En familj har förlorat en far. En fotbollsgeneration har förlorat en fadersfigur. Ett av världshistoriens vackraste lag- och klubbyggen har förlorat en del av sitt hjärta. Tito Vilanova vann allt som finns att vinna i fotbollen men förlorade till slut mot cancerhelvetet.
Många kommer att skriva historien om Tito, berättelsen om hans arv och betydelse. Här publicerar jag bara ett utdrag ur årsboken Fotboll Europa, ett kapitel jag skrev om våren 2013, säsongen som blev Vilanovas sista.

Det är oändligt sorgligt att konstatera att han inte fick fler.

En era som tog slut? En epok som gick i graven? När FC Barcelonas spelår skulle summeras så var det enkelt att peka på de förnedrande, solklara Champions League-förlusterna mot Bayern München som de definierande ögonblicken.

Det vore inte falskt, det vore bara inte helt sant.

Kraschen som kom under vårmånaderna var ett symptom mer än en orsak. Barcelonas säsong formades inte där och då, om de slutade där de slutade så var det för att de hamnat på den vägen under ett par dramatiska vinterveckor alldeles runt årsskiftet.

Under hösten var det fortfarande fasligt enkelt att känna igen Barça. Det hade ju inte varit självklart. Den 27 april hade Pep Guardiola satt sig inför världspressen och meddelat att han var färdig med sitt projekt, att han skulle lämna klubben efter en fyraårsperiod som saknat motstycke i modern fotbollshistoria.

Vi satt och såg honom tala, och det enda som kom som en överraskning var egentligen att vi alla blev så överraskade av vad som väntade. Det hade länge diskuterats vem som skulle få det omöjliga uppdraget att göra världens mäktigaste fotbollslag ännu bättre, de stora tränarnamnen hade bollats hit och dit, men snart sagt ingen hade insett det uppenbara.

En klubb som tyckte sig ha uppfunnit hjulet tänkte självklart inte se sig om efter en bilmekaniker. De gick bara vidare till den näst bäste hjulmakaren. De ändrade så lite som möjligt.

Sandro Rosell, presidenten, pekade helt enkelt på Tito Vilanova. Peps andreman skulle bli Barcelonas försteman. Tito har inte samma utstrålning eller samma självklara auktoritet, men visste allt om klubben. Han hade arbetat med Guardiola under b-lagstiden, han hade fortsatt med honom i a-laget. Långt innan dess så hade han tränat den legendariska 87-generationen med Pique, Fábregas och Messi. Det var Tito som en gång gav en trettonårig Leo Messi chansen i ungdomslaget.

Spelarmässigt ändrade de nästan ingenting. Jordi Alba köptes in från Valencia för att ge dem en flygande kant till, Alex Song hämtades in för att försöka göra det som lill-chefen Mascherano lyckats med förut, ta steget från att vara en bra defensiv mittfältare till att bli en bra offensiv mittback.

Spelmässigt ändrade de inte heller särskilt mycket. Visst, trianglarna var lite större än förut, de var lite mer villiga att spela ett lite längre spel än förut, även om allt fortfarande byggde på bollinnehav så ville de bli lite mer direkta.
– Vi tränar på precis samma sätt som under Pep, lugnade Xavi.

De vann på samma sätt också.

Åtta gånger på nio år har Barça och Real Madrid slutat på de två första platserna i La Liga, och den här gången såg det ut som att den kampen skulle avgöras tidigt. Redan efter fyra omgångar hade Barcelona åtta poängs försprång ner till de vita från Madrid.

Några varningstecken? Nja, de släppte in lite för enkla mål, och verkade hela tiden inleda matcherna med att hamna i underläge. Visst, precis lika ofta lyckades de komma tillbaka och vända matcherna. Men det oroade lite.

Det dröjde en bit in i oktober innan de över huvud taget tappade poäng i ligan, 2–2 i ett clásico som spelades i skuggan av den katalanska självständighetskampen.

Messi gjorde två mål, Cristiano Ronaldo också. Inför matchen pratade alla om politik, efter pratade alla om en fantastisk fotbollsmatch.

Barcelona slog alla tänkbara rekord under hösten. De vann, de gjorde mål. Från slutet av september till slutet av november spelade de fem bortamatcher i ligan – de gjorde tre mål i Sevilla, fem mot Depor, fem mot Rayo, fyra på Mallorca och fyra mot Levante.

Det dröjde fram tills den allra sista matchen före juluppehållet innan Lionel Messi för första gången för säsongen gjorde ett mål i en seriematch.

Om han gått igenom en ovanligt tung måltorka? Nä. Tvärtom. Han hade redan gjort mål i tolv matcher, det var bara det att han aldrig bara gjort e t t mål i dem. I elva matcher hade han gjort två mål, i den tolfte ett hat-trick.

Så överlägset var Barcelona, så överlägsen var Messi.

