Fotboll igen. Det var på tiden, antar jag. Blogg igen. Det också, antar jag.

Det här skrivs från ett rum på trettonde våningen, med utsikt över ett mullrande, myllrande Ankara och det finns mer att skriva om det här landet och dess fotboll än vad en man hinner med. Men var sak har sin tid, det känns väl som att ren västgötsk uppfostran kräver att jag först av allt berättar lite om vad jag haft för mig sen senast. Se det som ett litet, senkommet vintervykort.

Jag har ju ganska smala krav på mina vinterlov. Jag vill prata franska eller italienska, jag vill kunna se himlen och havet. Och jag vill kunna gå på fotboll.

Eftersom det här är ett annorlunda år, med en massa OS och VM och så, valde jag att tumma lite på den sista punkten, lämnade den franska hexagonen och åkte ett kvartsvarv runt jorden, över det stora havet.

När jag kom fram var jag fortfarande i Frankrike, men långt från fotbollen.

Så låt mig berätta lite om Guadeloupe.

I Sainte-Anne äter man små friterade acras-bollar med fisk eller grönsaker i, grillad fisk, skaldjur, colombo de cabri, med getkött och carib-öl till. Från restaurangerna kommer doften av bränd rom, stötvis och stark. Fruktförsäljarna vid stranden slänger med något extra när du handlar; en passionfrukt, en matbanan. I bageriet på boulevarden finns en hylla med lämnade böcker för den som vill ta. På kulturcentret sätter de upp Donizetti-opera med glada amatör-sopraner och spelar med dörrarna öppna mot gatan utanför.

På torget vid kyrkan hänger unga grabbar med öl och cigaretter, redan tidigt på morgonen. De pratar franska och créole, språkblandningar som rullar fram och som är halvt omöjliga att förstå. Ungdomsarbetslösheten är förlamande hög (nära 60 procent), sviterna efter generalstrejken 2009 – man protesterade mot sociala orättvisor, hysteriskt låga löner, kommersiella oligopol och brist på stöd från regeringen – har suttit i länge, naturkatastroferna likaså. Många av basvarorna importeras från l’Occident, central-Frankrike, och gör att priserna ligger högt.

Avståndet till Frankrike är lika långt som det är kort. Turism har funnits sen 60-talet, men det är mest naturen som fjäskar. Ön rör sig inte. Det finns inga stora faror, ser du upp för malariamygg och en speciell sorts giftig tusenfoting så är allt lugnt.

De som bor här sköter sitt, det är som en by med skvaller och stenhård social kontroll. Byoriginalen gör sina rundor. Ninja, den svartklädde, som gör segertecken åt alla och nöjer sig inte förrän han får ett tillbaka. Jacob, som varje dag säljer något han hittat för två euro, oavsett vad. Där ute finns valarna, delfinerna, reven och surfarna. På land finns reservaten, djungeln, ljuden från grodorna, cikadorna, bambuträden.

Jag lyssnade till allt det där, och så läste jag Simone Schwarz-Barts kvinnohistoria Pluie et vent sur Télumée miracle, en av den karibiska litteraturens största verk – och hörde ljuden där också. Guadeloupe är inte Latinamerika, men det går en bro från García Márquez till Schwarz-Barts magiska realism. Både naturen och historien lever, konstant och konsekvent manifesterade. I Petit-Canal finns les Marches des Esclaves fortfarande kvar, ”slavtrappan” med 49 steg som leder till kyrkan där människor såldes som djur för att arbeta på sockerrörsfälten.

Det finns de som fortfarande går upp vid fyra på morgonen för att ta hand om sin trädgård, som man gjorde förr. Det finns gamla som dricker sin rom istället för att gå till läkaren; en storm när de vaknar, en décollage vid sex, en sec vid tio och en till framåt eftermiddagen. Le ti punch. Le shrubb, den med apelsinskal som funkar lika bra som medicin.

Det är klart att jag älskade Guadeloupe. Men det är det här med fotbollen.

Häromåret fick jag en semester på en malaysisk smekmånadsö (fråga inte) förstörd eftersom jag tillbringade halva nätterna i öns enda rum med satellit-tv som sände europeiska matcher (fråga inte där heller). Jag skulle ha svårt att bo i New York, av det enda skälet att jag inte riktigt kan se mig leva någonstans där det inte finns en levande, påträngande fotbollskultur.

Guadeloupe lever med fotbollen, men på ett väldigt paradoxalt sätt. Det finns rimligen inte en enda lika liten geografisk plats i världen som har lika stort avstånd mellan kvalitén på fotbollsspelarna de fött och fotbollsspelarna de fått.

Det bor bara en halv miljon människor i Guadeloupe, men för bara några år sedan hade de kunnat skrapa ihop ett lag som hade haft en hyfsad chans att vinna VM.

Backlinjen? Pascal Chimbonda är född i Guadeloupe, William Gallas föräldrar är härifrån, Lilian Thuram växte upp här, Mikaël Silvestres pappa är Guadeloupéen.

De hade kunnat få ihop ett mittfält med Gouffran, Dacourt och Briand. De hade kunnat skicka ut ett anfall med Thierry Henry, Louis Saha och Sylvain Wiltord.

Några av dem föddes i hexagonen, andra flyttade dit tidigt, några kom dit i tidiga tonåren för att formas i akademierna. Avståndet har ökat, Frankrike ligger längre bort nu än för bara ett par år sedan. Medan utbildningssystemen centralt utvecklats har tiden stått stilla i Guadeloupe. Eller rört sig baklänges. Det slussas fortfarande över talanger (Dimitri Foulquier, för att ta en, var med och vann U20-VM i somras), men infrastrukturen på öarna är usel och ungdomarna har fått andra intressen.

