Jo, jag tänkte travestera Al Bundy två gånger i en smäll här och nu:
1. För första gången.
2. För sista gången.
Det fanns ju en tid, långt före Netflix och ironin, som Love and Marriage var en rolig serie, och då någon gång slog Al Bundy fast en sanning ungefär så här:
– Women… you can’t live with them. And you can’t… live with them.
Apropå Mars, en måndag i mars, vill jag alltså hamra fast med samma sorts emfas:
– Fotbollsklubbar… you can’t live with them. And you can’t… live with them.

Sådär generellt är det kanske inte. Det handlar mest om Olympique de Marseille för min del. Och Tottenham då, som försåtsvänder matcher när allt hopp redan är ute. Men mest OM.

Just den här gången finns det faktiskt en allmänrelevans i att prata om en kaosklubb från södra Frankrike, och jag tänkte förklara varför innan jag drar iväg på en kortsemester på andra sidan stora havet.

Vad är det egentligen att vara en stor fotbollsklubb 2014? Vilka ödesfrågor har du egentligen att brottas med? Vilka tunga beslut finns det att fatta, vilka av dem tillhör dig och vilka ligger bortom din kontroll?

Det intressanta med Marseille är att de just här, just nu, står mitt i snart sagt varenda en av de där frågorna. Inte bara att allt som präglar en modern drift av en fotbollsklubb händer – utan att det händer samtidigt. I förra veckan vek l’Équipe en helsida åt att beskriva olika aspekter av framtidsfrågorna som knackar på runt La Canebière den här vårveckan, och även om det kanske inte riktigt var meningen så var det i all enkelhet en pedagogisk 360-belysning av verkligheten för europeisk fotboll en bit in på 2000-talet.

Man behöver inte vara ett dugg engagerad i OM:s väl och ve (vad ni än gör, bli inte det) för att fascineras av den där kartan, så jag tänkte rita den i all komplicerad enkelhet. Om ni tycker att jag ska be om ursäkt för ett tråkigt inlägg så får ni vända er till fotbollsvärlden. Det är så här den ser ut.

TABELLEN:
Det enklaste.
I lördags förlorade OM hemma mot ett krisande botten-Rennes efter ett struntmål av Bretagne-talangen Abdoulaye Doucouré (fem matcher från start i Ligue 1, fyra mål, han är förresten kusin till Ladji Doucouré, som skadade sig som ung och blev världsmästare på 110 meter häck istället). Det innebär att de kommer att missa Champions League-spel nästa säsong, möjligen även Europa League. Det har gått åt helvete i år.

TRUPPEN:
Medan PSG och Monaco lät Raiola och Mendes vräka ut qatariska och ryska miljarder över internationella stjärnor jagade OM där det fortfarande fanns budgetfisk.
De vittjade sina nät runt laget som vann U20-VM för Frankrike, lockade över inhemska spelare med enorm utvecklingspotential, och skaffade sig en av Europas objektivt sett intressantaste trupper.
Och nu?
Nu befinner de sig i ett läge där ett knippe av de äldre, välavlönade superstjärnorna (Tjock-Gignac, NKoulou, kapten Mandanda, André Ayew) sitter på kontrakt som närmar sig slutet, där de är pressade att antingen förlänga eller, där det är möjligt, sälja av och casha in.

De ska göra det i en värld där förutsättningarna dessutom förändrats radikalt efter införandet av en 75-procentsskatt för löner över en miljon euro. De behöver sälja. Särskilt om de nu missar de stora intäkterna från europafotboll nästa säsong.
Vill någon köpa en välavlönad Valbuena (kontraktet går ut 2017)? Spelar Gignac ut sitt kontrakt (2015)? Vilken status har Nkoulou (2016) på marknaden efter VM i sommar?
Och hur gärna vill några av Europas mest spännande senpubertetsspelare (Lemina, Thauvin, Imbula) stanna i en klubb som inte spelar Champions League?

