Från Bayern till Barna, från en Hoeness-kris till en helhetskris. I kväll går vi på Camp Nou och hör efter om ser del Barça alltjämt är es millor que hi ha, eller om den här gamla världserövrarångaren är på väg att välta med man och allt.

Och ”med man och allt” som övergångsfras så tänkte jag skicka ut veckans allra sista genuspolitiska inlägg, innan vi går över till att i vanlig ordning diskutera om Dmitri Payets mixed-zone-eftersvett luktar bättre än Lukas Podolskis (lätt).

Det här med kvinnor inom den moderna fotbollssporten handlar ju lika mycket om krass ekonomi som om ideologi. När fotboll spelas i alla världens hörn, när VM hålls i Qatar och följs i varenda liten Thailändsk by så finns expansionsmöjligheterna, de stora, i att göra kvinnor till fotbollskonsumister och protagonister.

I veckan som gick hände två intressanta saker i engelsk fotboll, genus-wise. Det första var att FA släppte resultaten från en opinionsundersökning bland 600 kvinnor som arbetar ute på fotbollsmarknaden. Gruppen Women in Football kunde berätta om en rejäl underrepresentation på maktpositioner, att två av tre fotbollsbrudar upplevt sexism på sina arbetsplatser, att en av tio upplevt sexuella trakasserier, att en tredjedel upplevde sig underbetalda i förhållande till män med motsvarande arbetsuppgifter och mer än hälften tycker att det läggs för stort fokus på utseende när det kommer till kvinnor som arbetar med fotboll.

Det rör sig, men det rör sig inte så snabbt.

Därför blir man ju glad när det tas initiativ som kan föra utvecklingen framåt. I kväll ska jag se Manchester City spela på Camp Nou, och i helgen kunde ni läsa Peter Wennmans krönika om den klubbens framåtsträvande satsning på sitt damlag.

Politiken runt den satsningen förtjänar förstås en miljon protester på temat Mot Den Moderna Damfotbollen, men City förnyar sig inte enbart inom sidlinjerna. På internationella kvinnodagen lanserade klubben en underavdelning på sin hemsida, specifikt inriktad för att närma sig sina kvinnliga fans.

”City Woman” kallas satsningen, och den följer alla världens ekonomiskt logiska principer. Det är klart att City vill att flickor och kvinnor ska kunna känna sig precis lika välkomna runt klubben som pojkar och män.

Och med det har vi klarat av grundfrågorna: Vem? Varför?
Låt oss då gå vidare till del tre i tidsandatriptyken: Hur?

Jo, det ska jag tala om. Snabbklickar ni runt i ert nya liv som City Women så möts ni av det här:

Vinn biljetter till en konsert med One Direction! Handla ur Citys speciella damkollektion! Se bilder från när klubben höll Ladie’s Night i klubbshoppen, med champagne, choklad och gratis skönhetsvård! Få hälsotips från klubbens fitnessinstruktör: ”Har ni hållit era nyårslöften?”. Frukt och daglig träning är viktigt för att komma i form till våren!

Vill man läsa lite mer grundliga grepp så finns en gästkrönika av Angela Epstein (”frilansjournalist, tv-profil, krönikör, mamma och hustru”) under rubriken ”tatueringar och fotboll”. Där får vi veta att det kan finnas miljoner olika skäl att skaffa en tatuering, allt ifrån ett nytt förhållande (”love ya, Dave”) till slutet på samma förhållande (”See ya, Dave”). Det är kanske orättvist, får vi veta, men det finns ju en grundläggande fråga:

”Kan en tatuering någonsin vara attraktivt på en kvinna”?

Det är inte allt som finns. Gå in och se efter själv. Men den som lägger fem minuter på att svepa igenom en smart, modern fotbollsklubbs första försök att bjuda in kvinnor i verksamheten märker väldigt snabbt att Manchester City inte verkar vilja ha in en ny sorts människor i sin fotbollskonsumerande och –producerande verklighet.

De vill ha tjejer som är som tjejer är

/Simon Bank