Efter tre livefria fotbollsveckor fick jag till slut nog. I Sainte-Anne fanns ingen fotboll, Stade Municipal renoveras och duger till att jogga runt men inte att spela fotboll på – så Juventus, stans lag, får spela på annat håll under tiden. Jag fick sätta mig i en taxi och åka en timma norrut, till andra sidan ön.

Det är det värt. Juventus spelar borta mot Étoile från Mourne-à-l’Eau. Bakom ena målet spelar folk tennis och pétanque, utanför kan man köpa en Yékri (den lokala varianten av Cola) och en bokit au thon, den där sortens solrosoljefriterade smörgåsar som är unika för Guadeloupe. Det är på det hela taget en ganska märklig upplevelse. Matchen är på allvar, halva Tribune Nocturne (”nattläktaren”) är full av medelålders farbröder i Étoiles röda färger, de för ett jävla liv utan att låta som en traditionell klack.

Mest låter det som något slags blandning av gräl och fest. De skriker, pratar, skrattar. Planen är ojämn, under uppvärmningen kissar spelarna bakom bortre sidlinjen. De är rätt små, spelarna, ser unga ut. Ligan är vad den är, månadens spelare i januari var Ronaldo, en brasiliansk anfallare i USR. Han fick ett par nya skor som pris, och var nöjd med det. I nästa match använder han skorna och gjorde två mål.

Juventus spelar 4-2-3-1, Étoile en traditionell 4-4-2. Det märks snabbt att hemmalaget är bättre, det dröjer bara tio minuter innan Loïc Labuthie skickar in 1–0 på ett grymt utsidesskott. Efter en timme schabblar Juventus-målvakten iväg en retur som innermittfältaren Mistoco petar in, och så är matchen avgjord.

Étoiles tränare gestikulerar och instruerar i 90 minuter. Han är inte nöjd, men det är förståeligt.
Jocelyn Angloma har ändå spelat tre Champions League-finaler. Han vet att bra fotboll borde vara bättre än så här.

Angloma är unik eftersom han återvände. Han spelade toppfotboll i Frankrike, Italien och Spanien i hela sitt vuxna liv, men valde att komma tillbaka till Guadeloupe för att ge något tillbaka. Problemet är att det finns alldeles för mycket att slåss mot.

Det finns bara en enda konstgräsplan i hela Guadeloupe, den ligger i Pointe-à-Pitre. Det räcker för att bedriva en hyfsad ungdomssatsning just där, men för resten av regionen är förutsättningarna helt enkelt inte bra nog. Planerna jag ser runtomkring är i bästa fall acceptabla för division III-fotboll, träningsplanerna är ännu sämre.

Skattetryck och logistik gör att en konstgräsplan kostar runt åtta miljoner att bygga här, och bidragen kommer inte. Dessutom, säger de flesta, har de unga det lite för bra i Guadeloupe. De får i och för sig inga jobb. Det finns ett utbrett drogproblem, särskilt inne i ruffiga Pointe-à-Pitre. Men solen skiner, allt är vackert, det sociala klimatet är generöst.

I en intervju med l’Équipe pratade Monaco-strikern Emmanuel Rivière – han är från Martinique, men fenomenet är samma – om fördomarna som mötte honom när han kom till Saint-Étienne som femtonåring.
– Jag fick etiketten antillais, och därmed nonchalant, soft, lat.
– Man måste erkänna att det finns en del sanning (i fördomarna). Där nere njuter de unga av livet, av klimatet, för att inte tala om drogproblemet. Franska klubbar föredrar att plocka unga afrikaner med tanken att de är hungrigare än vad vi är. Det är en stereotyp, särskilt med tanke på vad les Antillais bidragit med till fransk fotboll och landslaget.

Efter VM 2010 skänkte William Gallas sina premier till fotbollsklubbar på Guadeloupe, men fotbollen här behöver mer än gester. Om Frankrike vill vrida på talangkranen en gång till krävs resurser, träningsplaner, vettiga förutsättningar.

L’Étoile vinner matchen med 2–0, men de kommer inte att vinna ligan i år heller. Det är sju år sedan nu. Myggen bits i nattvärmen, jag sätter mig i bilen och åker hem, vi åker med vindrutorna nedvevade. Vi kör förbi slavtrappan, söderut tvärs över Grand-Terre, det är ont om gatubelysning och när vi kör in genom sockerrörsfälten är det mörkt som i en sammetsdröm. Rören hänger in som långa armar över vägen, doften är stark och frän. Hade vi kört norrut istället, mot Anse-Bertrand, hade vi kört genom precis likadana sockerfält som har sin plats mitt i den franska fotbollshistorien.

Det var där som Mariana Thuram – hon hade kunnat vara ett av Simone Schwarz-Barts enastående kvinnoporträtt – slet för att försörja fem barn, innan hon lämnade barnen och åkte över det stora havet för ett bättre liv. Hon lovade att komma tillbaka efter ett år, för att ta dem med sig, och svek aldrig löftet.

I juli 1981 kom Lilian Thuram och hans syskon till Paris, sjutton år senare var han med och gjorde Frankrike till världsmästare. När det första finalfirandet ebbat ut satte han sig i ett flygplan och reste flera hundra mil, över ett stort hav och genom täta sockerrörsfält.

Han hade vunnit i Paris, men han ville fira i Guadeloupe.

– Det var fantastiskt med paraden på Champs-Élysées, sa han. Men här finns mitt folk.

•••
Ja, det var väl i det stora hela vad jag haft för mig. Och ni då?

/Simon Bank