör sig i Turkiet, inte ens den historiska europeiska blindheten kan göra oss okänsliga för det. Och med risk för att vi börjar upprepa oss själva här så är det ju en gång för alla så att den nya tidens protester sker med den nya tidens arméer.

Fotbollssupportrarna slåss här också.

I våra tv-bilder från Galatasarays Champions League-mangling mot Chelsea syntes det aldrig att poliser var uppe på läktaren för att jaga ultras. De hade nu inte slagits, däremot hade de slagit till med en banderoll direkt riktat mot premiärminister Erdogan. Gala-fans har aldrig riktigt behövt några skäl för att håna Erdogan, som är Fener-man i grunden, men den här gången var de snarare språkrör än retstickor när de vecklade ut en banderoll med texten: Alo babacim. Hirsiz vaar.

Det handlade om tjuvars löften, om en statschef som kämpar för sitt politiska liv.

De senaste veckorna har en serie telefoninspelningar läckt ut i Turkiet, jag berättade igår om hur Ankaras borgmästare blivit påkommen med att ligga bakom att oppositionspartiers valaffischer göms undan för folket inför regionalvalen i slutet av månaden. Ännu mer besvärande är de inspelningar från dagarna före jul där Erdogan, babacim (pappa), påstås instruera sin son, Bilal, att gömma undan upp miljardtals kronor från en razzia i samband med en framvällande korruptionsskandal. 

Inspelningarnas autenticitet är inte bevisad, det har pågått ett informationskrig mellan regeringstrogna medier och regeringskritiska, men i de breda folklagren har ilskan exploderat. Om det nu inte är sant så är det i alla fall sannolikt, och de senaste veckorna har vi sett demonstrationer i flera stora städer. Tårgas i Ankara, vattenkanoner i Izmit.

Och återigen fotbollströjor bland demonstranterna på Taksim-torget.

I juni ifjol skrek de ”Taksim är överallt, motståndet är överallt!”. Den här gången är sången samma, men texten ny: ”Mutorna är överallt, korruptionen är överallt!”.

Jo, i fotbollen också, förstås.

Förra sommaren rapporterades det mycket och flitigt om det unika i att supportergrupper från dödsfienderna Besiktas, Galatasaray och Fenerbahçe slöt upp sida vid sida för att protestera mot en regering som allt mer glidit  mot repression, övervakning och censur. Besiktas anarkistiska Çarsi-block var drivande – det var de som snodde en grävskopa och körde den rakt mot polisstyrkorna – men de stod sida vid sida med UltrAslan och Vamos Bien. Besiktas, Galatasaray, Fener. 

Under det halva år som gått sedan dess har fotbollssporten förvandlats till ett av de slagfält där regeringen fått slåss för sin trovärdighet. Även om den politiska situationen förstås är diametralt skild från den hos oss så är det enkelt att föreställa sig varför just fotbollssupportrar och ultras blir en symbolfiende för en styrandeapparat som vill ha ordning och reda, som vill begränsa yttrandefriheten och utöva kontroll över kontrarörelser, som skickar ut en stenhård polismaskin mot sina fiender.

Ultras – om vi nu ska måla med den allra bredaste penseln – är på en gång antitetiska och välorganiserade, på en gång ordnade och anarkistiska. De har ofta drag av paranoia, vilket gör att de väldigt snabbt upptäcker om de är förföljda eller utsatta för korrupta system.

Regeringen har ställt krav på skuldtyngda klubbar (Galatasaray, Trabzon och Besiktas investerar miljoner i löner, men går på knäna under skulder) för att komma åt sina fiender på läktarna.

Det som händer på planen händer också på gatorna. Det som rör sig på gatorna sker också i styrelserummen. De paranoida verkar ha rätt.

För två år sedan dömdes Fener-presidentenAziz Yildirim till ett sexårigt fängelsestraff – han satt inne ett år – för att ha legat bakom en serie uppgjorda matcher. Rättsprocessen var enorm, dussintals misstänkta utreddes och anklagades för att ha styrt turkisk fotboll med kriminella medel. Sedan dess har världen kunnat följa ett intrikat och ologiskt maktspel där vänner blivit fiender, där fiendens fiende blir en vän, eller ingen vet vem som är fiende och vem som är vän.