Den 16 december röjde de undan de sista tvivlen om vilka som skulle bli mästare, genom övertydliga 4–1 mot ligatvåan Atléti, ett sylvasst kontringslag som bara släppt in sju mål på hela säsongen. Real Madrid var så långt efter att både spelare och ledare gick ut och sa att allt var avgjort.
– Ligan är tråkig. Barcelona är för bra, suckade Diego Simeone.

Från läktarna på Camp Nou ekade en ny ramsa från segerrusigt retsamma culés:
– Mourinho quédate! Stanna, Mourinho!

De var odiskutabla kungar i spansk fotboll, de hade precis vunnit en seriefinal, ett par tunga kontraktsförlängningar hade precis presenterats, och läkarna hade just kommit med glädjebeskedet att Éric Abidal nu var reda att börja träna igen efter sin levertransplantation.

Fútbol Club Barcelona stod på toppen av berget och tittade ner.

Ett par timmar senare kom smällen.

På tisdagen gick Tito Vilanova på den sorts rutinundersökning som cancerpatienter måste gå på för att se så att sjukdomen inte kommit tillbaka. Vilanova hade fått den första diagnosen ett år tidigare, i november 2011 opererades han för en tumör på öronspottkörteln, men precis som den leversjuke Abidal hade han kämpat sig tillbaka. ”Blivit frisk”.

Nu hade han tagit sig till sjukhuset för en enkel undersökning, och fått veta att allt inte såg ut som det borde.

Efter ytterligare ett par tester stod det klart att cancern slagit tillbaka.

Barcelonas ledning ställde in alla sina åtaganden och gick istället ut med raka, tydliga meddelanden.

Vilanova skulle opereras omedelbart, han skulle vara borta ett par dagar efter operationen, det pratades om upp till sex veckors cellgiftsbehandlingar och strålbehandlingar efter det.

Presidenten Sandro Rosell såg sorgsen ut:
– Det enda som betyder något är Titos hälsa. Inget är som vanligt, för Tito är vår tränare och vår ledare. Det är Tito som är här varje morgon. Nu kommer han inte att vara det under ett par veckors tid.

Andoni Zubizarreta, sportchefen, fyllde i:
– Tito är praktisk och rak, en enkel man. Men ingen kan någonsin bli förberedd för nyheter som den här. Det går inte.
– Livet slår en rakt i ansiktet, och du faller till marken.

Klubben bestämde sig snabbt för att använda samma metod som de använt när Pep Guardiola bestämde sig för att sluta. Förändra så lite som möjligt, gör inga stora gester. De förklarade att Vilanova fortfarande var lagets tränare, att allt annat var uteslutet, och att hans assistent Jordi Roura skulle ta över ansvaret under hans frånvaro: sköta träningarna ute på Sant Joan Despí, sköta presskonferenserna, sköta coachningen på bänken.
– Jag är bara en assistent. Det här är Titos lag och Titos spelare, förklarade Roura själv.

2011 hade Tito kommit tillbaka till jobbet bara arton dagar efter sin svåra operation, den här gången skulle det bli svårare. Stöd och uppmuntran välde in från hela världen, senare samma kväll loggade Adría Vilanova, Titos son och själv spelare i Barcelonas U16-lag, in på sitt twitter-konto för att skriva ett kort meddelande:

”Muchas gracias a todos por los animos. Todo saldra bien”. ”Tack för alla hälsningar. Allt kommer att bli bra”.

På nyårsafton publicerade Adría både bild och text:
”I eftermiddags avslutade jag året med att spela en padel-match mot en speciell person” skrev han. På bilden stod han vid ett tennisnät, bredvid sin pappa.

Nyåret kom med något slags normalitet. Det var i alla fall så det såg ut. När serielunken började om med derby mot Espanyol satt Tito Vilanova på bänken igen, men det var en temporär återkomst.

Barcelonas tränare åkte till New York för rehabilitering och behandling. 

Han var delaktig ändå, följde både träningar och matcher via länk, kommunicerade med Jordi Roura och de andra ledarna via Skype och chatfunktioner.

Fotbollsvärlden fortsatte röra sig. I januari bar Lionel Messi, 25 år gammal, hem sin fjärde Ballon d’Or. En vecka senare presenterades Pep Guardiola som Bayern Münchens nye tränare. Påminnelser om det som varit. Under tiden brottades Barcelona med sin nutid. Under två månader i början av året spelade de tretton matcher i rad utan att hålla nollan en enda gång. Mot Málaga släppte de in fem mål på tre matcher.

Under två veckor i brytningen mellan februari och mars övergick tveksamheten i kris.

Fredagen den 1 mars, dagen före en betydelselös men betydelsefull seriematch mot Real Madrid, höll Jordi Roura presskonferens ute på Sant Joan Despí. Det intressantaste var inte hur han pratade, utan hur det lät när han inte längre klarade av att göra det.