Både spelarna och marknaden vet hur Marseilles situation ser ut, och det gynnar förstås inte klubben. I veckan gick mästerkatten Mino Raiola ut och puffade Steve Mandanda åt Milan-hållet till. Milan behöver en målvakt, och på Marseilles bänk sitter målvaktstalangen Brice Samba, 19, som företräds av… Mino Raiola.

Vincent Labrune, president. José Anigo, resten.

TRÄNAREN:
Marseille sparkade den gravt otillräcklige Élie Baup i vintras, och ersatte honom genom att låta sportchefen José Anigo ta steget ner till tränarbänken.

Efter fiaskot i lördags sa han som det var:
Hans spelare är inte dåliga, verkligen inte. De funkar bara inte ihop. Det är nåt fel på organisationen, kemin, sådana saker.

Med andra ord: Alla de där sakerna man har en tränare till. I veckan bommade Anigo provet som krävs för tränarlicens. Det är så roligt att det är tråkigt.

OM letar efter en utländsk tränarkraft som pratar franska, de förhandlade med André Villas-Boas men fick nej. I lördags var Piksi Stojkovic, Arsène Wengers gamle favoritelev i Nagoya, på plats på Stade Vélodrome för att göra symbolisk avspark före matchen.

Utöver att Piksi har en briljant balkanfot så har han dessutom en bakgrund i OM (han spelade ett par säsonger där under de gyllene åren i början av 90-talet). Är det han? Är det Pochettino? Är det Gerets igen? Marseille vet inte ens vart de ska de kommande åren, men de måste bestämma sig för vem som ska stå längst fram. 

TALANGERNA:
Förra helgen spelade Marseille åttondelsfinal i Coupe Gambardella, Frankrikes prestigefulla U19-cup. De mötte Monaco på hemmaplan, enligt rapporter hade Manchester City scouter på plats för att snabbscanna utbudet.

Enligt samma rapporter gick scouterna hem innan matchen var slut. OM förlorade med 3–0, Citys folk ska ha varit chockade över hur låg nivån var.

Att fotbollshistoriens kanske störste talang kom från Marseille men aldrig någonsin spelade i Marseille är symboliskt.

Något är fel med fotbollsskolningen i Mars. Eller med miljön. Det finns få europeiska miljöer som är tuffare att spela i, och det finns en nedärvd motvilja mot att släppa ut hembakade tonårstalanger till lejon nere på le Vel.

Henri Stambouli höll i akademin fram tills alldeles nyligen (hans grabb Benjamin är född i OM-färger, men lämnade klubben när han lärt sig gå) och han har sin analys klar:
– Det finns Nasri-killar i Marseille, men de blir kanske inte kvar. De drar någon annanstans, de rör på sig.

OM har knappt fått fram en enda egen talang de senaste åren, deras akademi rankas långt efter de främsta, men enligt Stambouli är det inte utbildningen det är fel på. Det är de sista stegen.
– När du har en Raffidine Abdullah som knackar på dörren till a-laget, och du drar iväg och plockar in två-tre spelare utifrån så skär du av plantan vid rötterna.

OM:s metod är att köpa in talanger som redan fått spela lite seniorfotboll på annat håll, snarare än att låta sina egna talanger spela seniorfotboll.
Jag vet inte om analysen är heltäckande, men Marseille vill leva upp till en målsättning om att producera egna spelare – och de är mil ifrån det 2014.

TOPPEN:
Dagen efter förlusten mot Rennes fanns ett alldeles nytt meddelande sprejat på murarna utanför träningsanläggningen:

MLD VENDS (sic) LE CLUB. MLD, SÄLJ KLUBBEN.
Klubben ägs sedan evigheter av familjen Louis-Dreyfus, träningsanläggningen har döpts efter den legendariske (och avlidne) Robert Louis-Dreyfus. Nu börjar allt fler kräva att hans änka Margarita säljer föreningen. Före matchen i lördags beslagtogs en banderoll av en grupp som ville kräva att den nuvarande ledningen lämnar föreningen.