Fenerbahçe, Erdogans klubb, har utifrån setts som ett parallellt politiskt maktcentrum. Deras supportrar har balanserat mellan regeringskritik, att vända sig mot Erdogan, och att sluta upp bakom Aziz Yildirim. Yildirim själv har bestämt hävdat att han sitter i samma båt som Erdogan, att de båda är utsatta för komplotter som orkestrerats av maktintressen baserade i USA: Fethullah Gülen är en konservativ, religiös ledare, som tidigare var en av Erdogans allierade men som de senaste åren drivit ett opinionskrig mot regeringen, genom medier och skolor.

Vänner blir fiender, fiendens fiende blir en vän. Oron sätter klorna i både valutan och börsen. Den turkiska liran rasar.

Idag pratar Erdogan om en skuggstat som styr opinionen. Och fotbollen är en av pjäserna i spelet.
– Jag har sagt det från första början, det här rättsfallet om uppgjorda matcher är ett politiskt fall. Domarna som utverkats är politiska. Jag varken respekterar eller erkänner den här domstolen, dundrade Aziz Yildirim nyligen.

Han fick stöd av Erdogan, som hävdade att smutskastningskampanjen som pågår mot regeringen är ett spegelfall till smutskastningskampanjen som pågår mot Fenerbahçe.

Svart här, vitt där… men plötsligt började båten gunga. Det kom en bandinspelning till.

I en läckt telefonkonversation, som även den påstås vara mellan Erdogan och hans son, ber premiärministern sonen att dra i trådar som leder in i maktkampen kring Fener.

Mehmet Ali Aydinlar, som var ordförande i fotbollsförbundet när Yildirim åkte dit, ställde upp mot Yildirim i Feners ordförandeval i vintras. Maktkampen hade implikationer långt utanför sidlinjerna, många såg det som en kamp mellan regeringslojalt (Yildirim) och Gülen-lojalt (Aydinlar), mellan stat och skuggstat.

Yildirim vann klart, han höll sitt tal och han höll inte igen.
– Detta var ingen normal kongress. Det här har varit den kamp som sanna Fenerbahçe-fans utkämpar varje dag. Det här var kampen hos dem som satt i fängelse för Fenerbahçe, kampen hos dem som sa ”under galgen kommer vårt sista ord vara ’Fenerbahçe’” – kampen mot dem som förrådde Fenerbahçe.

– Vi är här för Fener. Vi är Feners soldater.

Så vad är det då som Erdogan påstås ha sagt till sin son i det där buggade telefonsamtalet? Jo, att de skulle rekommendera Aydinlar att byta strategi, att driva på för att Yildirim ska straffas personligen, istället för att straffa Fenerbahçe som klubb.

Så vem är vän och vem är fiende? Vecka efter vecka protesteras det på turkiska torg, vecka efter vecka dyker nya korruptionsanklagelser och bandinspelningar upp. Inspelningarna är ett problem i sig, eftersom de förstärker bilden av ett kontrollsamhälle där integriteten är hotad, där de paranoida kanske har rätt, trots allt. Alldeles oavsett vem som vinner slaget om makten kommer folket att kräva transparens och kamp mot korruptionen.

Om drygt tre veckor är det lokalval i Turkiet. I kväll är det landskamp. Landslaget har missat VM, men de senaste dagarna har Fatih Terim, en förbundskapten och gentleman, gått på charmoffensiv på twitter, och spridit selfies av ett lag som är enat och på gott humör.

Matchen spelas i huvudstaden, inte i Istanbul, och den är spännande på många sätt, ett litet avbrott i ett fotbollsliv där fans fortfarande undrar om fotbollen är ett avbrott från en politiskt stinkande vardag – eller en annan bild av precis samma sak.

/Simon Bank