När tränarassistenten fick en fråga om sin chef, kollega och vän Tito Vilanova var han helt enkelt tvungen att avbryta sitt resonemang mitt i en mening.
– Vad jag vet är att han lyckligtvis mår mycket bra, att han är full av liv, att behandlingen fortsätter och att det gör oss glada och hoppfulla och…
Jordi Roura tystnade i 39 sekunder, medan han kämpade mot tårarna.
– …vi hoppas att han blir frisk och snart är tillbaka.

Efter matchen sipprade det ut uppgifter om att spelarnas pep-talk skötts via länk från New York. Att få se Tito Vilanova skulle ge dem extra kraft, var det tänkt. I stället vittnade röster inifrån om att många tagit illa vid sig av att se sin tränare – sin vän! – så illa märkt av sjukdomen.

Det finns viktiga och oviktiga saker, och ibland är de intimt förknippade med varandra. Europas bästa fotbollslag förlorade tre av fyra matcher för första gången på fem år, på de tre matcherna mot Milan och Real Madrid sköt Leo Messi totalt ett enda skott på mål – och i tidningarna diskuterades det på allvar att eran Barcelona nu var på väg att ta slut.

Det var, hur som helst, uppenbart att de saknade den kollektivt viktigaste egenskapen som en gång satte upp dem på världens fotbollstron.

Automatiken fanns inte längre.

När Tito Vilanova tog över inledde han sin tid med små, subtila förändringar. De varierade mer, spelade längre, drog isär spelet. De till och med sköt utifrån emellanåt. Ett halvår senare handlade det inte längre om att hitta ett nytt spel, utan om att hitta tillbaka till det gamla.

Men utan tränare Tito? Utan chefsideolog Xavi (plågad av skada)? Utan en formstark Messi?

Reflexer är beroende av trygghet, och nu fanns mindre trygghet i Barcelona än det gjort på evigheter. Det var därför passningstempot sjönk till nollpunkten i Milano, det var därför deras defensiva brister blev så oerhört tydliga i matcherna mot Real Madrid. Och det var därför den gamla diskussionen om deras Messidependencia, Messi-beroendet, tog fart på nytt.

När Barcelona förlorade seriematchen i Madrid, den där tredje förlusten på fyra matcher, fick Andrés Iniesta varning för protest, medan målvakten Victor Valdés rusade över hela planen för att konfrontera domaren och dra på sig ett rött kort efter slutsignalen. Världens självklara dominanter var skakade,  i grunden.

Deras överlägsna bollinnehav (63 procent mot Real Madrid) hade inte längre något överlägset över sig. Det var impotent, långsamt, smink över ett lag som inte orkade längre. Det var som om allting plötsligt kommit ikapp: fem år av världsherravälde, av EM- och VM-finaler istället för semestrar, av Leo Messis oavbrutna spelande, av en vinter och en vår utan ledning och styrning och kvalitetsträning.
– En lyckad säsong är för vår del samma sak som en säsong där Tito blir frisk, förklarade president Rosell.

Det var inte bara att Barça förlorade, de var dessutom sämre än sin motståndare. Messi? Han hade inte ett enda skott på mål. Det där presspelet som gjorde dem bäst i världen? Borta.

 I slutet av mars kom Tito Vilanova hem till Barcelona, han hade varit borta i tio veckor.
– Chefen är här igen, sa Jordi Roura.

Vilanovas tumör upptäcktes precis samtidigt som Éric Abidal tilläts träna igen efter sin sjukfrånvaro. När Vilanova ledde sin första träning efter behandlingen var Abidal, för första gången på 400 dagar, uttagen i en matchtrupp igen.

Barcelona rullade igång maskineriet igen, tillräckligt bra för att glida igenom seriespelet, men inte tillräckligt för att undvika en totalkrasch i två matcher mot Bayern München.

Tröttheten och Vilanovas frånvaro var de stora skälen, men alla lag har problem. Det som fällde Barcelona var att de inte hade några garderingar. Även medan de charmade världen med sitt anfallsspel hade de defensiva brister som de aldrig korrigerade. Grunden som hämtats från La Masia har maskerat det faktum att Barcelonas sportsliga ledning varit svag på transfermarknaden.

De har inte förstärkt försvaret som de borde, de hade inte haft råd med Thiago Silva eller Javi Martínez.

Lägg till ett par skador, en sliten Xavi, en psykologisk smäll med Titos sjukdom, och till slut stod Barcelona där och hoppades att Leo Messi skulle bära laget mer eller mindre på egen hand.

Och han var skadad.

Barcelona vann till slut ligan totalt överlägset, men de säkrade symboliskt nog inte titeln genom att avgöra själva, utan genom att Real Madrid tappade poäng mot Espanyol.

De hade lämnat ifrån sig statusen som världens bästa lag, de hade lidit under hela året, men de var mästare likafullt. Kanske sa besvikelsen efter säsongen mer än något annat om hur stor den här spelargenerationen egentligen är.

Under sina bästa år vann de allt de ställde upp i. Under sitt sämsta vann de ligan på hundra poäng.

/Simon Bank