OM är en familjeangelägenhet, en länk till historien, men det finns inga pengar kvar att backa upp en modern satsning med.

Om Marseille vill konkurrera med pengar från Qatar och Ryssland måste Marseille få in pengar (från Saudiarabien eller Dubai?). Frågan är vem som ser en bra investering i en klubb från en stad med så enorma sociala infrastrukturproblem. Att skicka miljarder till Marseille är inte som att skicka dem till Paris eller Monaco eller London.

ARENAN:
Det mest kittlande, mest aktuella, mest avgörande kring OM är hur ägandeförhållandena kring Stade Vélodrome kommer att se ut.

Det är kommunen som äger le Vel, som alldeles snart är färdigrenoverad inför EM-turneringen om två år. Klubben och supportrarna har känt sig illa behandlade under renoveringen, de har förlorat enorma summor på att inte kunna fylla läktarna och har tvingats till hårda hyresavtal.

Vem ska äga arenan?

På sätt och vis avgör svaret på den frågan vilken sorts fotbollsklubb OM vill vara, vilken sorts fotbollsklubb Marseille vill ha.
En rik, ny ägare som kan lyfta dem mot toppen? Eller ser man klubben som ett kulturarv som ska vårdas av staden, gemensamt?
– Jag är Marseillais. Jag är född här, uppvuxen här. För mig är le Vélodrome något som tillhör alla från Marseille, något som ska fortsätta tillhöra oss, slog José Anigo fast nyligen.

Med det ställde han sig på samma sida som den mångårige, konservative borgmästaren Jean-Claude Gaudin:
– Vill ni sälja den gamla hamnen? Borély? Pharo-palatset eller Notre-Dame-de-la-Garde? frågade han retoriskt.

Margarita Louis-Dreyfus har inte råd att köpa loss arenan, men hon vill inte sälja klubben En eventuell ny ägare lär inte vilja investera utan att få köpa arenan. Marseille som stad är enormt skuldsatt och nedtyngd under sociala problem.

Och allt det där kokar just i detta nu ner i en politisk kittel, som står mitt i de franska lokalvalen.

Igår gick Marseille till valurnorna för att rösta, och den här gången var Olympique Marseilles framtid en av de mest konkreta valfrågorna. Socialisternas motkandidat Patrick Mennucci har eldat på för att sälja arenan för att pressa fram en ny ägarkonstellation, han tycker att staden behöver pengarna åt annat och att supportrarna förtjänar en ägare som kan lyfta OM från mediokriteten.

Mennucci har hamnat i öppet krig med en av OM:s tyngsta supportergrupperingar, men han gick till vallokalen med stor övertygelse. När han återvände till socialistpartiets högkvarter fick han frågan om hur han kände sig.
– Som mannen som kommer att förändra Marseille, svarade han.

Det kommer han nu inte att göra.
Gaudin var långt före i första valrundan. Ur ett allmänt hänseende var det mest anmärkningsvärda, mest otäcka, att högerextrema och främlingsfientliga Front National blev näst största parti efter att nästan ha tredubblat sitt resultat på sex år.
– En mörk dag för Frankrike, konstaterade Patrick Mennucci. Front National gick starkt framåt i hela landet.

Idag vaknar Marseille till en ny vecka då hela staden och klubben står och väger på en framtidsbräda.

De vet knappt var de står, de vet verkligen inte vart de är på väg. De vet inte vem som kommer att spela, vem som kommer att bestämma, eller vem som kommer att äga arenan de spelar på.

Pape Diouf, OM:s förre president som legat i öppet krig med den nya ledningen, har stått på Socialistpartiets sida i valet. Sent igår kväll såg han rapporterna om att det förekommit oegentligheter kring vallokalerna, och även om han inte borde varit överraskad så var han förbannad.
– Man kanske borde skicka hit valobservatörer från FN? undrade han.

Ingen vet vad som hände. Ingen vet vad som händer. Ingen vet vad som kommer att hända.

Mars i mars, 2014. Vår i vår fotbollsvärld.

/Simon Bank